Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Arbetarfrågan
1232
olikartade strider och tvister, vilka uppstå
som följdföreteelser till dessa problem. Med
arbetare plägar i detta sammanhang menas
löntagande kroppsarbetare, sysselsatta inom
olika områden av näringslivet. Arbetarfrågan
utgör en integrerande del av den sociala
frågan, som, i mycket allmänna ordalag,
är spörsmålet om huru människorna skola
kunna leva i det organiserade samhället
under gemensam trevnad och ömsesidig harmoni.
Själva arbetarfrågan i här tagen bemärkelse
har dock sedan sjuttonhundratalets mitt,
framför allt i Västeuropa, i stor omfattning
alstrat inre oro och kamp. Därför har den
kommit att intaga det centrala rummet, för
att icke säga den förhärskande ställningen,
inom hela det sociala problemet. Detta är
orsaken till att man ofta — ehuru oegentligt
— talar om arbetarfrågan och den sociala
frågan som liktydiga begrepp.
De olika spörsmål, som sålunda ingå i
begreppet arbetarfrågan, de tankeströmningar
och doktriner, organisationer och rörelser,
vilka stå i samband med dem, de frivilliga
och lagstadgade, de enskilda och offentliga
åtgärder och anstalter, vilka vidtagits och
åvägabragts med anledning av dessa
spörsmål, äro så mångfaldiga, vidlyftiga och
särartade, att de omöjligen kunna behandlas i
ett sammanhang. De bli föremål för
specialartiklar, till vilka hänvisningar göras från
denna korta inledande framställning.
Arbetarfrågan kan såsom drivkraften till
en social rörelse, »arbetarrörelsen», spåras
tillbaka till såväl antiken som medeltiden
men får sin betydelse i mera modern mening
först genom den industriella omvälvning, som
tog sin början i slutet av 1700-talet (se
Industrialism). Då framträdde först
kroppsarbetarna som en socialt avgränsad klass, och
genom den industriella produktionens
mekanisering och väldiga uppsving på 1800-talet
antog arbetarklassens ekonomiska och sociala
belägenhet former, som gjorde den till ett
»proletariat» (se d. o.) i verklig mening. Den
industrialiserade produktionen krävde under
sina första skeden — framför allt i England
— tvivelsutan människooffer i mycket hög
grad. Av olika skäl använde industrien
hänsynslöst sitt arbeta rmaterial och åstadkom
genom att till ytterlighet anlita, kvinno- och
barnarbete verklig rovdrift med
människomaterialet. Ä andra sidan får det icke förgätas,
att livsförnödenheterna genom
industrialiseringen starkt förbilligades till oberäknelig
nytta för hela samhället och att den
kapitalbildning främjades, som var ett huvudvillkor
för den maskinella produktionens segertåg
genom världen och den materiella såväl som
den andliga kulturens utveckling både i Gamla
och Nya världen.
Då de mera insiktsfulla industriidkarnas
inflytande var för svagt och staten enligt den
rådande individualistiska (se M a n c h e s t e
r-skolan) uppfattningen hade att förhålla sig
overksam, låg möjligheten till reaktion
närmast i arbetarnas självhjälp. Den uppträdde
till en början som en delvis revolutionär, halvt
religiös-etisk rörelse men verkade även genom
sammanslutningar av olika slag, hjälp-,
sjuk-och begravningskassor, delvis med anknytning
till äldre tiders gillen och skrån, genom
konsument- och producentkooperation o. s. v. Trots
starkt straffhot från det allmännas sida sökte
dylika sammanslutningar tidigt öva
inflytande till och med på arbetslöner och andra
arbetsförhållanden och utvecklade sig, först i
England, till fackföreningar (se d. o.).
Klassmedvetandet och klassolidariteten bli
småningom de mest framträdande dragen i
den moderna arbetarrörelsen och resultera
däri, att »klasskampen», närmast strejken
och dess biföreteelser, blir ett av rörelsens
främsta medel. I England behåller rörelsen
längst, med undantag av chartistiska
agitationen, sin rent ekonomiska karaktär, men i
andra länder, särskilt Tyskland, utvecklar
den sig i politisk riktning under inflytandet
av s o c i a 1 i s m e n (se d. o.). Den s. k. c h a
r-t ism en (se d. o.), som uppträdde i England
på 1830- och 1840-talet, arbetade för rent
politiska syften, såsom allmän rösträtt, vid
sidan av de sociala arbetarkraven.
I det föregående ha två av de principiella
försöken att komma till en lösning av
arbetarfrågan berörts. Först den ekonomiska
liberalismen, som under industrialiseringens
tidigare skeden tillämpades med stark
ekonomisk betoning; den ser i krafternas fria spel
den första garantien för samhällslyckan. Den
andra problemlösningen framlades teoretiskt
av socialismen, vars mål är att genom
samhällets övertagande av produktionsmedlen
(och produktionsdriften) avskaffa
»klassmotsättningarna». Den ekonomiska liberalismen
uteslöt icke utan förenade sig ofta i
verkligheten med en patriarkalisk
arbetsgivar-strävan att inrätta det så drägligt och väl
som möjligt för »underhavande», d. v. s.
arbetarna. Denna riktning, som nog alltjämt har
talrika anhängare, saknar numera
förutsättningar att göra sig gällande i större
omfattning på grund av den ^chematisering, som
inträtt i arbetsförhållandet genom
tillkomsten av arbetar- och
arbetsgivarorganisationerna; arbetsgivarens patriarkaliska omvård
nad om sina arbetare har dock givetvis ännu
rikligt tillfälle att genom
välfärdsanordningar av olika slag mildra motsatsförhållandena.
För lösning av det sociala arbetarproblemet
framträdde under förra århundradets senare
hälft en social ref o rmato risk riktning,
som under den nuvarande samhällsordningen
vill förbättra arbetarnas levnadsvillkor och sär
skilt arbetsförhållandena genom sociala
reformer av olika slag, vilka kräva ett mer eller
mindre starkt ingripande av statsmakterna.
Genom direkt statsingripande och medling i
motsatsförhållandet samt genom offentlig »hjälp
till självhjälp» vill denna riktning, som i Tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
