Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aponogeton - Apopetal - Apoplektisk - Apoplexia el. Apoplexi - Apor, Egentliga apor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1161
Apopetal—Apor
1162
Ouvirandra fenestralis.
fenestralis) från Madagaskar för sina
underliga blads skull. I dessa äro nämligen
maskorna i det rika nervnätet icke fyllda
med parenkym (se d. o.) utan tomma, så att
hela bladet liknar en grön, knypplad spets.
Stamknölarna äro rika på stärkelse och ätas.
Apopetäl kallas en kronlös blomma, vars
kronblad bortfallit genom reduktion.
Apople’ktisk, som har anlag för blodslag,
slagartad.
Apoplexi’a el. Apoplexi, se Slaganfall.
Apor, Egentliga apor, Simiae. Under
detta namn sammanfattas de
däggdjursfa-miljer, som bilda den högsta ordningen inom
djurriket. Nedåt ha de bland nu levande
djur sina närmaste stamfränder i halvaporna,
ehuru olikheten med dessa är betydande.
Bl. a. skiljas aporna från de senare
därigenom, att de ha två mejselformiga, i
sluten rad stående tänder på vardera sidan i
mellan- och underkäken, ögonhålorna
fullkomligt skilda från tinninggroparna, ett
par på bröstet belägna bröstvårtor, enkel
livmoder och skivformig moderkaka.
Dessutom äro, undantagandes en familj (k 1
o-a p o r, se d. o.), fingrar och tår försedda
med platta, stundom kullriga naglar. Av
mera graduell men likväl betydelsefull
natur är stora hjärnans avsevärt större
omfång hos aporna, där den på ett par
undantag när fullkomligt täcker lilla hjärnan.
Uppåt pekar apornas organisation hän mot
människan, vars kroppsbyggnad i många
avseenden äger stora överensstämmelser med
särskilt den högst stående av apfamiljerna.
De anatomiska olikheterna betingas framför
allt av människans upprätta gång på
marken samt hennes höga intelligensutveckling.
Människoaporna äro ingalunda direkta
stamfäder till människan; bägge äro grenar,
en gång utvuxna från en gemensam stam.
Kännetecknande för aporna som helhet är,
att deras organisation blivit avpassad för
klättring i högre grad än hos flertalet andra
klättrande däggdjur. De flesta andra
klättrare hålla sig fast genom att slå klorna i
trädet, aporna däremot gripa med händer
och fötter om grenarna. Tummen och
stor
tån kunna i följd härav sättas mot de andra
fingrarna och tårna, och klorna ha
om-bildats till naglar. Aporna äga som
människan förmågan att vrida handen kring dess
längdaxel. Svansens utbildning varierar från
avsevärd längd till svanslöshet. Hos en del
amerikanska apor (Cebidae, se d. o.) är den
en mer eller mindre fullkomlig gripsvans.
Pälsen har vanligen diskreta färger i brunt
och svart, ehuru ej heller skarpare
färgmotsättningar saknas (koloberna m. fl.).
Ansiktet företer ofta påfallande teckningar,
varjämte det nakna ansiktet och huden på
sittvalkarna ofta äro bjärt färgade. Håret
brukar vara jämförelsevis kort men är hos
många former förlängt på hjässan, kinderna
och underkäken (skägg) samt på ryggen; en
verklig mantel bildar det hos koloberna.
Det är vanl. rakt eller svagt vågigt, ulligt
hos ullaporna. Kraftigt utvecklade
kindpåsar finnas bl. a. hos markattor,
ma-kaker och babianer. Sittvalkar har flertalet
av Gamla världens apor, däremot icke Nya
världens former och ej heller
människo-aporna. Ljudförstärkande apparater äro de
från struphuvudet utgående strupsäckarna
hos människoaporna samt det uppblåsta
struphuvudsbrosket hos vrålaporna.
Kranieformen varierar från en »djurisk»
typ med framskjutande nos till en mera
mänsklig med kort nos och rundad
hjärn-skålsdel. Den sistnämnda typen finnes
alltid hos de unga djuren, medan med
tilltagande ålder förändringarna till den första
typen ske genom bettets tilltagande
kraftighet och utvecklingen på skallens översida
av kraftiga benkammar till fäste för
nack-och tinningmusklerna. Dylika benkammar
tillkomma dock endast Gamla världens apor,
vilka också ha pannbenspartiet över
ögonen framträdande som starka
»ögonbrynsvalkar». Lägre apor äga f. ö. ofta en mera
avrundad kranieform än högre. Med
avseende på tändernas antal skilja sig aporna i
Gamla och Nya världen. De förra ha 32
tänder med kindtänderna fördelade såsom
hos människan med 2 oäkta och 3 äkta i
varje käkhalva. Alla de sistnämnda aporna
ha 3 oäkta kindtänder, en del (k 1 o a p o
r-n a) har samma antal tänder som aporna
i Gamla världen, beroende på att de äldsta
kindtändernas antal blott är 2, varemot de
andra ha 3 äkta kindtänder och sålunda
36 tänder i bettet. Ryggraden börjar först
hos människoaporna att visa antydan till den
S-formiga krökning den har hos människan.
Bröstkorgen är hos de lägre aporna
kilfor-migt sammantryckt från sidorna och
sammanhållen av ett långt, smalt bröstben, hos
människoaporna och gibbonerna är den kort
och välvd med brett och kort bröstben.
Svanskotornas antal varierar från 33
(spindelapor) till 5—4 (människoapor).
Luktorganet är förkrympt; apornas
viktigaste sinne är däremot synen, som är
myc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
