Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantiska oceanen (Atlantiska havet, Atlanten) - Vattnets salthalt, temperatur och cirkulation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Atlantiska oceanen
414
Schematisk framställning av Atlantens salthalt utmed ett längdsnitt från söder till norr längs
meridianen 30° v. om Greenwich.
oceanen finner man mellan 20° och 30° n. och
s. om ekvatorn. Från dessa trakter strömmar
varmt och salt vatten mot polarhaven. Under
transporten dit utspädes de varma
havsströmmarnas vatten och avger värme dels åt luften,
dels åt det kalla vatten, som polarströmmarna
medföra, dels åt de arktiska och antarktiska
havens ismassor. Gränsen för
temperaturfallet ligger vid jämviktspunkten mellan is
och saltvatten, vilken alltid är lägre än 0°
och aldrig går under — l,g° C. Vid
avkyl-ningen sammandrages vattnets volym, varvid
dess täthet ökas och vattnet sjunker nedåt
mot havsbottnen och långsamt flyter tillbaka
mot tropikerna, varest det stiger uppåt mot
ytan, uppvärmes och åter begynner samma
kretslopp. Ovanstående fig. föreställer ett
hydrografiskt längdsnitt genom A. längs 30 :e
meridianen v. om Greenwich. Linjerna
(»iso-halinerna») äro dragna genom de ställen, där
salthalten vid lödning befunnits vara lika stor.
Vad som vid första anblicken frapperar är den
starka utbuktning nedåt av isohalinerna, som
finnes vid 20—30° n. lat. (det s. k.
Sargasso-havet). Av strömkartan finner man, att
Sargassohavet omkretsas av starka
havsströmmar, framkallade av passadvindarna.
Ytvatt-net, som drives framåt av vinden, erhåller
genom jordrotationens inflytande en
avböjning åt höger, d. v. s. inåt mot vattenvirvelns
mitt, dit varmt och salt ytvatten oupphörligt
samlas, och detta söker sig väg nedåt.
Samtidigt med denna nedsjunkning av salt och
varmt vatten äger en uppstigning rum av
kallare vatten underifrån. Följden blir, att
en utströmning åt sidorna inträffar från
Sargassohavet. Denna utströmning går söderut
i 1,200—3,000 m djup i form av en
underström av salt och varmt vatten, vars
isohali-ner kunna följas å figuren ända till
antarktiska kontinentens sockel. Under drivisen i
södra polarhavet har man alltså varmare
vatten från subtropiska trakter i norra
hemisfä-ren. Norrut äger ävenledes en utströmning
rum från samma trakt, men denna
varmvat
tenström går i ytan och förenar sig med
Golfströmmen (se nedan).
Från norra polarhavet går en isförande
havsström längs Grönlands östkust och följer
sedermera i förening med polarströmmen från
Baffinviken Amerikas östkust
(Labrador-strömmen). Vid mötet med
Golfströmmens varma vatten smälter isen, och det
kalla vattnet sjunker nedåt.
I det antarktiska ishavet och särskilt i dess
grundare avdelning, som kallats Weddelhavet,
bildas bälten av fritt drivande isflak.
Därjämte lösgöras brottstycken av inlandsisen i
form av gigantiska isberg, vilka liksom
isflaken driva norrut. Gränsen för denna
antarktiska isdrift kan sättas till omkring 40—45°
för isflaken.
Från 40—45° s. lat. synas ock isohalinerna
i längdsnittet taga ett egendomligt förlopp,
som antyder, att en underström av kallare
och mindre salt vatten går norrut i nivån
500—1,200 m mot de ekvatoriala trakterna
och till och med uppnår 10 :e breddgraden av
norra hemisfären. Isohalinens för 35,5 o/oo
förlopp markerar tydligt tillvaron av denna
underström, som uppkommer i den trakt, där
smältningen av drivisen från sydligare
breddgrader börjar och som går fram över den
förut nämnda varma underströmmen söderut.
Vattencirkulationen i A. bildar ett stort
sammanhängande system, som sträcker sig
från nordpolen över ekvatorn till Antarktis.
Både i ytan och på djupet strömmar vatten
från södra hemisfären över till den norra,
och denna strömning kompenseras genom
underströmmen i 1,200—3,000 m nivån, som
går från Sargassohavet mot Antarktis. Vilken
är drivkraften i detta mäktiga strömsystem?
Man har hittills antagit, att oceanens
strömsystem drives av vindarna, framför allt av
passadvindarna, och i det föregående har
visats vilken inverkan vindarna utöva på
ytvattnets rörelse i periferien av den stora
Sargassovirveln. Den mäktiga södra
ekva-torialströmmen, som för ytvatten från s. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
