Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atmosfärisk elektricitet - Atochinol - Atofan - Atoll - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Atoehinol—A tom
430
tionsmöjlighet ligger i den starka
luftionise-ring och intensiva elektricitetstransport, som
särskilt i form av glim- och blixturladdningar
uppträda i åskväder. Detta intressanta
spörsmål i fråga om jordens allmänna s. k.
elektri-citetshushållning kan endast besvaras genom
omfattande, över lång tidrymd utsträckta
iakttagelser i ett tätt nät av
observationspunkter. — Litt.: E. v. Schweidler o. K. W.
F. Kohlrausch, ’»Atmosphärische Elektricität»
i Graetz’ »Handbuch der Elektricität und des
Magnetismus» (1913); B. Chauveau,
»Électri-cité atmosphérique» (1922). H. Ndr.
Atoehinol [-l§inä/l] är atophanets allylester.
Fördrages som läkemedel bättre än atophan
(se d. o.), enär det — till skillnad från detta
— sönderdelas först i tarmen. Har för övrigt
samma verkningar och användes i något
mindre doser; dock även utvärtes till
lokalbehandling i form av salvor. E. L—g.
Atofän, se Atophan.
Ato’ll, ett slags korallrev. Se Korallöar.
~Atom [-å’m] (av grek, nekande a och
te’m-nein, skära, »det odelbara»), den minsta del,
vari ett grundämne kan uppdelas utan att
därigenom förlora sina karakteristiska
egenskaper. Atomerna kunna dock vidare
sönderfalla och antagas därför vara uppbyggda av
ändå mindre delar. Härvid förlorar
grundämnet sina karakteristiska egenskaper och
övergår i andra grundämnen med i allmänhet
lägre, någon gång i det närmaste lika
atomvikt. Mycket talar för att atomer ytterst
äro uppbyggda av väteatomer.
Spörsmålet om hur materien är uppbyggd
har ända sedan urminnes tider intresserat
forskaren och tänkaren. En av de första, som
klart uttalade den numera allmänt gängse
åskådningen, att materien ej utgöres, som
man vid ett ytligt betraktande helst skulle
vilja antaga, av en sammanhängande,
kompakt massa utan av små, sinsemellan fria
delar, var den grekiske filosofen D e m
o-k r i t o s. Han lärde, att allting ytterst
består av små delar eller atomer och att
världen är uppbyggd av dessa. Andra åter,
såsom Platon och Aristoteles,
bekämpade denna åsikt, och till följd av särskilt
den senares stora auktoritet i
naturvetenskapliga frågor kom atomteorien icke att spela
någon större roll vare sig då eller under de
följande 2000 åren. Först 1808 blev
atomteorien åter aktuell och då tack vare
engelsmannen D a 11 o n, som på nytt uppställde den. Till
skillnad från de gamla grekerna, som
uppbyggde sina åsikter uteslutande på filosofiska
spekulationer, uppställde Dalton sin teori på
grundval av experimentella undersökningar.
Även enligt Dalton består all materia ytterst
av små delar eller atomer, vilka varken på
mekanisk eller kemisk väg vidare kunna
sönderdelas. Varje grundämne är uppbyggt av
sin speciella sorts atomer, som alla
sinsemellan äro lika tunga och ha samma
egenskaper. Liksom ett block av sandsten synes
vara uppbyggt av små sandkorn, så äro
dessa sandkorn, liksom all materie, i sin tur
uppbyggda av små atomer. Men till skillnad
från sandkornen i sandstenen, vilka ligga
alldeles stilla, tänker man sig atomerna i
ständig rörelse (se K i n e t i s k a gasteorien).
Redan långt före Daltons tid hade begreppet
grundämne (»element») införts, framför
allt av engelsmannen Boyle (1626—91).
Med ett grundämne förstods ett ämne, som ej
vidare, vare sig av sig självt eller med konst,
kunde uppdelas i enklare ämnen, en
definition, som ända in till nyaste tid har varit
användbar och först nyligen på grund av de
senaste årens epokgörande upptäckter måst
ändras (se sp. 446). Begreppet grundämne
förblev dock till följd av kemiens föga
utvecklade stadium rätt dunkelt. Det var
först Lavoisier (1743—94), som lyckades
bringa någon klarhet i dessa frågor, framför
allt tack vare sitt införande av vågen som
ett av de viktigaste hjälpmedlen vid det
kemiska experimenterandet. I Lavoisiers år
1789 utgivna berömda lärobok »Traité
élé-mentaire de chimie» finnes även en
grund-ämnestabell, upptagande 33 grundämnen.
Antalet nyupptäckta grundämnen ökades
dock hastigt. Redan år 1833 omtalar
Ber-zelius 54, och f. n. äro 87 kända. De
kunna indelas i två olika grupper, metaller
och m e t a 1 1 o i d e r (se dessa ord).
I stället för att skriva ut hela namnet på
ett grundämne förkortar man, enligt
Berze-lius’ förslag, dess lat. namn och använder
endast begynnelsebokstaven, ev. vid behov
tillfogande någon karakteristisk liten
bokstav ur namnet. Som exempel kunna
följande förkortningar nämnas:
Väte = H (hydrogenium)
Syre O (oxygenium)
Kväve N (nitrogenium)
Järn Fe (ferrum)
Koppar = Cu (cuprum)
Bly Pb (plumbum).
Om två eller flera grundämnens atomer
förena sig med varandra, bildas
sammansatta ämnen eller kemiska
föreningar. Härvid tänker man sig, att
grundämnenas atomer ingå föreningar med
varandra. Vid t. ex. koppars förening med syre
till kopparoxid bindes en atom syre vid en
atom koppar. Denna förening av atomer
kallas molekyl och är den minsta del, vari
kopparoxid, d. v. s. en kemisk förening, kan
förekomma. Ett sammansatt ämne
betecknas med de i detsamma ingående
grundämnena: kopparoxid tecknas således CuO.
Ingå flera atomer av samma slag i
molekylen, angives detta med siffror nedtill vid
grundämnets tecken, t. ex. koldioxid = CO2,
vatten = II2O. Ordet molekyl användes även
för att beteckna den minsta del av ett
grundämne, som finnes i fri form. Luften består
således av syremolekyler och kvävemolekyler.
Man skulle vilja tänka sig, att ett gasformigt
grundämne består av fria atomer. Så är dock
ej alltid fallet. Vad syret och kvävet t. ex.
beträffar, bestå deras molekyler av vardera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
