Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Athabaskasjön, Athabasca- - Athabasker - Athamas - Athanasianska trosbekännelsen - Athanasianum - Athanasios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Athabasker—Athanasios
402
floder, över Stora Slavsjön avrinner A. till
Mackenzie.
Athaba’sker, se Athapasker.
Atha’mas, son till den tessaliske konungen
Aiolos och Enarete, var konung i Orchomenos
och hade med Nefele barnen Frixos och Helle
(se Argonauterna) samt med Ino
Lear-chos och Melikertes. Emedan Ino hade
upptagit sin syster Semeles son Dionysos
(Bak-chos) såsom fosterbarn, träffades A. och hans
familj av Heras förbannelse. A. dödade i
vansinne Learchos, och Ino störtade sig med
Melikertes i havet.
Athanasiänska trosbekännelsen (lat.
Sy’mbo-lum athanasiänum) el., efter begynnelseordet,
Quicunque är det tredje av kyrkans s. k.
ekumeniska symbola, ett attribut, som dock är
missvisande, då österlandets kristenhet aldrig
erkänt den — den innehåller just ett av de
stridsfrön (»filioque», resp, »et filio»), som
ledde till den yttre söndringen mellan
österland-dets och västerlandets kyrkor, — och ej heller
de franska, schweiziska och skotska
avdelningarna inom den reformerta kyrkan upptagit den.
— Det är ovisst om denna trosbekännelse är
en enda mans verk (Caesarius’ av Arles?, i
varje fall icke Athanasios’) eller vuxit fram
såsom en på nicenska symbolen byggd
tros-regel, resp, successivt bildats av teologiska
formuleringar ur gängse västerländska
predikosamlingar. Man antager numera, att detta
symbolum först framkommit såsom en hymn
med bekännelsekaraktär, en rytmisk formel i
40 korta satser, avfattade för präster eller
klostermunkar i Sydgallien. Den nämnes
första gången i Toledo 633. — A. innehåller
till en början den kyrkliga, av Augustinus
påverkade och skolastiskt färgade
framställningen av treenighetsläran, vidare den på
Chalkedonmötet (451) antagna
kompromissformeln ang. Kristi två naturer i en person
samt börjar och slutar med ett anatema över
var och en, som icke helt och rent omfattar
den allmänneliga kristna tron. A. betecknar
den ursprungligen som trostankar fattade
kyrkolärans övergång till en kyrklig
rättsordning, på vars iakttagande den eviga
saligheten hänger. Till detta symbolum knöts
Athanasios’ namn och auktoritet. Någon fast
plats i kulten har det aldrig erhållit utom i
engelska högkyrkan. Dess ödesdigra inverkan
på den allmänna uppfattningen av kyrkolärans
karaktär har icke utan skäl framkallat skarpa
protester mot dess ställning såsom kyrkligt
symbolum. Vid kyrkomötet 1920 har t. ex.
biskop J. Personne motionerat om dess
borttagande från våra bekännelseurkunder, dock
utan framgång. — Litt.: A. v. Harnack,
»Dogmengeschichte», II, III (1894, 1897; nyaste
uppl. 1920); A. E. Burn, »The Athanasian
creed and its early commentaries» (1896);
G. D. W. Ommancy, »A critical dissertation
on the Athanasian creed» (1897) ; J. Kunze,
»Glaubensregel, heilige Schrift und
Tauf-bekenntnis» (1899); F. Loofs, »Athanasianum»
(i Realencyclopädie für protestantische
Theo-logie und Kirche» II, 1897); densamme,
»Symbolik» (1902); Hj. Holmquist,
»Kyrkohistoria», I (1922). A. G-w.
Athanasiänum, lat. namnet på
Athana-sianska trosbekännelsen.
Athanasios (lat. Athanäsius), jämte
Orige-nes den mest framträdande bland den
österländska kyrkans fäder (trol. 293—373 2/5).
Blev 319 diakon och medföljde som sådan
biskop Alexandros av Alexandria till
kyrkomötet i Nicaea 325, där han stödde sin biskop,
utan att dock spela någon särskilt
framstående roll. Kort därefter blev han, blott
35-årig, dennes efterträdare på orientens erkänt
främsta övermetropolitstol. Efter allt att
döma var A. en sällsynt överlägsen
personlighet, som förenade ett imposant yttre med
orubbligt mod, oböjlig vilja, genomträngande
tankeskärpa, djup och omfattande lärdom,
outtröttlig energi och glänsande vältalighet.
Hans karaktär verkar klassiskt måttfull och
harmonisk. Hans livs stora patos var
kampen mot arianismen (se d. o.), för den s. k.
homousin, vilken term han dock själv ganska
sällan använder. Under de upprivande
striderna mot arianismen drevs han 5 gånger i
landsflykt från sitt biskopsmöte men återkom
lika ofta. Första gången exkommunicerades
han på synoden i Tyros och landsförvistes
därefter såsom hinderlig för kejsar Konstantins
ireniska kyrkopolitik. Efter kejsarens död
återvände han (337). Föga mer än ett år
senare fördrevs han av kejsar Konstantius och
blev ersatt med en arabisk biskop. Den
närmaste tiden vistades han hos biskop Julius i
Rom och verkade därunder för munkidéns
spridning i västerlandet. Efter sin motbiskops
död återinsattes A. 346 i sitt biskopsämbete
efter att tidigare på två olika synoder ha
blivit förklarad som dess rättmätige innehavare.
Under 10 år fick han, trots nya angrepp från
arianerna, ägna sig åt sitt kall, som han
skötte med ospart nit, varunder hans kärlek
till det asketiska livet starkt framträdde.
Under sin tredje exil (356—362) fick han
tillfälle att själv tillsammans med de egyptiska
munkarna hängiva sig åt detta fromhetsideal.
Kejsar Julianus’ tronbestigning återförde
honom för några månader till biskopsstolen, och
han höll då en dogmhistoriskt betydelsefull
synod, som betecknar ett återupplivande av
det undanskjutna Nicaenum och ett hävdande
av den helige Andens samordnande med
Fadern och Sonen samt av fullständigheten av
Kristi mänskliga natur. Ännu tvenne gånger
(okt. 362—sept. 363 och okt. 365—febr. 366)
måste han gå i landsflykt men återvände,
hälsad av den honom tillgivna menigheten, till
Alexandria för att nu äntligen i frid möta
döden i känsla utav att hans livs arbete och
strid till sist krönts med seger. — Av A:s
talrika skrifter märkas »Om logos’
människo-blivande», vilken han författade redan som
diakon, hans »Fyra tal mot arianerna» (338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
