Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Assimilation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Assimilation
332
Bild 1.
Tvärsnitt genom blad av
andmat, som belysts rätt
uppifrån, i nedre bilden
med solljus, i övre med
svagare ljus. Märk den
olika anordningen av
klorofyllkornen.
organiska ämnen av en mera komplicerad
byggnad. Djurens näring utgöres av
äggviteämnen, fett och kolhydrat, vartill komma
vatten och salter. Genom
matsmältning-e n överföras näringsbeståndsdelarna i en
sådan form, att de lätt kunna uppsugas genom
tarmkanalens väggar. Först sedan detta
skett, börjar den egentliga assimilationen.
Äggviteämnena nedbrytas i tarmkanalen till
aminosyror. Ur dessa uppbygger
organismen sedan de s. k. a r t e g n a
äggviteämnena. För varje art äro nämligen
vissa bestämda äggviteämnen karakteristiska.
Även hos olika organ
av samma organism
finner man olika slag
av äggviteämnen. De
genom tarmen
uppsugna aminosyrorna
bilda
utgångsmaterialet för uppbyggandet
av de olika
äggviteämnena inom
organismen. Även ämnen,
tillhörande de i alla
celler och vävnader
förekommande lipoi
derna (se d. o.), kunna
vara artegna och
måste således vid
assimilationen byggas om.
Fetterna nedbrytas i
tarmkanalen till glycerin och fettsyror.
Dessa syntetiseras redan i tarmcellerna på
nytt till fetter, som övergå i lymfan. De
fet-ter, som upplagras i vävnaderna, äro av
samma slag som de genom tarmväggen uppsugna.
Fetter ingå som beståndsdel i de flesta
lipoider-na. — Kolhydraten uppsugas i form av
sockerarter och kunna upplagras i olika vävnader
som djurstärkelse (glykogen). Kolhydrat ingå
t. ex. i cerebrosider, ett slags lipoider, samt i
nukleinsyra (se d. o.). Vissa oorganiska
salter förekomma som nödvändiga
beståndsdelar av djurorganismen (se P r o t op 1
as-m a). Dessa upptagas med näringen och övergå
oförändrade i vävnaderna. Så är även
förhållandet med det som lösningsmedel för
proto-plasmans organiska och oorganiska
beståndsdelar nödvändiga vattnet.
Assimilationen är livligast under
organismens tillväxt. Hos den färdiga organismen
är assimilationens uppgift att ersätta de
förluster av äggviteämnen och lipoider, som
organismen lider genom vävnadsförstöring,
sekretbildning etc. De fetter och kolhydrat,
som ej åtgå vid förbränningen inom
organismen, kunna avlagras såsom reservnäring.
Jfr vidare Dissimilation och
Ämnesomsättning. J. R—m.
3. A. kallas i växtfysiologien varje
process, genom vilken upptagna
näringsämnen förarbetas till normala
cellbeståndsdelar. Hos de gröna växterna intager bland
dessa processer kolsyreassimilationen en
vik
Bild 2.
Försök för demonstration
av syrgasproduktionen vid
assimilationen. Två
plantor av vattenpest upptaga
kolsyra ur vattnet och
avge den bildade
syrga-sen, som är jämförelsevis
svårlöslig i vatten, genom
snittytorna, från vilka
bubblor synas uppstiga
genom vattnet i provröret.
tig särställning, och Sachs ville för enbart
denna reservera ordet a. Denna inskränkning
av betydelsen har visserligen ej vunnit
allmän anklang, men trots detta användes ordet
än i dag ofta i Sachs’
mening, väl alltid som
en bekväm förkortning.
Det är endast
kolsyreassimilationen, som
närmare behandlas i det
följande. Om
kvävets m. fl. andra
näringsämnens a. se N
ä-ringsfysiologi.
Vid
lcolsyreassimüa-tionen uppbyggas av
kolsyra och vatten
as-similat, som äro
mycket energirikare än
rå-materialierna. En del
lägre, färglösa
organismer vinna den nödiga
energien genom
syr-sättning av ammoniak
(nitritbakterier),
svavelväte, svavel
(svavelbakterier), väte etc.,
alltså på kemisk väg
(kemosyntetiskt). De
gröna växterna
utnyttja ljuset som
energikälla, a. är här en
fotosyntes. Denna deras
förmåga betingas av
deras halt av blad-
grönt, klorofyll (se d. o.). Fotosyntesen
försiggår endast i de gröna cellerna och är inom
dessa lokaliserad till klorofyllförande
plasma-korn eller -band, liggande i det f. ö. färglösa
plasmat, klorofyllkornen eller kloroplasterna,
vilka alltså äro de egentliga a.-organen.
Kloroplasterna bruka vara rörliga och ha
förmåga att uppsöka de platser i cellen, där de
finna de gynnsammaste ljusförhållandena (se
bild 1; jfr Fototaxis och
Retnings-fysiologi). Klorofyllet enbart, isolerat
utanför cellen, har icke förmågan att reducera
kolsyra med ljusets hjälp. — Det kemiska
förloppet vid a. kan summariskt beskrivas genom
följande enkla formel:
6 CO2+6 H20+690,000 kal. = CeH^Og-J-O O2
264 g 108 g 180 g 192 g
kolsyra vatten kolhydrat syrgas
Formeln redogör även för processens
energikrav. För bildningen av ett kg kolhydrat
åtgå ung. 3,8 mill. kal., d. v. s. så mycket energi,
som behövs för att koka upp 45 1 vatten från
rumstemperatur (omkr. 41/2 kilowattimmar,
för att jämföra med en allmänt känd elektrisk
enhet). Vid processen frigöres syrgas. Som
man ser av formeln, bildas jämnt lika många
molekyler, därför även lika volymer, som åtgå
av kolsyra. Att a.-kvoten O2 : CO2 alltid är
jämnt = 1, som formeln fordrar, har
bekräftats av nyare omsorgsfulla undersökningar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
