Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetstvist - Arbetstvång - Arbetsöverföring - Arbin, Axel Magnus von - Arbiter el. Arbitrator - Arbitrage - Arbitration - Arbitrium - Arbiträr - Arbo, Carl Oscar Eugen - Arbo, Peter Nicolai - Arboga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1277
Arbetstvång—Arbetsöverf öring
1278
olika grupper av arbetare. Då sådana tvister
aldrig förekommit, utgick stadgandet härom
ur 1920 års lag. Däremot infördes ett
stadgande, enligt vilket Socialstyrelsen på
framställning av parterna äger att utse en
opartisk ordförande att leda förhandlingar dem
emellan. Sådana uppdrag ha under de senare
åren förekommit, och ofta ha även parterna
direkt överenskommit att lämna viss person
uppdraget att som opartisk ordförande leda
deras förhandlingar. I den ursprungliga
lagen föreskrevs ej någon skyldighet för
parterna att på förlikningsmannens inbjudan
inställa sig till förhandling. Den nya lagen
ålägger däremot förlikningsman att »kalla»
parterna till förhandling, varvid parterna
äro skyldiga att efterkomma kallelsen. Den
under förlikningsinstitutionens första tid rätt
vanliga företeelsen, att part vägrade att
antaga inbjudan till medling, blev småningom
allt mera sällsynt, oberoende av
lagändringen. Dennas betydelse minskas även därav,
att vägran att efterkomma kallelse icke
medför något ansvar. Varken den förra lagen
eller den senare föreskriver någon permanent
förlikningskommission för hela riket.
Däremot äger K. m:t att i svårartade fall, som
förlikningsman icke kunnat bilägga, direkt
ingripa och förordna lämpligt sammansatt
förlikningskommission för den
speciellt föreliggande tvisten. Denna anordning
har under de senare åren i flera fall vidtagits
med goda resultat.
Enligt lag av år 1920 äger K. m:t vid
behov förordna särskilda personer att på
anmodan av parter »eller andra
vederbörande» var för sig avgöra arbetstvister, som
av parterna hänskjutits till skiljedom, eller
såsom opartisk ordförande i skiljenämnder
deltaga i dylika tvisters slitande. Dessa
»lokala skiljedomare» (se Arbetsdomare)
ha ännu icke haft praktisk betydelse, utan
med lagen avses mera en beredskap för
slitande av mindre tvister, även i fråga om
individuella arbetsavtal till skillnad från
kollektivavtal.
I Danmark är
förlikningsmannainstitutio-nen upprättad genom lag om medling i
arbetstvister av 1910. I Norge har en lag om
arbetstvister av 1915 föreskrivit medling, som utövas
av en fast »riksmæglingsmann» och en fast
»kredsmæglingsmann» för varje medlingskrets.
Jämte medlingen i intressetvister
förekomma i ett fåtal länder officiella organ för
obligatorisk skiljedom i
intressekonflikter. Under lång tid var denna
ordning, mot vilken såväl arbetsgivare som
arbetare med bestämdhet protesterat,
inskränkt till det Australiska statsförbundet
och Nya Zeeland. Där har det obligatoriska
skiljedomssystemet haft flera skeden, varvid
syftemålet med lagändringarna varit att
neutralisera ogynnsamma verkningar av
tvångs-skiljedomen. Det har nämligen visat sig, att
det därmed förknippade förbudet mot strejk
och lockout icke kunnat upprätthållas.
Trotsande de officiella lönenämndernas beslut, ha
strejkerna tilltagit i frekvens och omfattning.
I Sydaustralien, där systemet har gamla
anor, framlade premiärministern, Sir Henry
Barwell, 1922 förslag om upphävande av
lagen om obligatorisk skiljedom för att
därmed avlägsna trycket av de talrika
strejkerna. Av europeiska länder är det
egentligen Norge, som anlitat tvungen skiljedom i
intressetvister. En provisorisk »lov om
tvungen voldgift i intressetvister» av den 11 juni
1916 gav konungen rätt att påbjuda
skiljedom och förbjuda arbetsinställelse, då del
gäller en tvist, som anses »utsätta viktiga
samhällsintressen för fara». Skiljedomen
omfattar alla arbets- och lönefrågor och träder
i stället för kollektivavtal. Lagen var
ursprungligen avsedd för krigstiden men
förnyades av Gunnar Knudsens ministär ocb
avkunnade 1920 för två år gällande
skiljedomar i de mest betydande industrierna samt
i rederinäringen, varigenom stora
löneförhöjningar kommo till stånd. Den
konservativa ministären Halvorsen lät lagen utgå
utan prolongering den 1 april 1921, men året
därpå återinfördes den av vänsterministären
Blehr. varefter den kom till användning för
lönernas sänkning på grund av depressionen.
Lagen återinfördes under medverkan av den
kommunistiska arbetarrörelsen, som härför er
höll starka tillrättavisningar av
Moskvainter-nationalen; dess medverkan för lagens
ytterligare förlängning torde ej komma att vinnas.
Skiliedom i intressetvister har förekommit
inom företag av särskilt samhällsnödvändig
art, såsom vid järnvägarna. En kanadensisk
lag har skapat ett organ för avgivande av
förslag till förlikning i arbetstvister vid
dylika samhällsnödvändiga verk, en
undersöknings- och förlikningsnämnd. Skiljedomen är
icke absolut bindande men avser att med
allmänna opinionens hjälp tvinga parterna till
godkännande. I Förenta staterna
upprättades 1921 en domstol, Railroad labor
b o a r d, med uppgift att avgiva utslag i
järnvägstvister. I England behandlades
intressefrågor vid järnvägarna av
National w a g e s board. I Sverige ha de
enskilda järnvägarna och deras
personalsammanslutningar haft ett »huvudavtal n:r 1»,
som givit Järnvägarnas
skiljedomstol befogenhet som högsta dömande
instans i alla tvister, även intressetvister.
Avtalet upphörde genom
personalorganisationernas uppsägning att gälla den 1 juni 1918.
Järnvägarnas skiljedomstol har bibehållits
med obligatorisk domsrätt i alla rättsfrågor
men endast fakultativ i intressefrågor, d. v. s.
vid båda parternas beslut att dit hänskjuta
sådana. Ax. B.
Arbetstvång, se Civil värnplikt ocb
Fängelsesystem.
Arbetsöverf öring, se Elektrisk
arbets-överföring och Transmission.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
