Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Apokatastasis - Apokromat - Apokryf - Apokryfisk - Apokryfiska böcker, Apokryfer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1153
Apokromat—Apokryfiska böcker
1154
ej lösslita sig från sin gudomliga urgrund.
Ett sådant vore liktydigt med ett förintande
av hennes eget innersta jag. 3. »Om en lem
lider, så lida alla de andra lemmarna med
den» (1 Kor. 12: 26).
Apokatastasisläran diskuterades vid
kyrkomötet 1920 i samband med en motion om viss
ändring i syndabekännelsen. En modern
synpunkt i fråga om apokatastasisläran utgår
från människans bristande absoluta
självansvar. Hon är ej ansvarig för sin
tillvaro och kan därför ej tilldömas ändlösa
kval. (B. A.)
Apokromat kallas ett fotografiskt objektiv,
hos vilket färgspridningen är fullständigare
korrigerad än hos det akromatiska objektivet.
A. är särskilt värdefull vid mikrofotografi
samt vid trefärgsfotografi, där det gäller att
få de tre delbilderna fullkomligt skarpa och
absolut lika stora. Jfr Akromatism och
Fotografi (Färgfotografi) samt
Fotografiska objektiv. Ad].: A p o k r o m ä t i s k.
Apokryf, se Apokryfiska böcker.
Apokryfisk, »hemlig», »förborgad»; tvivel
underkastad, omtvistad, icke kanonisk;
tvivelaktig, otillförlitlig.
Apokryfiska böcker, Apokryfer, det är:
icke av kyrkan såsom rättesnöre erkända
skrifter; betyder eg. böcker, som äro
förborgade eller hemliga med hänsyn till sitt
ursprung eller innehåll och som icke tillhöra de
till offentligt gudstjänstbruk antagna bibliska
skrifterna. Första spåren i bibelkanons
historia av en sådan distinktion påträffa vi
redan hos judarna i Palestina, vilka tala om
genuzim, d. v. s. böcker, som, i regel på grund
av något upptäckt kätteri, av den andliga
ledningen förbjudits till offentlig läsning efter
att tidigare ha därtill brukats, och chisonim,
d. v. s. böcker, som städse ansetts
fördärvliga och för sann judendom främmande.
Judarnas sepharim chisonim motsvara närmast
»apokryfer». Judarna »i förskingringen»,
framför allt de alexandrinska judarna, ha ett
vidare kanonbegrepp än de palestinensiska.
Detta kommer till synes framför allt i den
grekiska bibeln (»Septuaginta»), som upptagit
åtskilliga skrifter, som aldrig haft plats i den
hebreiska kanon. Inom den gamla kyrkan
framträda i huvudsak tre ståndpunkter i
fråga om kanon och a.: 1) den palestinensiska
och mindre-asiatiska, för vilken Gamla
testamentet sammanfaller med den judiska kanon;
2) den västerländska, som till kanon räknar
jämväl en del av kyrkan antagna
deutero-kanoniska böcker; 3) den av de alexandrinska
och syriska kyrkorna samt av Hieronymus
företrädda ståndpunkten, som upptager en
halvkanonisk mellangrupp mellan antagna
och förkastade skrifter. Den palestinensiska
principen lever upp igen i kalvinismen,
särskilt i dess strängaste form; den
västerländska segrar inom den romerska och delvis den
grekiska kyrkan. Den tredje ståndpunkten
går igen hos luterdomen, den ej till
ytterlig
het gående kalvinismen, den engelska kyrkan
och i Filarets ryska katekes. De romerska
och grekiska katolikerna — liksom de
schweiziska reformatorerna — undvika uttrycket a.
och kalla efter Rufinus dessa böcker libri
ecclesiastici. Gammaltestamentliga böcker,
som ej inrymmas inom den hebreiska kanon
men som kommit in i de kristna biblarna och
kanonförteckningarna, kallas ibland
deutero-kanoniska. Reformatorerna mena med a. de
deuterokanoniska skrifter, som de upptagit i
sina biblar. Luther definierar »Apocrypha»
såsom »Biicher, so der heiligen Schrift nicht
gleich gehalten, und doch nützlich und gut zu
lesen sind». I sin bibel sätter Luther
apokry-ferna som ett bihang till Gamla testamentet.
Följande skrifter äro där upptagna: Judit,
Visheten, Tobie, Syrak, Baruk, l:a och 2:a
Mackabéerböckerna, tillägg till Ester, till
Daniel (Susanna, Bel i Babel, Draken i Babel,
Asarias bön, De tre männens lovsång) och
Manasses bön. (3:e och 4:e Esraböckerna, som
finnas i den auktoriserade romerska
kyrko-bibeln, saknas däremot.) De schweiziska
reformatorerna följa i det väsentliga Luther,
vilket i viss mån till en början gäller också
den franska protestantismens tidigare bibel
-upplagor. 1724 uteslutas dock här a. I
allmänhet skiljer den kalvinska protestantismen
strängt mellan kanoniska skrifter, som skola
vara regel och rättesnöre för tron, och de
utomkanoniska. De nederländska biblarna ha
alltifrån 1600-talet utgivits i upplagor med
och utan a. England följer i början i
apo-kryffrågan samma väg som Luther. Under
1600-talet började emellertid en opposition mot
apokryfernas plats i bibeln. Den egentliga
apokryfstriden där utkämpas dock först på
1820-talet och slutar med seger för
apokryfernas motståndare. 1827 beslutar det engelska
bibelsällskapet att icke giva ekonomiskt
understöd. åt något bibelsällskap, som i sina
bibelupplagor medtager a., vilken åtgärd haft
stor betydelse för apokryffrågan inom hela
den protestantiska världen.
Gustav Vasas bibel följer Luther. Gustav
II Adolfs bibel 1618 talar om »Apocrypha
Novi Testamenti», under vilken rubrik
återfinnas Hebréerbrevet, Jakobs och Judas brev
samt Uppenbarelseboken. I Karl XII:s bibel
är denna apokryfrubrik struken. I Gustav
V: s kyrkobibel finnas ej de
gammaltestamentliga a. intagna, men en ny övers.,
utarbetad av en 1917 särskilt tillsatt kommitté
för apokryföversättningens revision, har
utgivits 1919 och sanktionerats 1921. Några av våra
a. ha från början varit skrivna på grekiska,
andra, såsom l:a Mackabéerboken och Syrak,
på hebreiska eller arameiska. Från a. skiljer
man de s. k. pseudoepigraferna (se d. o.),
efter-bildningar av bibliska böcker och
ombildningar av bibliska berättelser. — Litt.: Bleek,
Ȇber die Stellung der Apokryphen des Alten
Testaments im christlichen Kanon» (1853) ;
Fr. Buhl, »Kanon und Text» (1891), »Det
I. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
