Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Apor, Egentliga apor - Aporia crataegi - Aporogami, Apospori - Aporrhais pes pelicani - Apostasi - Apostat, Apostata - Apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Aporia crataegi—Apostel
1164
ket god. Ögonen äro framåtriktade och
näspartiet mellan dem i större el. mindre grad
sammantryckt. Hjärnans hemisfärer äro
lios de minsta formerna nästan fullkomligt
glatta, hos de övriga försedda med vindlingar
och av en mera människolik typ.
Tarmkanalen förhåller sig till kroppslängden som 5: 1
till 8: 1 och har i sina huvuddrag samma
anordning som hos människan. Blindtarmen
har maskformigt bihang hos gibboner och
människoapor. Magsäcken är vanligen
enkel, hos de bladätande kolobartade
aporna är den delad i trenne avdelningar;
antydan till en dylik funktionell uppdelning
finnes också hos vrålaporna.
Aporna äro framför allt trädlevande djur,
vissa former uppehålla sig i klipptrakter.
Vanligtvis leva de i flockar. De äro sällan
enbart växtätare; ehuru vegetabilier bilda
deras huvudnäring, förtära de också gärna
insekter, ägg, fågelungar o. dyl.
I systematiskt avseende indelas de nu
levande aporna sålunda:
Underordning I. Smalnäsor,
Catarrhi-ni (Gamla världens apor).
Familj 1. Människoapor,
Anthropo-morphae.
Familj 2. Gibboner, Hylobatidae.
Familj 3. Markattliknande apor,
Cercopithecidae, med underfamiljerna
kolobartade, Colobinae, och
markattliknande, Cercopithecinae.
Underordning II. B r e d n ä s o r,
Platyr-rhini (Nya världens apor).
Familj 1. Cebidae med underfamiljerna
Ce-binae, Alouattinae, vrålapor, Pithecinae
och Aotinae.
Familj 2. K 1 o a p o r, Callitrichidae.
De nutida aporna finnas i Afrika, Asien,
Mellan- och Sydamerika. En art når Europa
(Gibraltar). I fossilt tillstånd äro a. kända så
långt tillbaka som från tertiärtiden. De äldsta
ha anträffats i Egypten och ansluta sig till
primitiva halvapor (familjen
Anaptomorphi-dae; se art. H a 1 v a p o r). Något senare
uppträda de egentliga aporna i Europa och ung.
samtidigt i Sydamerika, där man hittills
endast påträffat former, tillhörande de
ännu levande familjerna kloapor och Cebidae.
I Asien har man funnit
markattliknande apor i fossilt tillstånd, vilka nära
ansluta sig till ännu levande släkten.
Män-niskoaporna synas redan tidigt ha begynt
utveckla sig som en parallellstam till övriga
apor. Från Egypten känner man fossilt
släktet Provliopithecus, vilket visar frändskap
med gibbonerna. Andra slag av
människoapor har man funnit i tertiära lager i s. och
mellersta Europa samt i Ostindien. Se vidare
art. rörande familjer och släkten. Rend.
Apöria crataegi, se Hagtornsfjäril.
Aporogami, Apospori, se
Fortplantning, växternas.
Aporrha’is pes pelicäni, se Pelikanfot.
Apostasi, avfall, företrädesvis det offentliga
avfallet från, förnekelsen av den kristna
religionen. Inom romersk-katolska kyrkan
användes ordet även om övergång från det
andliga till lekmannaståndet eller om brytande
av ett ordenslöfte.
Apostät, A p o’s t a t a, den, som avfallit.
Jfr J ul ian u s Apostata.
Apo’stel. Ordet brukas oftast om Jesu
ständiga följeslagare, de 12 apostlarna: Matt. 10,
Mark. 3, Luk. 6, Apg. 1, men användes även
i en vidare bemärkelse om kristna
missionärer, som grundade församlingar. Ordet a.
brukas också för att beteckna den, som först
predikat kristendomen för ett folk. Det svenska
folkets a. är Ansgarius. — A. kommer av det
grekiska ordet för »sändebud».
Apostlarna, vilkas tolvtal var valt med
hänsyn till Israels tolv stammar, voro följande:
Simon Petrus och Andreas (Jonas’ söner),
Jakob (den äldre) och Johannes (Zebedeus’
söner), Filippus, Bartolomeus (troligen
densamme som Natanael, Joh. 1: 45), Matteus
(förut Levi), Tomas, Jakob (den yngre, Alfeus’
son), Judas (med tillnamnen Lebbeus och
Tad-deus), Simon (zeloten) och Judas Iskariot.
Alla, utom den siste, Judas från Kariot i
Ju-déen, synas ha härstammat från Galiléen.
Efter Jesu död ersattes Judas, förrädaren,
med Mattias, och genom särskild gudomlig
kallelse upptogs Paulus som hedningarnas
apostel. Enligt traditionen skola de alla, med
undantag av Johannes, ha lidit martyrdöden.
— Litt.: H. Monnier, »La notion de
1’aposto-lat» (1903) ; T. Schermann, »Propheten- und
Apostellegenden» (1907) ; A. Harnack, »Die
Apostelgeschichte» (1908).
I den av konsten framställda serien
saknas Judas Iskariot (utom i
nattvardssce-nen), Mattias eller någon gång Simon
zeloten, å andra sidan inskjutes Paulus, så att
12-talet blir komplett. Apostlarna
framställdes ursprungligen i symbolisk form såsom
lamm eller som barfota män i fotsida dräkter
med bok eller pergamentrulle; endast Petrus
och Paulus utmärkas genom karakteristiskt
utseende. Mot medeltidens slut äro alla
apostlar genom attribut, till en viss grad även i
ansiktstyperna, tydligt skilda från varandra.
Dessa attribut syfta ofta på deras dödssätt
(enl. legenden). De kännetecknas på följ, sätt:
Petrus av nycklar (enl. Matt. 16: 19),
stundom av ett upp- och nedvänt kors (korsfästes
med huvudet nedåt). Paulus, svärd och bok
(halshöggs med svärd). Andreas, X-formigt
kors, s. k. andreaskors (korsfästes på ett
sådant). Jakob d. ä., pilgrimsdräkt. Johannes,
ungdomlig, skägglös, lockig, i handen en kalk,
ur vilken en orm höjer sig (genom sin
välsignelse oskadliggjorde han en till honom
överräckt giftbägare). Filippus, med korsstav
(genom att framsträcka denna kom han en
avgudabild att rämna) eller T-formigt kors
(erinrar om hans martyrium). Bartolomeus med
kniv och stundom sin egen avflådda hud.
Tomas med lans eller vinkelhake (anspelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
