Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arlberg, Fritz - Arlbergbanan - Arlecchino - Arles - Arlesiskan - Arlington, Henry Bennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Arlbergbanan—Arlington
86
Amfiteatern i Arles.
vid Djurgårdsteatern till 1883, varefter han
huvudsakligen sysselsatte sig med
sångundervisning. De senare åren av sitt liv tillbragte
han i Kristiania.
A., som till sånglärare haft Julius Günther
och tysken Wieser (se Arnoldson, K. O.),
förfogade över en visserligen ej stor men
välljudande och överlägset behandlad
barytonstämma, och hans föredrag utmärktes av
ovanlig smak och intelligens. I fråga om
dramatisk framställning anses A. såsom
en av de främsta och mångsidigaste i
vår operahistoria. Bland hans märkligare
roller må nämnas: Don Juan, titelrollen i
»Flygande holländaren», Agamemnon i
»Ifi-genia», Figaro och Almaviva i »Figaros
bröllop», Nevers i »Hugenotterna», Valentin i
»Faust», tsar Peter i »Tsar och timmerman»,
Hans Heiling och Telramund i »Lohengrin».
Genom A:s temperamentsfulla humor och
intelligens bragtes ock flera av hans
operettroller upp till en konstnärligt hög nivå.
Vid Nya teatern i Stockholm uppträdde han
även med framgång i talroller, bl. a. som
Mefistofeles i Goethes »Faust».
Genom översättningarna av »Rienzi» och
»Flygande holländaren» gjorde A. Richard
Wagner känd i Sverige. Han var lärare för
K. F. Lundquist, Arv. ödmann, Sal. Srnith,
Sigrid Arnoldson, Anna Klemming, Anna
Norrie m. fl. Hans på sin tid
uppseendeväckande »Försök till en naturlig och förnuftig
grundläggning af tonbildningsläran» (1891;
även på tyska) utmärkte sig genom en
glän
sande men skarpt polemisk stil. A. var även
en framstående bellmanssångare. Var g. m.
violinisten Maria Neruda. A. L. (H. G-t.)
Arlbergbanan, se A r 1 b e r g, pass.
Arlecchino [-ki’nå], it., se H a r 1 e k i n.
Arles [arl], stad i s. ö. Frankrike, vid
Rhönedeltat, i dep. Bouches-du-Rhöne; 31,014
inv. (1920). Står genom A.-kanalen (47 km)
i förbindelse med uthamnen Bouc vid
Medelhavet. A. är känt för sina minnen från
romartiden. Märkligast är en amfiteater, som
rymde 25,000 pers., och en teater, bland vars
miner 1651 uppgrävdes den berömda statyn
Venus från A., nu i Louvre. Utanför staden
ligger en romersk gravplats, les Alicampa
(»Elyseiska fälten»). Kyrkan S:t Trophime
(se bild sp. 87) är byggd på 1100-talet och
smyckad med intressanta skulpturer (se
Fransk konst). A. har kvarnar,
olje-fabriker och maskinverkstäder samt livlig
handel. Kvinnorna i A. äro berömda för sin
skönhet. — Under den tidigare medeltiden var
A. under namnet Arelate el. Arelas huvudstad
i kungariket A r e 1 a t eller, såsom det oftast
kallas, B u r g u n d.
Arlèsiskan (L’arlésienne), drama av A.
Daudet med musik av Bizet, uppf. i
Stockholm f. ggn 1891 (»Flickan från Arles»).
Arlington [äTi^tn], Henry Bennet,
earl av A., eng. politiker (1618—1685). Blev
1662 statssekreterare och stod en tid högt i
gunst hos Karl II, vars lättsinniga böjelser
han uppmuntrade och vars misstro mot
Cla-rendon av honom underblåstes. Själv antag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
