Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien - Floder och sjöar - Geologiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Asien (Geologiska förhållanden)
262
genombryta Himalaja. Av de mindre floderna
inom dessa delar av A. må nämnas de
sibiriska ishavsfloderna Olenek, Jana, Kolyma m. fl.
Hela Sydostasien är flodrikt med i Sydkina
Si-kiang, på Bortre Indiska halvön Menam.
Dek-kanfloder äro Kistna, Godavari, Narbada.
I Asiens återstående delar ha floderna
mindre storlek och betydenhet. Främre Asien har
endast ett större flodpar, Eufrat och Tigris.
Av övriga floder i denna del av A. må nämnas
Kyzyl-yrmak i Mindre Asien och Kura till
Kaspiska havet. Arabiens vattendrag utgöras
av endast tidtals vattenförande wadier.
övriga floder tillhöra de avloppslösa områdena.
Genom Turkestans öken flyta Amu- och
Syr-darja från v. Centralasiens randberg till
Aral-sjön. Av Centralasiens floder är den största
Tarim i v. Han-hai, som uppstår ur
vattenrika källfloder men slutligen sinar ut i
stäppsjön Lop-nor. Samma karaktär ha även de
övriga från bergen till öknar eller stäpper
utsända floderna. Amu och Syr avtaga i
mäktighet under loppet genom öknen. Till
Bal-kaschsjön flyter Ili. På Irans högland märkes
Hilmend till stäppsjön Hamun-i-Hilmend.
Av Asiens sjöar äro de stora stäppsjöarna
redan nämnda. Störst är Aral (omkr. 62,000
kvkm), därnäst Balkasch (18,400 kvkm).
Tibet är rikt på smärre stäppsjöar, liksom de
avloppslösa delarna av n. Mongoliet och
Dsungariet. Av helt annan karaktär är
Baj-kal (33,000 kvkm) i n. ö. Asien, omgiven av
höga berg. Armenien har den avloppslösa
Vansjön, och hit kan även räknas Urmiasjön.
I Kina märkes Tung-ting med avlopp genom
Yang-tsi-kiang. A. B—n.
Geologiska förhållanden. Med hänsyn till
sin geologiska byggnad består A. dels av
några större områden, där de sedimentära
formationerna äro jämförelsevis orubbade,
Sibirien, Arabien, Främre Indiska halvön och
delar av Kina, dels av mellan dessa områden
framstrykande veckningszoner med
bergskedjor av paleozoisk och tertiär ålder.
Paleo-zoiska veckzoner omsluta det nämnda
sibiriska oveckade området i en stor båge, som kan
följas från Novaja Zemlja längs Dral över
bergsryggar på Kirgisstäppen, Tarbagataj,
Al-taj och de Sajanska bergen vidare österut
ända till Stilla havet. Främre Indiska halvön
utgör ett gammalt fastland, som hör till den
stora Gondwanakontinenten (se d. o.). Bortre
Indien med angränsande delar av Sydkina
upptages däremot till större delen av paleozoiska
veckningszoner. Den tertiära veckzonen
omfattar hela Mindre Asien och Kaukasus,
varifrån den stryker fram genom Persien, och
i Pamir delar den sedan upp sig i en sydlig
gren, omfattande Himalaja, och en nordlig,
till vilken Tien-shan och Kun-lun höra. Den
förra fortsätter över Burma och Sundaöarna,
där den uppdelar sig i en över Nya Guinea och
Nya Zeeland framlöpande zon och i en åt n.
över Borneo, Celebes och de japanska öarna
till Sachalin och Kamtsjatka avvikande zon
(jfr Bergskedjor). De paleozoiska
bergskedjorna uppbyggas övervägande av
kristallina skiffrar. I de tertiära bergskedjorna
ingår däremot mera av yngre
fossilförande formationer ända upp till tertiär.
Ter-tiärformationen består, även där den nu
bildar de högsta bergskedjor, av marina
kalkstenar och andra marina sedimentbergarter,
varav framgår, att ännu under tertiärtidens
förra del denna veckzon upptogs av ett hav.
Detta tertiära »Medelhav» sträckte sig över
Sydeuropa och södra Centralasien ända från
den nutida Atlanten till Stilla havet. Jämte
sammanveckningarna ha bristning av
jordskorpan och förkastningar spelat in i
gestaltningen av A:s byggnad. Tertiära
sänknings-fält eller gravsänkor, bildade genom sådana
förkastningar, äro exempelvis Röda havet,
Döda havet, Hindustans lågland, de
östasiatiska inhaven, Bajkalsjön. Mellan
sänknings-områden kvarstående partier av jordskorpan
äro åter Dekkanplatån, Tibetanska högplatån
m. fl. (se Hors t).
De tertiära veckningarna och
förkastningarna ha varit åtföljda av vulkaniska
företeelser, varom de väldiga vulkanerna inom
dessa störningszoner, exempelvis Elbrus,
Ara-rat, Sundaöarnas och de östasiatiska
ökedjor-nas ännu verksamma vulkaner bära vittne.
Flerstädes utbreder sig vulkanisk lava över
ofantliga arealer, exempelvis i n. v. delen av
Dekkan, på Korea och s. ö. om Svarta havet
och Arabien. I fråga om berggrundens
sammansättning må ytterligare nämnas, att
urberg och andra äldre kristallina bergarter
intaga stora områden i östra och södra
Dekkan, på Korea och i Manchuriet, paleozoiska
formationer i Kina och i Sibirien mellan
Je-nisej och Lena, mesozoiska formationer i n.
Arabien och Sydkina och tertiära
avlagringar ö. om Kaspiska havet till Aralsjön. De
här uppräknade områdenas
sedimentformationer falla utanför de ovan beskrivna
veck-ningsregionerna och befinna sig, frånsett
urberget, i sitt ursprungliga horisontala läge. De
oveckade tertiära och mesozoiska
formationerna sträcka sig flerstädes in över de
paleozoiska veckningsregionerna, vilkas denuderade
bergskedjor de i större eller mindre
utsträckning övertäcka och dölja. Så är t. ex. fallet
med Ural, vars ö. hälft övertäckes av föga eller
alls icke rubbade tertiära bildningar. Bland
de kvartära avlagringarna äro främst att
nämna de stora flodernas vidsträckta
deltabildningar, ökenområdenas flygsand och
stäppregionernas löss jord (se d. o.). Den
sistnämnda, som intet annat är än det finare, av
vindarna från ökenområdena bortblåsta
berg-artsstoftet, har i allmänhet hamnat närmast
utanför de egentliga ökentrakterna och bundits
av stäppens vegetation, så att den under
tidernas lopp xunnat hopa sig till betydande
mäktighet. Lössjorden är därför utmärkande för de
till öknarna gränsande stäppområdena. Den
för tropikerna utmärkande rödbruna vittrings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
