Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien - Kuster och höjdförhållanden - Floder och sjöar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Asien (Floder och sjöar)
260
gen, själva platåranden mot nedanför
liggande låglandstrakt. Dess större ö. del kallas
Gobi eller Shamo, den v. djupt nedsänkta
delen Tarimbäckenet med öknen Takla
Makan. Genom Dsungariska sänkan går slätten
ut till låglanden i väster. Kinas berg utgöra
ett system för sig på bägge sidor om Kun-luns
fortsättningsberg, Tsin-ling-shan, i s.
splittrat i småkedjor och sänkor. Till Kinas berg
ansluta sig Koreas och Japans. Åt n. ö.
avslutas det stora ö. höglandsområdet, från
Pa-mir räknat, genom Stanovojbergen fram till
Tjuktjerhalvön. Det mindre, sydvästra
höglandsområdet omfattar utom förgreningar
från Hindukusch Irans, Armeniens och Mindre
Asiens högland med tillhörande randberg
(Solimanbergen, Zagrosbergen, Elburs och
Taurusbergen), och i n. inräknas i detsamma
även Kaukasus. I s. ansluter sig härtill
Syriens platåland med Libanon och Antilibanon,
därefter följer Arabiens högplatå i mera
avskilt läge. Främre Indiska halvön bildar till
sin s. huvuddel Dekkans högplatå med Västra
Ghats och östra Ghats.
Jämförda med högländerna ha A:s
lågland mindre utbredning och bilda endast i
n. v. ett av Asiens huvudområden, i
omfattning jämförligt med de stora högdelarna.
Här ligga Västsibiriska och Turkestanska
låglanden, som i s. v. sammanhänga med
Kaspiska havets depressionsområde. Av A:s
övriga lågland märkas därnäst Mesopotamiens
lågland, Hindustan, Kinas och Manchuriets
lågland kring några av A:s huvudfloder.
Återstoden av världsdelens låglandsområden
utgöres huvudsakligen av smärre kust- och
flodslätter på Indiska halvöarna, Malajiska
arkipelagen och i Sibirien. Även märkas
lågsänkor mellan Kaukasus och Armeniska
höglandet. Tillsammans upptaga låglanden blott
ungefär en tredjedel av världsdelens område.
Djupa depressioner förekomma bl. a. i
Sy-rien-Palestina, där den stora Syriska sänkan
till Akabaviken i sin djupaste del (— 394 m)
fylldes av Döda havet, och i Han-hai (—110,
— 220 m). Kaspiska havets yta ligger 26 m
under havets yta.
A:s naturliga huvudindelning grundar sig
på förekomsten av en inre höglandskärna
med omslutande höga randberg, genom vilka
ett område uppstår utan starkare inflytelser
från havet och i huvudsak avloppslöst, det
s. k. Centralasien. Kring detta
gruppera sig övriga delar: Nordasien i n. med
lutning och flodavlopp till Ishavet,
Östasien till Stilla havet, Sydasien,
omfattande de bägge Indiska halvöarna, till
Indiska oceanen, och hit föras även Malajiska
öarna; de stora låglanden i v. sammanfattas
som Västasien, det stora s. v.
höglandsområdet jämte Arabien till Främre Asien.
Utmärkande för Centralasien är särskilt
de väldiga bergskedjornas avjämning inåt
genom förvittringsmaterialets kvarhållande i
det inre och anhopning i dalar och sänkor,
medan de yttre sidorna av Himalaja,
Tien-shan och övriga randberg äro skarpt brutna.
I mindre mått återkomma dessa förhållanden
på Irans högland. Östasien sänker sig
terrassvis mot Stilla havet. Nordasien är
små-bergigt med låga, i huvudsak öst-västgående
kedjor. Av Sydasiens halvöar hänvisar
Främre Indiska halvön genom sin byggnad till
Afrika, Bortre Indiska halvön jämte öar
utgör till sin bergbyggnad avslutningen av den
stora tertiära veckningszon, som från Europa
drager genom främre, mellersta och s. ö.
Asien (se nedan Geologiska förhållanden).
Arabien är en fortsättning av afrikanska
öken-taffeln, v. Asiens lågland av det stora
europeiska låglandsområdet.
Stora delar av Asiens fastland utgöras av
öknar. Ett nästan sammanhängande
ökenbälte går från Arabien över Iran till nedre
Indus och fortsattes på andra sidan de stora
bergen av Han-hais ökenslätter, av vilka Gobi
går till v. randen av Östasien. Ett tredje
ökenområde går från Kaspiska havet över nedre
Amu och Syr till Balkaschsjön, delat i
Kara-kum (»svarta öknen»), Kyzyl-kum (»röda
öknen») och flera smärre ökenområden. Även
Mindre Asien har ökentrakter.
Till Asien höra delar av jordens viktigaste
vulkankedjor. Hela öranden mot Indiska
oceanen och Stilla havet följes av vulkaner,
som uppbygga smärre ögrupper eller höja sig
över bergen utmed kusten eller i det inre.
I s. går en sådan vulkankedja utmed
Sumatras västkust och når sin största
utveckling i Java, som är jordens kanske
vulkanrikaste land med talrika ännu verksamma
vulkankäglor av mer än 3,000 m höjd
(Se-meroe, 3,671 m). Därifrån gå vulkankedjor
vidare över Små Sundaöarna och Moluckerna
till Filippinerna. En ny serie börjar med
Riu-kiuöarna över till japanska huvudöarna, av
vilka Hondo bär Fujiyama (3,778 m).
Kuri-lerna äro till stor del vulkaniskt uppbyggda,
och vulkankedjan avslutas av Kamtsjatkas
vulkaner, av vilka Kljutjev når 4,916 m. I
Främre Asien äro de högsta topparna forntida
vulkanberg: Demavend på Elburs (5,670 m),
Ararat (5,156 m) i Armenien m. fl.
Floder och sjöar. A:s stora floder ha sitt
upphov i utkanterna av Centralasien och flyta
åt n., ö. och s. till haven. Till Ishavet flyta
Ob, Jenisej och Lena, till Stilla havet Amur,
Huang-ho och Yang-tsi-kiang. Bortre
Indiens stora floder äro Mekong, Salween och
Irawadi, de två senare till Indiska oceanen,
Främre Indiens Ganges, med Brahmaputra,
och Indus. Den största av dessa floder är
Yang-tsi-kiang från ö. Tibet. I avseende på
flodområdets storlek överträffas den dock av
de norra, Ob och Jenisej, den förra med
Ir-tysj, den senare med Selenga (Tunguska).
Amur bildas av Sjilka och Argun,
Yang-tsi-kiang har talrika bifloder från Tibet och s.
Kina. Brahmaputra och Ganges höra till
jordens vattenrikaste floder; den förra och Indus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
