Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien - Gränser och areal - Kuster och höjdförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Asien (Gränser och areal—Kuster och höjdförhållanden)
258
Gränser och areal. I v. plägar gränsen till
Europa dragas utefter Uralbergens ö. fot,
Uralfloden, över Kaspiska havet och utefter
Manytjsänkan till Svarta havet. I s. v. står
A. i förbindelse med Afrika över Sueznäset.
I övrigt omgives det av hav: Medelhavet med
Svarta havet, Indiska oceanen med Röda
havet, Stilla havet och Ishavet. I n. ö. skiljes
det från Amerika av det smala Beringssund,
i s. v. leder den Indiska (Malajiska)
övärlden över till Nya Guinea och Australien.
Den nordligaste fastlandspunkten är Kap
Tjeljuskin (77° 36,8’ n. br.), den sydligaste
Kap Buru (1° 16,5’ n. br.) på Malackahalvön.
Världsdelen hör sålunda med hela sin
fast-landsdel till n. halvklotet. Ekvatorn
framgår över Indiska arkipelagen, östligast är
Kap Desjnev på Tjuktj erhalvön, och här
når A. in på v. halvklotet (169° 44’ v. Igd).
Västligast är Kap Baba (26° 4’ ö. Igd).
Arealen, öarna inräknade (se nedan), är 44,180,000
kvkm (enligt Trognitz).
Kuster och höjdförhållanden. Av kusterna
är stillahavskusten den längsta och
egendomligt utbildad genom en rad av öbågar och
innanför dem liggande inhav, Ochotska,
Japanska, öst- och Sydkinesiska haven. Indiska
oceanen bildar Bengaliska viken o. Arabiska
havet och utsänder från det senare Persiska
viken och Röda havet. Medelhavet och
Svarta havet förbindas över Marmarasjön.
Ishavet tränger djupare in blott med Obviken.
Stilla havet bildar längst i n. Beringshav.
I det hela bildar A:s fastland ett inom sig
slutet block, som endast i mindre grad öppnar
sig för haven eller går fram i dessa. I s.
går Främre Indiska halvön som en trekant
ned mellan de bägge indiska havsbukterna
och i s. ö. Bortre Indiska halvön med
Ma-lacka. Den tredje av de stora halvöarna,
Arabien, är ett övergångsland till Afrika.
Mindre Asien skiljer Medelhavet från Svarta
havet. Utbuktningar och halvöar på
östsidan är Sydkinas kustbåge, Korea och
Kamtsjatka, djupare inträngande vikar på
denna sida Siarn- och Tonkinvikarna, Gula
havet med Chiliviken. I n. ö. går
Tjuktjer-halvön fram mellan Beringshav och Ishavet,
på ishavskusten skjuter Tajmyrhalvön mot n.
öarna ligga till överväldigande del i öster
och sydöst. De bilda i ö. världsdelens yttre
rand mot Stilla havet i en följd av
båg-linjer: Kurilerna, Japanska öarna,
Riukiu-öarna och Formosa samt Filippinerna. I
övrigt märkas Sachalin, anslutande sig till
japanska öbågen, Hai-nan utanför Sydkinas
kust, Bonin- och Vulkanöarna långt ut i
Stilla havet. Filippinerna föra över till den
indiska övärlden, som ytterligare omfattar
Moluckerna, Små och Stora Sundaöarna och
omsluta vidsträckta vatten: Sulusjön,
Cele-bessjön, Bandasjön och Javasjön. Av Stora
Sundaöarna bilda Java och Sumatra den yttre
randen mot Indiska havet. Borneo och
Ce-lebes äro övärldens centrala öar; mellan dem
går Makassarsundet. Till Indiska oceanen
leda Sundasundet och Malackasundet. Här
är Ceylon den största ön. Därtill komma
grupper av småöar: Andamanerna,
Nikoba-rerna v. om Bortre Indien, Lackadiverna,
Ma-lediverna s. v. om Främre Indien,
Chagos-öarna s. om ekvatorn samt små öar i Persiska
viken och Röda havet. Till den förra leder
Ormsundet, till det senare Bab el-mandeb.
Till Asien räknas även Christmasön och
Keelingöarna i Indiska havet (10°—12° s. br.).
Till Medelhavet höra Cypern och kustöar i
Egeiska havet, till Ishavet Nysibiriska öarna
och Wrangels land. Tillsammans beräknas
öarna utgöra 2,680,000 kvkm.
A:s förhållande till omgivande havsdjup är
olika. Ishavet är söderut grunt och
havsbottnen en fortsättning av kustlåglandet. Åt
stillahavssidan följes öranden av
utomordentliga havsdjup, utanför Filippinerna ända till
9,788 m, medan inhaven endast på vissa
punkter nå 4,000 m djup. Malajiska öarna vila i
v. och s. på en fortsättning av
fastlandssoc-keln, men de ö. inhaven äro mycket djupa
(Bandasjön 6,504 m). Indiska oceanen har i
Bengaliska viken och Arabiska havet nära
kusten djup på 2.000 m. Röda havet är en
gravsänka med djup intill 2,359 m.
Medelhavet s. om Mindre Asien och Svarta havet i n.
förete även i kustens närhet betydande djup.
A. är till övervägande del berg- och
högland, och i s. delen av världsdelens inre
förekomma jordens högsta upphöjningar i ett
samlat område. Dettas sydrand utgöres av
Himalaja med ett flertal toppar över 8,000 m
(Mount Everest 8,884 m). N. och n. ö. därom
utbreder sig Tibets högland med tillhörande
kedjor, som fördela sig på Transhimalaja,
Karakorum och Kun-luns bergsystem, alla
konvergerande mot Pamir, »världens tak», där
ytterligare Tien-shan—Alaibergen i n. och
Hindukusch från s. v. ha sin samlingspunkt.
Karakorum har i v. topphöjder jämförliga
med Himalajas (8,610 m), Kun-lun utgör i
avseende på längdutsträckning och
förgreningar A:s väldigaste bergsystem och når med
sina fortsättningskedjor långt in i Kina. En
motsvarighet bildar i n. Tien-shan med
förgreningar västerut förbi Pamir. Av
Kun-luns huvudkedjor märkas Altyn-tag,
Nan-shan, Marco Polobergen, av Tien-shans
Ala-taugruppen med Alexanderkedjan.
Hindukusch utgör bergbandet mellan det egentliga
Högasien och det lägre, sydvästra
höglandsområdet. Även söderut övergår Högasien i
lägre berg eller sänker sig mot lågt liggande
platåer. Åt s. ö. gå från Tibet Bortre
Indiens kedjor, som fortsättas på de ostindiska
öarna. Ett område för sig inom A:s
högtrakter bildar ökenslätten Han-hai. Med
omfattning av ett hav sträcker den sig från Pamir
i v. mellan Tien-shan och Kun-lun långt åt
ö. och n. ö., i n. begränsad av ett nordligt
bergsystem, Altajbergen (4,540 m), Sajanska
bergen, Jablonojbergen, i ö. av Chinganber-
II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
