Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Aristoteles
60
Redan innan den sistnämnde började sitt
indiska fälttåg, återvände A. 334 till Aten. Där
grundade han sin egen filosofskola i ett åt
Apollon Lykeios helgat gymnasion, Lykeion.
Sannolikt efter deras vana att under
filosofiska samtal promenera (grek. peripatei’n) i
pelargångarna kallades hans lärjungar per
i-patetiker. Under 12 år utövade han här
en energisk lärarverksamhet och organiserade
sina lärjungars vetenskapliga arbete. Efter
Alexanders död 323 flydde A. undan politiska
förföljelser till Chalkis, där han dog redan
följande år.
Som skriftställare utvecklade A. en oerhörd
produktivitet. Av hans populära
avhandlingar, ungefärligen i samma form som Platons
dialoger, finnas i behåll endast korta citat
hos senare skriftställare. Till bruk vid sin
undervisning utarbetade han tillsammans
med sina lärjungar samlingsverk. Om dem
får man en föreställning genom den
framställning av Atens statsförfattning, som 1890
upptäcktes på en egyptisk papyrus och
utgjort en del av en skrift om 158 olika staters
historia och författningar. A:s övriga
bevarade skrifter äro läroskrifter, som
sannolikt voro anteckningar till hans muntliga
undervisning och endast delvis utarbetats i
full-färdig form. Till dessa höra hans »Logiska
skrifter», »Fysik», den sedan s. k.
»Metafysiken», två framställningar av »Etiken» m. m.
I sin filosofiska grunduppfattning utgår A.
från Platon och ser liksom denne det
väsentliga i det allmänna begreppet. Men han
söker övervinna den platonska dualismen, i det
att han ej fattar begreppen såsom en värld
för sig utan såsom det aktuella, formen
eller kraften i den sinnliga verkligheten, den
såsom ändamålsorsak verkande släkttypen.
Den andra konstituterande faktorn är mat
e-r i e n. Denna är till sitt väsen möjlighet och
längtar att förverkligas i och genom formen.
Varje enskilt ting är sålunda en produkt av
form och materia. Föreningsbandet mellan
båda är rörelsen eller utvecklingen,
vilket begrepp A. först infört i filosofien.
Förutom formen såsom tingets inre, teleologiska
orsak fordras för dess uppkomst och
utveckling även en yttre, mekanisk orsak, vilken
utgöres av ett redan förverkligat ting. För
uppkomsten t. ex. av en viss enskild växt
fordras redan befintliga växter, som satt
frukt och vilkas frön i sin kontakt med
markens jord ge upphov till en ny växt med
samma släkttyp. Såsom rörelsens första
orsak antager A. en »orörd rörare», som är den
rena formen och består i tänkandet av
tänkandet, det gudomliga tänkandet, i vilket
motsats ej, som i det mänskliga, finnes mellan
subjekt och objekt. Människans själ är
kroppens form och kan därför ej vara till utan
kroppen, varför A. endast antager en generell
odödlighet. — A:s naturfilosofi är dynamisk
och teleologisk i motsats mot atomisternas
mekaniska teorier. Världsbyggnaden fattar han
geocentriskt: ytterst fixstjärnorna, bildade
av en annan materia än jorden, etern, och
rörande sig i oföränderlig kretsgång; i mitten
planeterna, vilkas rörelser äro ofullkomligare
och under inverkan av fixstjärnornas
rörelseimpulser löpande i sneda banor; i centrum vilar
jorden, som påverkas från alla de andra
stjärnkropparna och därför är skådeplatsen för de
ofullkomligaste och mest växlande rörelserna.
— I etiken uppställer A. ej något evigt ideal
av det absoluta goda utan söker anvisa vägen
för människan att nå den lycksalighet, efter
vilken alla sträva. Där finner enligt hans
åsikt varje varelse en full utveckling av sina
anlag genom en verksamhet i
överensstämmelse med sin natur. Då människans säregna
natur består i hennes förstånd, är för henne
lyckan en av förståndet ledd verksamhet. De
olika dygderna fattar A. såsom den rätta
mitten mellan motsatta ytterligheter; så är
t. ex. modet den rätta mitten mellan
dumdristighet och feghet. — Inom estetiken ha
A:s teori om tragedien såsom medförande en
rening (katharsis) av fruktan och medlidande
samt det uppslag han givit till läran om de
s. k. tre enheterna i dramat utövat ett stort
historiskt inflytande.
A. behandlade alla sin tids vetenskaper,
möjligen med undantag av matematiken, och
under nära två årtusenden ha hans teorier
behärskat det vetenskapliga tänkandet. Längst
har hans inflytande bevarats i logiken, vars
egentlige grundläggare han var och inom
vilken än i dag de vanliga skolläroböckerna
till större delen hämta sitt innehåll från
hans framställning.
Hans kulturhistoriska betydelse, helt visst
större än någon annan enskild
vetenskapsmans, består emellertid ej förnämligast i de
enskilda, av honom formulerade lärosatser,
som blivit beståndande inför de följande
tidernas kritik, utan i den vetenskapliga anda,
som utströmmat från hela hans livsverk. Det
är först han, som givit vetenskapen dess plats
inom den mänskliga kulturen och med
mönstergilla metoder visat dess väg på
erfarenhetens fasta mark, med analys och syntes,
empiri och spekulation i rätt förhållande till
varandra. Han sammanfattade och
fullbordade till ett allt omfattande system den
hellenska vetenskapen på dess klassiska
höjdpunkt och lämnade därigenom en av de
oförgängliga innehållsfaktorerna i alla tiders
vetenskapliga bildning; detta bildningselement
kan vid sidan av kristendomen och den
moderna naturforskningen aldrig trängas undan
utan men för kulturen.
Bland A:s omedelbara lärjungar var
Theo-f r a s t o s (se denne) den, som kraftigast
bidrog till utvecklingen av A:s läror. Redan
med S t r a t o n (se denne) i början av 2:a årh.
f. Kr. började de förvanskas genom att
delvis återvända till den joniska hylozoismen.
Men vid slutet av den antika tideräkningen
började åter ett ivrigt studium av A:s egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
