Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantiska oceanen (Atlantiska havet, Atlanten) - Vattnets salthalt, temperatur och cirkulation - Havsströmmar - Vindar - Kommunikationer - Vetenskapliga undersökningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Atlantiska oceanen
416
mot Antillerna och Mexikanska viken,
drives av den starka sydöstpassaden. Den varma
strömmen norrut utanför Europas kust, som
skänker vår världsdel dess varma
vinterklimat, har även ansetts vara en »driftström»,
förorsakad av den s. k. antipassaden.
Betraktar man åter oceanens strömsystem i dess
helhet, kommer man till den uppfattningen, att
vindarnas verkan är obetydlig i jämförelse
med de inre kraftfält och energikällor, som
havet innehåller i och genom det värme
vattnet direkt upptar genom solstrålningen.
Vattencirkulationen i oceanen betraktas då
såsom en kretsprocess av solvärme
i havet, som förlöper efter samma lag, som
gäller för ångmaskinens verkan, nämligen
att den del av värmet, som är disponibel för
mekaniskt arbete (»nytteffekten»), beror på
temperaturskillnaden mellan den högsta och
den lägsta temperatur, som förekommer i
kretsloppet, räknad ifrån absoluta
nollpunkten (To) = — 273° C. Om man räknar den
högsta vattentemperaturen = 28° C eller i
absolut mått (Tr) = 301 och den lägsta =
— 2° C, d. v. s. (Tn) = 271, blir nytteffekten
t maximum Ti—Tn 301—271 30
fj- = 301 = 301*
Eller med andra ord: av det solvärme oceanen
erhåller genom instrålning i tropikerna blir
på sin höjd omkr. Vio använt till att
underhålla vattencirkulationen, resten åtgår till
uppvärmning och avdunstning under
kretsloppet och utstrålar slutligen i världsrymden.
Man har beräknat det solvärme, som åtgår
för att underhålla norra A:s strömsystem,
den s. k. Golfströmscirkulationen, till
närmare 500 mill. hkr.
Havsströmmar. I zonen mellan 20° n. br. och
10°s.br. flyta de båda
ekvatorialström-marna åt v., den norra med något olika
gränser, den södra alltid utbredande sig något n.
om ekvatorn. I medeltal går den norra 24
km, den södra 30 km per dag. Emellan båda
går Guineaströmmen med en hastighet
av 28 km i motsatt riktning, börjande mellan
25° och 50° v. Igd, i medeltal vid 35V20 v. Igd.
Vid Sydamerikas ö. spets delar sig den s.
ekvatorialströmmen. Den norra armen
förenar sig med norra ekvatorialströmmen, och
båda flyta dels på yttersidan av Västindiska
öarna (An tills t römmen), dels genom
flera sund in i Karibiska havet samt därifrån
in i Mexikanska viken, som den lämnar
genom Floridasundet (Floridaströmme n),
varefter den förenar sig med den yttre
strömmen till Golfströmmen, vilket namn
dock även användes alltifrån Floridasundet.
Vid 40—50° v. Igd tvingas Golfströmmen av
Labradorströmmen österut och delar sig vid
Azorplatån i två grenar, varav den ena
böjer av åt s. samt slutligen utefter
nordafrikanska kusten (Kanarieströmmen)
löper ihop med norra ekvatorialströmmen. Inom
den sålunda av strömmar omgivna kretsen
samla sig de från Västindiska öarna lösslitna
och av strömmarna ditförda tångväxterna och
bilda det s. k. S a r g a s s o h a v e t (se d. o.).
Den andra, mäktigare grenen går norrut och
utsänder grenar västerut i kamp med de kalla
polarströmmarna (se ovan), av vilka en gren
från Östgrönländska strömmen går
till trakten av Färöarna. Golfströmmen tränges
nu öster över mot Norska rännan, och
huvudgrenen följer norska kustbanken samt dyker v.
om Spetsbergen under ytan och ingår ss.
underström på omkr. 200 m djup i polarbassängen.
Den södra armen av södra
ekvatorialströmmen flyter under namn av Brasilianska
strömmen åt s. v. till 48° s. br. och vrider
sig därpå åt ö. undan den kring Kap Hoorn
kommande kalla Falklandsströmmen,
varvid den flyter ihop med den stora
antark-tiska strömmen och går över mot Afrika, där
den möter Agulhasströmmens tropiska
vatten från Indiska oceanen. Sedan följer den
Afrikas v. kust (Benguelaströmmen)
samt mynnar slutligen åter in i södra
ekvatorialströmmen.
Vindar. Några grader n. om ekvatorn (på
sommaren ända till 12—14° n. br.) ligger
mellan Afrikas och Amerikas kuster ett
område med föränderliga vindar eller vindstilla,
vilket kallas ekvatorialkalmerna
(eng. doldrums). På bägge sidor om denna
region härska passade rna (se d. o.), i n.
nordöstpassaden till ung. 30° n. br.,
på sommaren 2Va grader nordligare än på
vintern, i s. den kraftigare och konstantare
sydöstpassaden, som under s.
halvklotets sommar sträcker sig ända till trakten av
Rio de Janeiro i v. (25° s. br.) och till Goda
Hoppsudden (35° s. br.) i ö.
N. och s. om de båda passadbältena finnas
två områden med växlande vindar eller
vindstilla, vilka man kallat
vändkretskal-merna (»hästgraderna»). Därefter kommer
på båda halvkloten ett område med
förhärskande västliga vindar, de s. k. a n t i p a s
sa-derna, som emellertid icke blåsa
regelbundet som passadvindarna. Om antipassaderna se
Passadvindar. Jfr även Cykloner.
Kommunikationer, se Atlantlinjer.
Vetenskapliga undersökningar. En första
ingående kännedom om A:s hydrografi
erhölls, då undervattenskablar (se Telegraf)
började utläggas. Viktiga forskningar ha
gjorts dels av enskilda lärde, främst M. F.
Maury samt prins Albert av Monaco, Sir John
Murray m. fl., dels av vetenskapliga
expeditioner, som utrustats av vissa stater. Av
dessa märkas främst de, som utförts med de
engelska linjeskeppen »Porcupine» 1869—70,
»Challenger» (se d. o.) 1872—73 och 1876 samt
»Faraday» 1874—82, med de tyska skeppen
»Gazelle» 1874 och 1876 samt »Valdivia» 1898
—99, det amerikanska »Gettysburg» 1876.—78,
norska Nordhavsexpeditionen under H. Mohn
och G. O. Sars 1876—78 och danska
Ingolfexpeditionen 1895—96. Av senaste årtiondens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
