Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Assimilation - Assimilationens mekanik - Historik - Assimilationsbäcken - Assimilatorisk - Assimilera - Assiniboia - Assiniboine - Assis - Assisi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Assimilationsbäcken—Assisi
340
fysikalisk-kemiska analysen av a.-processen.
Förloppet synes vara det, att kolsyran
primärt bindes, icke av den fotokemiskt
verksamma substansen utan till något annat
ämne, och att en adsorberbar kemisk
omsätt-ningsprodukt av kolsyran reagerar med en
annan, kolsyrefri produkt, som är den
fotokemiska primärprodukten. Denna reaktion
försiggår vid en gränsyta under inflytande
av adsorptionskrafter. Motiveringen för dessa
antaganden, som bilda stommen i Warburgs
teori för a., kan ej genomgås här.
Historik. Det var av ett högst tvivelaktigt
material, som Malpighi drog en riktig
slutsats, när han 1671 påstod, att växtens
näring »kokas i ordning» i bladen av solljuset.
Först ett århundrade senare börjar den
verkliga kunskapen om kolsyreassimilationen
genom den av Priestley och Ingenhouss nästan
samtidigt publicerade upptäckten, att gröna
växter kunna avge »eldluft» eller
»deflogisto-niserad luft», särskilt Ingenhouss’ (1779) mer
omfattande experiment, som visade, att de
gröna växterna ha förmåga att »rena» luften i
ljus men icke i mörker. Vid samma tid lade
Lavoisier grundvalarna för den nya
antiflo-gistiska kemien och hade 1775 upptäckt
kolsyrans egenskap av en förening av kol med
»la portion éminemment respirable de l’air»,
d. v. s. vad Priestley kallade absolut
de-flogistoniserad luft och vi syrgas. Till denna
upptäckt anknöt Senebier och klargjorde för
första gången (1782) sambandet mellan
kol-syreupptagande och syreavgivning vid a.
Lavoisier uttryckte 1786 i det väsentliga riktigt
det kemiska förloppet vid a. och hade klart
för sig, att vattnets väte ingår i assimilaten.
Experimentellt fysiologiskt visades detta
genom Saussures (1797, 1804) omfattande
kvantitativa undersökningar över a., som bilda den
fasta grunden för alla senare forskningar.
Bl. a. visade Saussure, att bladen kunna hämta
den kolsyra, som de assimilera, ur luften,
medan dittills alla utom Ingenhouss ansett, att
den måste komma från jorden genom rötterna
och stammen. Två viktiga framsteg i
teoretiskt avseende hos Saussure är det skarpa
särskiljandet av andning (»inandning») och a.
(»utandning») samt hans i anslutning härtill
gjorda hypotes, att den förra ständigt pågår,
fast den i ljuset täckes av a. Mycket av
Saussures resultat blev under den följande tiden
vantolkat och förgätet, och den gamla
föreställningen, att jorden utgjorde ett slags
mage åt växten, ur vilken den kunde ta upp
näringen färdig, levde åter upp under den
s. k. »humusteoriens» tid. Omkring 1840
inträdde åter en vändning, markerad av
namnen Liebig och Boussingault. Den förre
hävdade ånyo, att växten kan täcka sitt kolbehov
ur luften genom kolsyreassimilationen, och
visade med siffror, att detta mycket väl låter
sig tänkas. Boussingault byggde genom
mångåriga experimentalundersökningar vidare på
den av Saussure lagda grunden och uttryckte
för första gången (1868) klart den satsen, att
a. är en kolhydrat-(druvsocker-) syntes. Sachs
hade 1862 visat, att uppträdandet av stärkelse
i klorofyllkornen är en följd av a.-processen,
och han uttalade 1874 den åsikten, att
stärkelsen utgör det upplagrade överskottet av
assimilat. De gröna växternas roll i jordens
energihushållning uppskattades första gången
till sin fulla vidd av läkaren och fysikern Jul.
Rob. Mayer (1845). Bland forskare från
senare år må nämnas Engelmann (1880-talet),
som med sin »bakteriemetod» experimentellt
visade, att själva kloroplasterna äro
assimila-tionsorganen, samt ingående studerade olika
våglängders inverkan, samt från nyaste tid
Blackman (fader till teorien om de
begränsande faktorerna), Willstätter och Warburg,
vilka alla samlat viktiga data till den ännu
i sin första utveckling stadda
fysikalisk-kemiska analysen av processen. L.-G. R—11.
4. A. kallas i psykologien den
förändring en själsfunktion undergår, när den så
sammansmälter med förut i medvetandet givna
element, att den sedan ej från dem särskiljes.
Assimilationsbäcken, bäckenben, som
förträngts genom att nedersta ländkotan
sammansmält med sakralbenet (se B ä c k e n b e n).
Assimilatörisk, se Assimilation.
Assimilera (av lat. assimiläre, göra lik),
ombilda, införliva, »smälta», fullt tillägna sig.
— Subst.: Assimilation (se d. o.).
Assiniboia [osi’nibåiø], förr distrikt i
Kanada, v. om Manitoba. Är sedan 1905 delat
mellan prov. Alberta och Saskatchewan.
Assiniboine [esPnibäin], flod i s. Kanada.
Upprinner v. om sjön Winnipegosis,
genomflyter det forna distriktet Assiniboia åt s. ö.
och utmynnar i Red river vid Winnipeg i
Manitoba. Omkr. 700 km lång, segelbar.
Bifloder fr. h. Qu’apelle och Souris (Mouse).
Assis (fr. assise, eng. assize), »sittning» (av
lat. assidere, sitta vid). Betecknar i
Frankrike sessionerna av de brottmålsdomstolar,
cours d’assises, som avdöma grövre brottmål,
och i England de periodiska sessioner, som
under namn av assizes i de särskilda
domstols-distrikten (circuits) hållas av domare från
High court i London. Under medeltiden kunde
i flera länder varje session av en församling
el. domstol kallas assisia, och lagar, som
an-togos vid en sådan, kallades ofta assiser.
Assi’si, stad i mellersta Italien, i prov.
Pe-rugia. 18,500 inv. Biskopssäte. A. är byggt
på sluttningen av Monte Asi. Känt är A. som
den helige Franciscus’ födelseort. På
bergssluttningen ligger Franciscus’ gravkyrka, San
Francesco, byggd 1228—1253. Den är uppförd
i två våningar och prydd med fresker från
12-och 1300-talet av Cimabue och Giotto m. fl.
Till kyrkan sluter sig det på 1200-talet
anlagda franciskanklostret. Bland andra
fornminnen märkes ett Minervatempel, omdanat
till kyrka. Alltsedan 1913 finnes i A. ett
museum, Franciscusmuseet. Klarissordens
stif-tarinna, S:ta Clara, ligger begraven i kyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
