Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anund (svensk konung) - Anund (svensk konung) - Anund Jakob (svensk konung) - Anund Jonsson (biskop) - Anundshögen - Anundsjö (socken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1133
Anund—Anundsjö
1134
än det nuv. Estland. F. ö. skall hans
regering enligt Snorre ha varit lugn och lycklig,
utmärkt för goda skördar. Samme förf,
berättar, att A. lät bryta bygd och lägga vägar över
ödemarkerna; han kallades därför Bröt-Anund
(Väg-Anund). I olika delar av Svitjod lät han
upprätta kungsgårdar. Enligt Snorre skall A. ha
omkommit genom ett fjällskred vid ett ställe,
som heter Himmenhed eller Himmenfjällen.
— A. är en historisk person, vars regering
infaller under förra hälften av 600-talet.
Huruvida han företagit ett härnadståg till Estland,
kan icke avgöras. Uppgifterna om hans
fredliga regering äro däremot säkerligen riktiga.
500-talet hade karakteriserats av hårda strider
mellan svearna och sydligare folk, vilka strider
resulterat i att det mäktiga västgötariket och
Gotland införlivades med sveaväldet. Snorres
uppgifter om A:s död synas bero på
missuppfattning av den i Ynglingasagan meddelade
dikten Ynglingatal; av denna torde framgå, att
A. mördats av någon frände. A. antages vara
höglagd i den stora s. k. Anundshögen (se d. o.)
på Badelundsåsen nära Västerås. Hans son var
Ingjald Illråde. — Litt.: B. Nerman, »Svärges
älsta konungalängder som källa för svensk
historia» (1914); samme förf., »Den svenska
Ynglingaättens gravar» (i Rig 1919); O.
Lundberg, »Ur Västmanlands forntid» (i Svenska
turistföreningens årsskrift 1918). B. N—n.
Anund, svensk konung på 800-talet. Han
omtalas i flera källor. Enligt Rimberts
Ansgar iusbiografi, »Vita Anskarii», försökte han
omkring år 844 med en dansk flotta angripa
Birka och göra sig till konung i Sverige, där
han förut regerat. Han försonade sig
emellertid med svearna och stannade i landet. I den
isländska Hervararsagan (se d. o.) kallas han
Anund Uppsale och uppges vara broder till
Björn »at Haugi», samme man, som enligt
Rimbert regerade i Birka vid Ansgarius’ första
besök där omkring år 830. — Tydligen ha A.
och Björn varit samregenter med säte på den
invid Birka belägna Adelsö hovgård. Det
synes ha uppstått oenighet mellan dem, A. har
då fördrivits men omkring år 844 kommit åter
med en dansk flotta. Bröderna ha emellertid
försonats, A. har senare stannat i landet och
tagit säte i Uppsala. — Litt.: B. Nerman,
»Svärges älsta konungalängder som källa för
svensk historia» (1914) ; samme förf.,
»Kungshögarna på Adelsö och Sveriges äldsta
konungalängder» (i Fornvännen 1918). B. N-n.
Anund Jakob, svensk konung (omkr. 1008
—omkr. 1050), son till Olof Skötkonung.
Skulle enligt Snorre blivit av folket, som var
missnöjt med Olofs styrelse, tagen till
dennes medregent
(1019), men
isländska
annaler uppge,
att han
besteg tronen
vid faderns
död år 1022.
Mynt med Ariund Jakobs bröstbild.
Enär det utländska namn, Jakob, han i
dopet erhållit ej behagade folket, utbyttes
det mot Anund. I historien kallas han
vanligen med båda. Med sin svåger, konung Olof
Haraldsson i Norge, stod A. i nära
vänskapsförbindelse. De båda konungarna stredo
gemensamt mot Knut den store i slaget vid
Helgeå 1022, och då Olof 1030 tågade genom
Sverige upp till Stiklestad, fick han bistånd
av A. En gammal inhemsk konungalängd
omtalar, att A. i sina bestraffningar var ivrig
att bränna lagbrytares hus, varför han fick
namnet Kolbränna. Adam av Bremen
berömmer honom som en god kristen och vis
konung. A. fortsatte den av fadern började
svenska myntningen, som sedan avstannade
och återupptogs först på Knut Erikssons tid.
Anund Jonsson, biskop i Strängnäs 1275—
91. Tillhörde en stormannaätt med starka
försänkningar i Östergötland. Anslöt sig
liksom de övriga biskoparna till konung Magnus
efter segern vid Hova 1275 och mottog
upprepade vedermälen av kunglig ynnest. Ivrigt
verksam på det kyrkliga området, fullföljde
han byggandet av Strängnäs domkyrka, som
brann på själva invigningsdagen.
Anundshögen, en väldig, oundersökt
gravhög på Badelundsåsen i Badelunda socken
nära Västerås. Högen är en av de största i
Skandinavien med en diameter av omkr. 60
m och en höjd av flera m. Namnet
förekommer redan på 1300-talet. Sedan början av
1700-talet har man antagit, att den i högen
gravlagde skulle vara sveakonungen Anund
(se denne) av Ynglingaätten. — Litt.: O.
Lundberg, »Ur Västmanlands forntid» (i Svenska
turistföreningens årsskrift 1918); B. Nerman,
»Den svenska Ynglingaättens gravar» (i Rig
1919). B. N-n.
Anundsjö kyrka.
Anundsjö, socken i n. ö. Ångermanland,
intill lappmarksgränsen; Nätra tingslag,
Väs-ternorrlands län; 2,659 kvkm, 8,443 inv.
(1923). Är länets största socken och till
större delen en höglänt skogsbygd. 3,334 har
åker, 200,929 har skogs- och hagmark.
Vattendrag: Anundsjön i s. v. delen med dess
tillflöden Norra Anundsjöån (Solbergsån el.
Kubbeån) och Södra Anundsjöån (Gensjöån el.
Skalmsjöån el. Bergsjöån), Torrvattnet,
Myc-kelgensjön, Hällvattnet, Degersjön och St.
Tågsjön, i n. ö. delen Utterån med Uttersjön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
