Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antimon - Antimonblomma - Antimonbly - Antimoncinnober - Antimonfluorid - Antimonföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Antimonblomma—Antimonföreningar
1098
form i Frankrike, på Borneo, i Queensland och
Nya Syd-Wales. Den vanligaste malmen är
antimonglans, Sb2 S3, vilken påträffas i de
flesta mineralförande länder, dock ej i större
mängder. Rikligare fyndigheter finnas i Kina
och Japan. I Sverige påträffas antimonglans
endast som mycket obetydliga fyndigheter,
bl. a. i Sala. Ur malmen kan a. framställas
dels på torra vägen, enligt äldre, vanligen
använda metoder, och dels på våta vägen även
elektrolytiskt enligt nyare metoder. I förra
fallet rostas malmen i flamugnar, och den
bildade antimonoxiden reduceras med kol enligt
följande reaktioner:
2 Sb2Ss + 9 O2 = 2 Sb20s + 6 SO2,
d. v. s. antimonglans och syre bilda
antimon-oxid och svavelsyrlighet, samt
2 Sb2 Os+3 C2 = 2 Sb2 + 6 CO,
d. v. s. antimonoxid och kol giva antimon och
koloxid. En annan metod på torra vägen
bygger på att ur antimonglans och järn kunna
bildas antimon och svaveljärn.
Vid metoderna på våta vägen löses malmen
i olika lösningsmedel, såsom natronlut,
svavelnatrium el. järntrikloridlösning, varefter
den erhållna lösningen underkastas elektrolys.
Den på torra vägen erhållna råantimonen,
som är ganska förorenad, innehåller bl. a.
svavel, arsenik, koppar och järn. Den raffineras
genom smältning med något svavelantimon och
soda. A. har blåvit färg och stor benägenhet att
kristallisera, varvid bildas romboedrar. Den
har grovkristalliniskt brott och är så spröd,
att det lätt kan pulvriseras. Spec. v. 6,7—6,8,
smpt 430° C. Vid vanl. temperatur angripes
a. föga av luftens syre, men vid upphettning
till 700—800° C tänder den sig och brinner
med stark, vit rök av oxiden. A. förenar sig
direkt med klor, löses i kungsvatten (se d. 0.),
oxideras av salpetersyra till antimonsyra (se
d. o.). A. är i sina föreningar 3- och 5-värdig
och är närmast besläktad med de ävenledes
3- och 5-värdiga elementen arsenik och vismut.
Dess atomvikt är 120,2 (vid syre 16,00). A.
användes huvudsakligen för framställning av
stilmetaller, lagermetaller och lättsmälta
legeringar (se dessa ord). E-t N-n.
Antimonblomma , se V a 1 e n t i n i t.
Antimönbly, se Stilmetall och
Lagermetaller.
Antimöncinnöber, antimonoxisulfid, Sb2 S2O,
framställes tekniskt genom röstning av
svavelantimon med luft och vattenånga, varvid
sulfiden delvis övergår i oxid, vilken senare
utlöses med saltsyra. Vackert röd, ganska
beständig färg, tämligen lik äkta cinnober;
användes vid oljemålning.
Antimönfluorid, se Antimonföreningar.
Antimonföreningar. Bland antimons
föreningar må följande nämnas:
Antimontriklorid, antimonsmör,
Sb CI3, framställes genom kokning av
spetsglans med konc. saltsyra, varvid
antimontri-kloriden slutligen avdestilleras. Den stelnar
till en mjuk, smörliknande, genomskinlig
kris
tallmassa. Spec. v. 3,06, kpt 223° C och
stelningspunkt 73° C. Löser sig utan att
sönderdelas i eter och kolsvavla, varur den
kan omkristalliseras till hårda, glänsande
kristaller. I litet vatten löser sig
antimon-klorid till klar lösning; av mera vatten
sönderdelas den genom hydrolys (se d. o.) till i
vatten olöslig, vit fälling av
antimonoxi-k 1 o r i d, SbOCl, algarotpulver, använt i
medicinen och till färg, ehuru som sådan ganska
dyrbar. Vid kokning med mycket vatten blir
hydrolysen fullständig enl. formeln
Sb Cls+3 H2O = 3 H CI+H3 Sb Os,
d. v. s. antimonklorid och vatten ge klorväte
och antimontrihydrat.
Antimonpentaklorid, Sb Cls,
framställes genom att inleda klor i smält
antimontriklorid. Den är en starkt rykande, vanligen
gulaktig, tung vätska. Spec. v. 2,35, kpt
140° C och stelningspunkt — 6° C.
Sönderdelas lätt vid upphettning; destilleras lättast
osönderdelad i vakuum. Användes som
klor-överförare vid klorering av organiska
föreningar på laboratorier och i kemiska fabriker.
Antimontrioxid, Sb2 0s, finnes i
naturen som mineralen senarmontit och
valen-t i n i t, av vilka det förstnämnda kristalliserar
reguljärt, det senare rombiskt. Framställes
genom oxidation av metallisk antimon med
luft, eventuellt vid närvaro av vattenånga,
eller genom att ur antimonkloridlösning
utfälla motsvarande basiska hydrat, Sb O . OH,
vilket genom svag glödgning överföres i Sb20s.
Antimontrioxiden bildar vita kristallnålar,
blir gul vid upphettning, smälter vid mörk
röd-hetta och förflyktigas vid högre temperatur.
Den är olöslig i vatten och i utspädd
salpetersyra och utspädd saltsyra men löses av
saltsyra, vinsyra och alkalier. Den är utpräglat
am fot er (se d. o.). Med alkalier bildar den
salter, antimoniter, motsvarande
hydra-tet HSbO2 (metahydrat), ss. natriumantimonit,
NaSb O2, 3 H2O,
vilket är svårlösligt även i varmt vatten. Med
konc. syror omsätter sig antimontrioxiden till
salter, ss. antimonsulfat, Sb2(SO4)3, och
anti-monnitrat, Sb2(NOs)3.
Kaliumantimonyltartrat,
kräkvinsten, KOCO . CH (OH) . CH (OH) . COO Sb O el.
K . C4 H4O6. Sb O, är ett av de viktigaste
anti-monsalterna. Framställes genom kokning av
antimontrioxid och vinsten (se d. o.) i vatten,
filtrering samt indunstning av lösningen till
kristallisation. Bildar vittrande kristaller,
som vid 20° C lösa sig i 13 d. vatten, vid 50°
C i 6 delar. Användes som kräkmedel men har
numera i avsevärd grad undanträngts av
apo-morfin (se d. o.) ; vidare tillsammans med
tan-nin som betmedel för basiska färger.
Antimonsalt benämnas dubbelsalter av
antimonfluorid, Sb Fs, med alkalifluorider eller
alkalisulfater. Användas i allt större
utsträckning som betmedel i färgerier och vid
tygtryckning. Ha framför kräkvinsten, som de
börjat undantränga, fördelen av större
löslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
