Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armfelt, Gustav Maurits - Armfelt, Karl Alexander - Armfelt (Armfeldt), Karl Gustav (1666—1736)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Armfelt, K. A.—Armfelt, K. G.
128
främste gunstling och förtrogne rådgivare
samt blev en av landets mäktigaste och
inflytelserikaste män. Under konungens sista
sjukdom var han medlem av tillförordnade
regeringen och utnämndes av konungen på
dödsbädden till medlem av
förmyndarstyrelsen och till överståthållare i Stockholm.
Men genom Gustav III:s bortgång förlorade
A. sitt förnämsta stöd; hans hätske fiende
Reuterholm avlägsnade honom genom att
låta utnämna honom till svensk minister i
Neapel september 1792. Där övervakades han
noga av spioner, och hans brev till Sverige
öppnades i Hamburg. Med sin vanliga
oförsiktighet gav han, särskilt i breven till
älskarinnan, hovfröken Magdalena
Ruden-schöld, och vännerna J. A. Ehrenström och
J. F. Aminoff, det mest oförbehållsamma
uttryck åt sin harm över
förmyndarregeringen och framkastade en mängd lösa projekt
till dess störtande. På grund av det
neapolitanska hovets beskydd misslyckades svenska
regeringens försök att arrestera A. i Neapel.
Han lyckades i febr. 1794 fly från Italien till
Ryssland, där han 1794—96 uppehöll sig i
staden Kaluga. A. dömdes 22 juli 1794 av
Svea hovrätt förlustig liv, ära och gods och
förklarades fredlös. Straffet skärptes
ytterligare med att A:s namn uppspikades på
skampålen. Hans familj fick dock genom nåd
behålla hans egendom.
Först 1799 befriades A. från allt straff och
återfick äran. Hösten 1802 återinträdde han i
svensk statstjänst ss. envoyé i Wien men
återkallades 1804 och utnämndes till
generalbefälhavare i Pommern. Tillbakaslagen 1807
vid förföljandet av fransmännen, ådrog han
sig konungens onåd och nedlade befälet. I
mars 1808 utnämnd till överbefälhavare över
västra armén, ledde han infallet i Norge men
blev någon tid efter svenska arméns återtåg
entledigad.
Ehuru medveten om revolutionsplanerna
1809, tog A. dock ingen del däri. Med den
nya regeringen stod han på god fot, fick
titeln »en av rikets herrar» och blev 1809
president i Krigskollegium. Men redan 1810
inträffade en brytning, och A. tog avsked
från sina ämbeten samt måste sedan även
lämna sin stol i Svenska akademien, där han
1806 ånyo blivit medlem. Av ekonomiska
hänsyn (för att kunna behålla sina gods i
Finland) beslöt nu A. att flytta över till
Finland och bli finsk undersåte. Under sina sista
månader i Sverige, då han förberedde sin
flyttning, kom A. i nära personlig beröring
med Karl Johan, och mellan dem inträdde
till en början ett ganska vänskapligt
förhållande. Men den misstänksamme
kronprinsen intalades av A:s fiender, att denne,
som före Karl Johans val till tronföljare
arbetat för att Karl August skulle adoptera
Gustav IV Adolfs son, alltjämt intrigerade
till gustavianska familjens förmån. Han lät
därför påskynda A:s avresa genom en
plöts
lig utvisningsorder 29 mars 1811. A. avlade
då hos ryske ministern van Suchtelen
trohetsed till Alexander I och lämnade Sverige
för alltid 1 april.
A. vann snart ryske kejsarens synnerliga
bevågenhet, blev ordf, i den med hans
medverkan inrättade kommittén för finska
ärenden i Petersburg och hade som sådan
tillfälle att göra Finland betydande tjänster.
Han utverkade sålunda återföreningen av
Viborgs län med det övriga Finland. 1812
blev han för andra gången kansler för Åbo
universitet och var en tid även t. f.
generalguvernör i Finland. Som Alexanders förste
generaladjutant (1812) och en av hans
närmaste förtrogna styrkte han med iver och
framgång denne i tanken på motstånd mot
Napoleon och var under början av fälttåget
mot fransmännen kejsaren följaktig, men
hans skarpa ogillande av ryska återtåget
gjorde, att han sedan fick hålla sig hemma.
Han åtföljde även kejsaren vid mötet i Åbo
med Karl Johan, som där visade honom stor
utmärkelse. Efter mötet upphöjdes han i
finländskt grevligt stånd. Litt.: Elof
Tegnér, »Gustaf Mauritz A.» (1—3, 1883—87);
T. Hartman, »De tre gustavianerna G. M. A.,
J. F. Aminoff och A. Ehrenström» (1899) ; P.
O. von Törne, »G. M. A. i Sverige och
Ryssland åren 1810—1811» (1915).
Armfelt, Karl Alexander, greve,
finländsk ämbetsman (f. 1850), brorsons son
till Alex. A. Blev 1895 chef för kejsarens
kansli för Finland, 1900 t. f.
ministerstats-sekreterareadjoint och var 1899—1901 vid
olika tillfällen förordnad som
ministerstatssekreterare samt 1900 medlem av den under
v. Plehves ordförandeskap verksamma
finländska lagkommittén. Innehar Åminne
fideikommiss. Har utgivit »Vid finska
stats-sekretariatet i Petersburg» (1920) och
»Tvän-ne uppsatser om W. K. von Plehwe» (i »Från
brytningstider», h. 4, 1922).
Armfelt (skrev sig A rmf eld t), Karl
Gustav, frih., militär (1666—1736).
Liksom så många andra av Karl XII:s officerare
hade han gjort sina första lärospån i krigets
konst i de franska härarna, där han under
tiden 1685—97 tjänade sig upp från simpel
soldat till kapten. Kort efter stora nordiska
krigets utbrott utnämndes han 1701 till
generaladjutant av kavalleriet vid armén i
Ing-ermanland och Finland, blev 1711
generalmajor av kavalleriet och s. å. chef för
Nylands infanteriregemente. Han utmärkte
sig flera gånger som anförare för mindre
strö vkårer men erhöll först i aug. 1713 efter
Lybecker överbefälet över finska armén. Hela
södra delen av landet hade då redan fallit
i ryssarnas händer. Han försökte förgäves
ett behjärtat motstånd, särskilt vid Pälkäne
s. om Tammerfors (2—6 okt. 1713). Slaget
vid Storkyro 19 febr. 1714 slutade visserligen
med finnarnas fullständiga nederlag men
ådagalade A:s goda taktiska omdöme och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
