Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aquifoliaceae el. Ilicineae - Aquila - Aquila degli Abruzzi - Aquilegia - Aquileja - Apuilo - Aquino - Aquo - À quoi bon - A. R. - Ar (åra) - Ar (ytmått) - Ar (kemi) - Ara (Arara, Ararauna) - Araba, Wadi el - Arabat - Araber - Beduinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Aquila—Araber
1192
Av flera sydamerikanska arter beredes
para-guayte, matte (se d. o.). G. M—e.
A’quila. 1. Se Kungsörnsläktet. —
2. Stjärnbild, se Örnen.
Aquila [a’kcoila] degli Abruzzi, stad
i Abruzzerna i Italien, huvudstad i prov.
Aquila degli Abruzzi, vid floden Aterno och
nära Gran Sasso dTtalia. 23,779 inv. (1921).
A. är vackert beläget, 721 m ö. h. Bland dess
många gamla kyrkor märkas San Bernandino
di Siena från 1472 och Santa Maria di
Colle-maggio från 1280. Biskopssäte. Handel med
saffran. Spetstillverkning.
Aquila degli Abruzzi [a’koila de’lji [-abro’t-si],-] {+abro’t-
si],+} prov, i mellersta Italien, inom landskapet
Abruzzi e Molise. 6,458 kvkm, 397,509 inv.
(1921). A. är ett högland, kantat av
Apenninernas båda huvudkedjor. Saffran, lin,
hampa, säd och frukt produceras. Huvudstad
är Aquila.
Aquilègia, se A k 1 e j s 1 ä k t e t.
Aquile’ja, liten stad i n. ö. Italien i
Go-rizia-Gradisca (det forna österrik, kronlandet
Görz och Gradisca), 9 km från Adriatiska
havet, v. om Isonzofloden; omkr. 3,000 inv.
Utgrävda föremål från den gamla staden äro
samlade i ett museum. A. anlades 182 f. Kr.
och blev huvudort för romerska kejsarrikets
n. ö. provinser och under M. Aurelius rikets
starkaste fästning och nyckeln till Italien.
452 e. Kr. intogs och förstördes A. av Attila,
och det återuppförda A. fick aldrig någon
större betydelse. A. var under medeltiden
säte för en patriark; patriarkatet
överflyttades 1450 till Venezia.
A’puilo, lat., nordanvinden, nordöstvinden.
Aquino [aktoi’nå], liten ital. stad vid
järnvägen mellan Rom och Neapel, i prov. Caserta;
2,700 inv. Dess namn är känt genom
medeltidens störste filosofiske tänkare, som efter
sin födelsestad kallas Tomas från Aquino.
Aquo, se Komplexa föreningar.
Ä quoi bon [akæabä’J,fr., vad tjänar det till?
A. R. 1. Förkortning för a’nno re’gni, lat.,
under regeringsåret (det och det). — 2. Inom
astronomien förk. för asce’nsio rdcta,
rekt-ascension.
Ar, fsv., »åra», i Uppland fordom benämning
på en del av ett skeppslag. Jfr Hamna.
Ar (plur. ar), ytmått, 1 ar — 100 kvm
(= 1,134 kv.-fot) ; 100 ar = 1 hektar. Ar är
enheten vid jordmätningar (se
Metersystemet.
Ar, tecken för en atom a r g o n.
Ära (egentl. A r a r a och Ararauna),
namn på några i Brasilien och Guayana
levande stora, långstjärtade papegojor med
kraftig näbb, nakna kinder och ståtlig
färgprydnad i sin fjäderskrud. Den egentliga
a r a n, A. macao, är övervägande tecknad med
rött, arara u nan, A. ararauna, däremot ovan
med blått och på buksidan med gult. Vingarna
på båda äro blå. Dessa papegojor förekomma
tämligen allmänt i fångenskap i Europa. Se
vidare Papegojor. F. A. S.*
A’raba, W a d i e 1, en sydlig fortsättning av
Jordansänkan mellan Döda havet och Akaba
viken av Röda havet. A. är en vattenfattig
och obebodd dal mellan branta klippväggar.
Arabat, en smal landtunga, som på Krims
n. ö. sida avstänger saltträsket Sivasj (»rutt
na sjön») från Azovska sjön. — Arabat
viken är Azovska sjöns s. v. inbuktning.
begränsad i v. och s. v. av landtungan A., i
ö. av halvön Kertj.
Aräber kallas i vidsträcktare mening alla
folk, vilka ha arabiska till sitt modersmål,
d. v. s. den förnämsta delen av befolkningen
på Afrikas n. kust från Atlantiska havet till
Suezkanalen jämte Malta, vidare Egypten,
Sudan kring Vita och Blå Nilens nedre lopp,
(ön) Sansibar, Syrien och Palestina, Mesopo
tamien och Babylonien samt Arabien. Men i
egentlig, etnografisk mening omfattar ordet
blott invånarna i sistnämnda land. Dessa
egentliga araber, som utgöra kärnan av de
semitiska folken (jfr Semitiska språk),
härstamma, enligt judiska och från judarna
lånade muhammedanska legender, dels från
J o k t ä n (arab. Q a h t ä n), farfars farfars
farbroder till Abraham, dels från Abrahams
son Ismael (jfr 1 Mos. 10, 11, 16, 17, 21).
och ehuru dessa legender icke äga annan
historisk betydelse än att vara uttryck för
en medveten samhörighet med andra
semitiska folk, motsvaras de dock av en gammal
arabisk tradition, enligt vilken araberna dela
sig i ’arab, »(rena) araber», och mustä’riba (el.
muta’årriba), »arabiserade» folk. Den förra
gruppen, legendens j oktan it er, hade sitt
hemland i södra. Arabien, i Jemen, den andra,
legendens ismaeliter, i norra och mel
lersta Arabien. Dessa »arabiserade» folk ha
emellertid genom sin historiska betydelse,
förnämligast genom den hos dem uppkomna
islam, blivit de egentliga, historiska araberna,
liksom ock det nord- och centralarabiska
språket är den egentliga arabiskan, gentemot
vilken de södra dialekterna, avkomlingar av de
forna »rena arabernas» språk, representera
en annan, från »arabiskan» något skild
semitisk språkgren.
En annan inhemsk indelning av social
betydelse skiljer araberna i ahl badw,
»nomadfolket», »beduiner», och ahl hädar, »det
bofasta folket», och ehuru utgörande blott ett
mindretal av hela folkmängden, anses de förra
numera såsom de ouppblandade »rena
araberna», vilka stadsborna själva betrakta såsom
auktoritet för äkta arabiskt språkbruk och
poetisk tradition.
Beduinerna. Med sina hjordar (får, getter,
kameler, hästar) flytta de omkring inom det för
varje stam hävdvunna området, här och var
idkande litet tillfälligt jordbruk (durra och
hirs till bröd och korn till foder).
Gränstvister, rov och plundring på grannarnas område
förekomma naturligtvis oftare än krig mellan
civiliserade folk men äro sällan långvariga
och förhärjande, och angrepp på den i all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
