Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Apothecium, Sporfrukt - A potiori - Apotropt fröämne - Apoxyomenos - Appalacherna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1175
A potiori—Appalacherna
1176
Schematiskt tvärsnitt av apothecium hos en lav.
viktigaste del är sporsäckskivan,
hy-menium, som består av de sporalstrande
cellerna, sporsäckarna, asci, och
safttrådarna, parafyserna. G. M-e.
A potiöri (lat., med underförstått parte,
del), »av den mäktigare (större, bättre) delen»,
av huvuddelen.
Apotröpt fröämne, se Fröämne.
Apoxyömenos, »Skraparen», namn på en
berömd staty, en kopia efter ett
bronsoriginal av L y s i p p o s (se denne).
Appalacherna [-la’t Jorna], eng. Appalachian
mountains, bergssystem i Nordamerika,
nästan parallellt med Atlantiska oceanens kust,
från mellersta Alabama till S :t
Lawrencevi-ken och Newfoundlands nordspets. Med en
längd av omkr. 2,600 km, dubbelt mot
Alpernas, ha A. en bredd av 2—300 km. Arealen
är omkr. 1 mill. kvkm. Medräknas
Piedmont-zonen i s. ö. samt det till A. i v. anslutna
berg- och taffellandet till Mississippi och de
Stora sjöarna, blir arealen omkr. 3 mill. kvkm
och omfattar Nordamerikas viktigaste
områden. A. utgöra ett gammalt veckningsberg
med 6—12 jämnlöpande kedjor med
mellanliggande längddalar. Dettas bildning
påbörjades redan under arkeisk tid. Under
silur-carbon skedde huvudveckningen från sydöst
med avtagande intensitet mot nordväst i
samband med längd- och tvärbrott samt
förkastningar. Under mesozoisk tid hade
bergskedje-bildningen avstannat, och ett peneplan
utbildades, under tertiär höjde sig åter landet, och
den nuvarande daltopografien utarbetades
vidare i anslutning till den äldre, varunder
kontrasten ökades mellan de högre bergen och
det östra förlandet, den s. k. Piedmontzonen,
och mellan denna och kustslätten, vilken
senare ännu torde sänka sig. A. te sig nu som
en tämligen utjämnad bergplatå, vars
nuvarande höjdpartier vanligen upptagas av de
hårdaste bergarterna, enär de bäst motstått
erosionen, under det att de ursprungliga
höjd-kammarna nu ersättas av dalar. I norra A.
ha utom havets abrasion och floderosionen
även glaciärerna under istiden förändrat
bergets ursprungliga topografi.
Genom Hudson- och Mohawkdalarna delas
A. i en sydvästlig och en nordöstlig del.
Syd-appalacherna genomdragas från Newburgh vid
Hudson till Montgomery i Alabama av en
väldig längddal, i s. benämnd »great valley»,
som delar dem i en sydöstlig, av kristallina
bergarter uppbyggd kedja, Alleghanybergen,
och en nordvästlig, Cumberlandbergen eller
Alleghanyplatån. Den förra omfattar de
högsta bergskedjorna. Längst i ö. går Blue ridge,
som kan följas från Chattahoochees
källom-råde till Hudson, omkr. 1,500 km, och bildar
den branta östranden av bergen. I
Nord-Ca-rolina når den i Grandfather 1,796 m ö. h.,
under det passen ligga 800—1,200 m ö. h. Till
37 :e breddgraden bildar den vattendelaren
mellan Atlantiska oceanens floder och
Mississippis tillflöden, men n. härom blir den lägre
och genombrytes av de atlantiska
kustfloderna. De västligaste kedjorna av
Sydöstappa-lacherna, benämnda Unaka, Smoky och Iron
mountains, bilda den stora appalachiska
dalens sydöstrand och förenas i Virginia med
Blue ridge. Kam- och passhöjderna äro
betydande, de bilda en skarp gräns mellan
Tennessee och Nord-Carolina. Höjderna överstiga
flerstädes 2,000 m. Ännu högre äro de inre
kedjorna, som förbinda Alleghanybergens nu
skildrade randkedjor. Av dessa nå Balsam
mountains 1,980 m och Black mountains med
Mount Mitchell, A:s högsta topp, 2,048 m. V.
om den appalachiska dalen, som genom
förkastningar och smärre längskedjor uppdelas i
många smärre dalstråk, avvattnade åt olika
håll, och vilkas höjd ö. h. varierar mellan 75 och
800 m, vidtaga Sydvästappalacherna
(Alleghanyplatån) eller Cumberlandbergen. Detta
senare namn bära de i Tennessee och Kentucky,
i Pennsylvania kallas de Alleghanybergen, i
New York Catskill mountains. Till dessa
tämligen jämna, ända till 1,100—1,400 m höga
kedjor ansluta sig platåartade höjder, och den
appalachiska veckningen gör sig gällande
långt västerut, t. o. m. väster om Mississippi,
där t. ex. Ozark mountains i Missouri
kunna räknas till A. i vidsträcktare bemärkelse.
På atlantiska sidan begränsas
Sydappala-cherna av Piedmontlandskapet, som i s. har
en bredd av ända till 150 km, och skiljas från
den atlantiska kustslätten av en avsats, där
kustfloderna bilda fall, vilka givit upphov till
industristäder. Denna vattenfallslinje torde
motsvara en förkastningslinje, öster om
vilken landet långsamt sänker sig.
Norr om Mohawk-Hudsonsänkan, som blott
når upp till 150 m ö. h., vidtaga Nordappa
lacherna. De utgöra en fortsättning på A:s
östliga kedjor men avvika i många avseenden
från dessa. De uppbyggas av arkeiska
kedjor, omgivna av paleozoiska och mesozoiska
zoner; det motstånd, som de stora
urbergsområdena i Kanada och Labrador satte mot
den från s. ö. kommande veckningen, var
betydligt större än i Sydappalacherna, och
förhållandena bli därför mer komplicerade i norr.
Stora delar av bergssystemet ha sjunkit
under havsytan, och den kvartära nedisningen
har starkt bidragit till att utforma
landskapsbilden. Topografiskt uppdelas
Nordappalacher-na i ett flertal mera isolerade bergshöjder.
I n. ö. delen av staten New York höja sig v.
om Champlainsänkan de sjörika Adirondacks
till 1,641 m ö. h., öster härom i Vermont
Green mountains (1,337 m) samt i New
Hampshire White mountains med Nordöstappalacher-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
