Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Argentina - Historia - Argentina (fisk) - Argentino - Argentit - Argentoratum - Argentotypi - Argentum (Ag) - Arges (flod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Argentina—Arges
38
Aires (1845—48) söka förlikning med dessa
makter. 1852 blev han fördriven av
guvernören i Entre Rios, Urquiza, som därvid hade
understöd från Brasilien, Uruguay och
Paraguay.
1853 antogs en författning i federalistisk
anda, och Urquiza valdes till president (1853
—59) med Paranä till regeringssäte. —
Uni-tarierna hade året förut utsett en annan
president, och några år framåt funnos två
republiker, A. och Buenos Aires. 1859 tvangs
Buenos Aires till återinträde i förbundet,
varpå 1860 efter författningens revision
regeringens säte förlädes dit. Men redan 1861
förnyades striderna. Buenos Aires gjorde
uppror under general Mitre, som besegrade
Urquiza och själv blev president (1862—68) i
Argentinska konfederationen,
inom vilken Buenos Aires erhöll en
företrä-desställning. Trots uppror och ett långvarigt
krig med Paraguay samt finansiella
svårigheter lyckades Mitre hålla sig kvar vid makten.
Landets ekonomiska uppsving fortgick
under honom och hans två efterföljare
Sar-miento (1868—74) och Avellaneda (1874—80).
Under den sistnämnde utflyttades landets
gränser i s. v. genom underkuvande av de
fria indianerna intill en omstridd gräns mot
Chile. I samband med presidentvalet 1880,
då general Roca valdes till president, bröts
efter en blodig strid Buenos Aires’
företrädes-ställning. Staden ställdes under
nationalrege-ringens förvaltning och upphörde att vara
provinsens huvudstad. 1886 kunde den
nyvalde presidenten, Rocas svåger, Juarez
Cel-man, tillträda sitt ämbete utan oroligheter.
Det obetänksamma och hastiga uppdrivandet
av statsskulden för järnvägsanläggningarna
och andra statsåtgärder samt det allmänna
spekulationsraseriet framkallade en finansiell
kris. Därtill kom en gränslös korruption i
Celmans förvaltning. Denne tvangs genom en
resning att överlämna presidentskapet till C.
Pellegrini (1890—92), men den ekonomiska och
finansiella ställningen förblev länge nästan
hopplös, och i krisen indrogos flera europeiska
handelshus, bl. a. londonfirman Baring’s bank
(se d. o.). Långvariga och hotande tvister med
Chile om gränserna i Patagonien och Bolivia
avgjordes under president Roca (1898—1904),
som för andra gången valts till president,
genom två skiljedomar: av Förenta staternas
sändebud i april 1899 och av konung Edvard
VII i England i nov. 1902. Följande
presidenter voro: M. Quintana (1904—06), J. Alcorta
(1906—10), R. Saenz Pena (1910—14). V. de
la Plaza (1914—16). — En storartad
ekonomisk expansion, som fortgått alltifrån 1880,
genom pampasslätternas besittningstagande
för veteodling och rationell boskapsavel har
gjort A. till ett av jordens huvudländer för
spannmål och huvudlandet för köttexport.
Invandringen från Europa, särskilt från Italien,
har stegrat folkmängden, en självständig
industri har grundlagts, och arbetarna ha
vun
nit ökat inflytande under växande anslutning
till socialistiska rörelser.
Med valet 1916 av presidenten H. Irigoyen
segrade för första gången det radikala
(demokratiska) partiet, och de hittills härskande
aristokratiska kretsarna undanträngdes. Vid
världskrigets utbrott 1914 hade A.
deklarerat neutralitet, och denna upprätthölls av
presidenten även i det följande.
Luxburgaf-f ä r e n (1917; se d. o.) framkallade
visserligen båda kamrarnas resolutioner för
avbrytande av de diplomatiska förbindelserna med
Tyskland samt talrika ententevänliga
manifestationer, men Luxburgs avlägsnande jämte
urskuldanden från tysk sida förebyggde en
fullständig brytning. Arbetaroron tilltog
efter kriget, och ett försök gjordes 1919 av
bol-sjevikiska arbetarkretsar under ryska ledare
att rycka till sig makten. Även senare (1921)
förekommo arbetaroroligheter, men lugnare
förhållanden ha därefter inträtt. Irigoyen
efterträddes okt. 1922 av M. de Alveär (se
denne), även tillhörande det radikala partiet.
Litt.: A. G. Aparicio, »Geografia fisica y
econömica de la repüblica Argentina» (1918);
Blasco Ibänez, »Argentina y sus grandézas»
(1910); P. Denis, »La république argentine»
(1920); P. V. Gambon, »Compendio de
historia Argentina» (1914); W. A. Hirst, »A.» (4:e
uppl. 1914); W. H. Koebel, »The new A.»
(1923); Martinez o. Lewandowski, »Argentine
au XX:e siècle» (1906; eng. övers. 1910); W.
B. Parker, »Argentines of to-day» (2 bd, 1920);
F. Regel, »Argentinien» (1914); W. Schmidt
o. C. Grotewold, »Argentinien» (1919); A. N.
Schuster, »Argentinien» (2 bd, 1913); C.
Skottsberg, »Båtfärder och vildmarksridter.
Minnen från en forskningsfärd genom
Patagonien och Eldslandet» (1904); E. Tornquist,
»The economic development of the argentine
republic in the last fifty years» (1919). V. S-g.*
Argentina, ett till laxfiskarna
hörande släkte, vars arter leva på rätt stort
djup i norra Atlanten och Medelhavet. Tvenne
arter äro funna utanför Bohuslän,
silverfisken, A. sphyraena, och guldlaxen,
A. silus.
ArgentFno, argentinskt guldmynt, se sp. 33.
Argentlt, ett mineral, se Silverglans.
Argentorätum, lat. namnet på Strassburg.
Argentotypl, se Kallitypi.
Arge’ntum (förk. A g), lat., silver. — A.
foliätum, bladsilver. — A. fuTminans,
knallsilver. — A. vivum, kvicksilver.
Arges [a’rdjej], flod i Rumänien;
upprinner på Transsylvanska alperna och mynnar
ut i Donau vid staden Oltenita. Längd 256
km. Ej segelbar. Största bifloden är
Dimbovita. — Vid A. sökte rumänerna hålla stånd
mot Falkenhayns armé, som forcerat
Karpa-terpassen, och Mackensens, som överskridit
Donau. Skarpa strider utkämpades här 30
nov.—5 dec. 1916 (slaget vid A., benämnes
ock slaget vid Bukarest), vilka slutade med
nederlag för rumänerna och föranledde dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
