Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Apokalyptik - Apokalyptiker - Apokalyptisk - Apokarp - Apokatastasis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151
Apokalyptiker—Apokatastasis
1152
sen över de ogudaktiga. Bland apokalyptiska
skrifter må förutom Daniels bok nämnas
He-noks bok, 4:e Esra bok, Salomos psalmer, de
tolv patriarkernas testamente, de sibyllinska
skrifterna och Joh. Upp. — Apokalyptik
finnes även i andra religioner, framför allt i den
gamla persiska. — Litt.: W. Bousset, »Die
jüdische A.» (1903). S. H-r.
Apokaly’ptiker, författare eller tolkare av
skrifter med apokalyptiskt innehåll. Se
A p o k a 1 y p s och Apokalyptik.
De apokalyptiska ryttarna. Träsnitt till
Uppenbarelseboken av Albrecht Dürer 1498. Mycket
starkt förminskat.
Apokaly’ptisk, som tillhör a p o k a 1 y
p-■ e n, d. v. s. Johannes’ uppenbarelse, eller
apokal y p t i k e n; som är i
Uppenbarelsebokens anda; dunkel, gåtfull. —
Apokalyptiska gestalter, framställningar ur
Johannes’ uppenbarelse. Till de i den kristna
konsten oftast förekommande höra följande:
De 24 äldste och de fyra djuren (uttydda
som symboler för de fyra evangelisterna)
omgivande Guds tron och lammet (Joh. Upp.
4—5). De apokalyptiska ryttarna, fyra
ryttare, tolkade som förtrycket, kriget,
hungersnöden och döden (Joh. Upp. 6). — Den
apokalyptiska kvinnan, klädd i solen, med
månen under fotterna och en krona av tolv
stjärnor på huvudet, uttydd som jungfru
Maria (Joh. Upp. 12: 1—6). — Mikaels
strid med draken, symbol för de goda
makternas seger över ondskan, satt i samband
med myten om djävulen såsom en
upprorisk och till helvetet nedstörtad ängel (Joh.
Upp. 12: 7—9). — Den babyloniska
skökan, ofta använd som symbol för fientliga
kyrkosamfund, från protestantiskt håll
sålunda tolkad som en profetisk personifikation
av den katolska kyrkan (Joh. Upp. 17). — Den
här återgivna bilden är hämtad ur Dürers
följd av 15 träsnitt till Uppenbarelseboken
(»Apocalipsis cum figuris», utg. 1498), som i
framställningssättets visionära styrka står
främst bland alla illustrationer till
apokalyp-sen. — Det apokalyptiska talet,
»vilddjurets tal»: 666 (Joh. Upp. 13: 18). I
anslutning till bibeltextens ord (»det är en
människas tal») har man under olika tider velat
tolka detta tal som en chifferbeteckning för
än den ene än den andre bland
mänsklighetens, det egna kyrkosamfundets eller det
egna landets fiender, bl. a. Nero och
Napoleon. H. W—n.
Apoka’rp, se Pistill.
Apokata’stasis betecknar läran om en
slutlig frälsning för alla, till skillnad dels från
läran om eviga straff, dels från läran om
villkorlig odödlighet och om de ondas förintelse.
Uttrycket är hämtat från Apg. 3:21: »alltings
återställelse». Den gamla persiska religionen
hyllar tron på allas slutliga rening och
salighet. Judendomen och islam lära eviga straff.
Samma lära återfinnes i kristna
bekännelseskrifter, t. ex. augsburgiska bekännelsen, om
ock den liberala teologien numera i ordet
»evig» inlägger en mera kvalitativ karaktär
och avgjort närmar sig apokatastasisläran.
Åskådningen om »de livsdugligas fortlevande
efter döden» har en viss likhet med folktron
i många lägre religioner (t. ex. hos Nord
amerikas indianer), som säger, att endast de
starka och kloka förmå övervinna farorna på
dödsvägen och nå det sälla dödsriket. Orige
nes lärde en successiv förbättring (men även
möjlighet för nya syndafall) i den kommande
tillvaron. I N. T. sökes stöd för alla tre
åskådningarna. Jesus har ej givit ett utslag
i denna fråga, endast uppkallat den i
praktiskt syfte till varning och väckelse. Tanken
på allas slutliga frälsning framlyser i vissa
paulinska uttryck, t. ex. i 1 Kor. 15: 22 o. 28.
Jfr E s k a t o 1 o g i.
Apokatastasislärans förnämsta målsmän äro
Origenes och Schleiermacher. Den förre fick
efterföljare i flera av de yppersta teologerna i
österlandet. Augustinus ville ej fullständigt
utestänga tanken på en viss lindring i de
fördömdas vånda men hyllade f. ö. läran om
eviga straff och medverkade till dess
upptagande i kyrkoläran. Mystiska åskådningar
ha alltid ställt sig mildare. Schleiermachere
åskådning i fråga om apokatastasisläran
återfinnes delvis i följande huvudgrunder, som
senare gjorts gällande till dess förmån: 1. Från
Gud, den Allgode, kan ej utgå något annat
än gott. Hans mot synden riktade rättvisa
straff måste avse syndarens förbättring och
frälsning och ej utgöra en hämnande
vedergällning. 2. Människan, skapad till Gud, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
