Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armentières - Arméorganisation - Armera - Armerad betong - Armerad magnet - Armeria elongata - Armering - Armes parlantes - Armfallsgrepp - Armfelt, ätt - Armfelt, Alexander - Armfelt, Gustav Maurits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Arméorganisation—Armfelt, G. M.
126
undandrivna, till 12 april 1918, då A. vid
tyskarnas stora anfall föll i deras händer.
Staden återtogs i okt. s. å. av de allierade. Den
hade då varit så beskjuten, att knappast ett
enda hus befanns i beboeligt skick.
Arméorganisation, se Härordning.
Armera, utrusta (i synnerhet om en
fästning el. ett fartyg); förse med kanoner,
ammunition, besättning och livsmedel, bekläda
(med metall) el. förstärka. — Subst.:
Arme-ring.
Armerad betong, se Betong.
Armerad magnet kallas en magnet, vars
polytor äro försedda med en beklädnad av
mjukt järn för att öka deras verkan.
Armaturen bildar alltså den armerade magnetens poler.
För att minska såväl naturliga som artificiella
magneters förlust av magnetism förenas de
båda polerna medelst ett mjukt järn, ankaret
(se d. o.). S. A-s.*
Arméria elongäta, se Gräsnejlika.
Arméring, se Armera.
Armes parlantes [arm parlä’t], fr., »talande
vapen». Se Vapen (i heraldiken).
Armfallsgrepp, se Brottning.
Armfelt, svensk och finländsk adlig och
fri-herrlig ätt (i Finland även grevlig),
härstammande från en bondsläkt från Frösön i
Jämtland. Stamfadern, löjtnanten Erik Larsson,
adlades 1648; en gren av ätten blev
friherr-lig 1731 med K. G. A. (se nedan), och båda
grenarna blevo sedan introducerade på
Finlands riddarhus. I Sverige utdog den adliga
grenen 1868; den friherrliga lever ännu kvar.
I Finland fortlever den adliga grenen, och
den friherrliga blev 1812 grevlig med Gustav
Maurits A. (se denne). Flera av ättens äldre
medlemmar skrevo sig Armfeldt. Se
Jully Ramsay, »Frälsesläkter i Finland intill
stora ofreden», I (1909); Ada Rydström,
»Armfeltarne på Hunnerstad och deras
närmaste» (1916).
Armfelt, Alexander, finländsk
minister-statssekreterare (1794—1876), son till Gustav
Maurits A. Var från 1814 militär i rysk
tjänst men tog 1827
avsked och blev t. f.
direktör i Finlands
bank. 1832 kallades
han till Petersburg
som
ministerstatssekreteraren greve
Rehbinders biträde.
1834 blev han
dennes adjoint samt
1841, vid Rehbinders
död, hans
efterträdare. Genom sitt
fina hovmannaväsen-de och sin lidelsefria
hållning tillvann sig
A. både Nikolaus I:s och Alexander II :s
förtroende ävensom den mäktige
generalguvernören Mensjikovs välvilja. Han sökte
alltid framställa förhållandena i Finland i
så litet oroväckande dager som möjligt och
var som politisk karaktär utmärkt av en
långt driven försiktighet. A:s inflytande
var så stort, att t. o. m. den
viljekraf-tige greve Berg måste avgå från befattningen
som Finlands generalguvernör. På A:s
föredragning beslöt Alexander II många
betydelsefulla regeringsåtgärder, ss. myntreformen
och ständerrepresentationens återupplivande,
men ovisst är, i vilken utsträckning A. kan
sägas ha tagit initiativet därtill.
Armfelt, Gustav Maurits, hovman,
diplomat (1757 31/a—1814 ie/a). A., som var f.
i Finland och brorson till anjalamannen K.
G. A. (se nedan), utnämndes 1774 till
fänrik vid livgardet.
Därefter förde han
ett uppsluppet liv i
Stockholm, men då
han ådragit sig
konungens misshag
genom en duell, fick
han 1778 tillstånd
att ingå i utländsk
krigstjänst och
utreste 1779. Han kom
våren 1780 till
Paris och sökte
förgäves få i fransk tjänst
deltaga i
amerikanska frihetskriget. Då
Gustav III s. å. besökte Spa, uppvaktade A.
honom, och genom sitt angenäma väsende
intog han konungen till den grad, att dennes
onåd förbyttes till den mest avgjorda gunst.
1781 utnämndes han till kavaljer hos
kronprins Gustav Adolf, 1783 till
överstekammar-junkare, 1786 blev han vid Svenska
akademiens stiftande en av de aderton, s. å.
direktör vid Kungl. teatern och 1787 överste för
Nylands infanteriregemente och
generaladjutant. Ehuru konungens förklarade gunstling,
spelade A. ännu icke offentligen någon
politisk roll av större betydenhet. Inom hov- och
sällskapslivet ägde han rika tillfällen att
utveckla sina lysande talanger. Icke minst i
hovets teaternöjen tog han ivrigt del både
som arrangör, skådespelare och förf, av
tillfä llighetsstycken; mest bekant av dessa är
»Tillfälle gör tiufven», vari uppslaget och
intrigen torde anses förskriva sig från A.,
medan den litterära bearbetningen var K. J.
Hallmans verk. Under kriget mot Ryssland
1788—90 stod A. under Anjalaförbundets
dagar troget vid konungens sida och visade vid
flera tillfällen prov på mod och beslutsamhet;
en tid 1788—89 förde han befälet vid norska,
gränsen. Han belönades av konungen med
utnämningen till generalmajor 1790 och med
svärdsordens stora kors. Han var Sveriges
ombud vid avslutandet av freden i Värälä
(1790) samt blev s. å. serafimerriddare och
1791 kansler för Åbo universitet. Dessa år
voro A:s mest lysande tid. Han var allt
fortfarande hovnöjenas ledare och konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
