Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Atom
432
två atomer och tecknas således O2 och N2.
Ädelgasernas molekyler äro däremot enatomiga.
I fasta grundämnen kan man ej tala om
molekyler. Där äro alla atomerna på likartat
sätt förenade sinsemellan. Likadant är
förhållandet i fasta kemiska föreningar (se
Kristallstr u k t u r). Upplöses ett fast
ämne i ett lösningsmedel, sönderfaller
(disso-cieras) det vanligen i enkla molekyler. Å andra
sidan kunna dessa molekyler förena sig
(associeras, polymeriseras) två eller flera till
sammansatta molekyler, överstiga dessa
associerade molekyler en viss storlek, kallas de
kollo i d e r och lösningen en kolloidal
lösning (se Kolloidkemi). Även de enkla
molekylerna kunna dissocieras vidare.
Härvid sönderfaller molekylen i elektriskt
laddade atomer eller atomkomplex, s. k. i
o-ner (se Elektrolytisk d i s s o c i
a-tion). Associerade molekyler kunna även
uppträda i gasform. I allmänhet sönderfalla
dessa molekylkomplex vid högre temperatur.
Så kan också vara fallet med enkla ämnen;
jodgasens molekyl består t. ex. vid lägre
temperatur av 2 atomer, vid högre av endast en
atom (se T e r m i s k dissociation). Den
absoluta vikten och storleken på atomerna
har man länge förgäves sökt beräkna, och
först helt nyligen har man lyckats därmed.
Så har man funnit, att en atom väte ej väger
mera än |X1O~-3 eller
1
300 00Ö 000 000 000 000 000 000 s’
Vad detta vill säga är nästan ofattbart
för oss, och för att få någon aning om
detsamma måste vi begagna oss av några
lättbegripliga bilder. Sålunda skulle man t. ex., om
man vill rada upp det antal atomer, som ett
gram väte innehåller, längs en linje, liksom
pärlorna på en tråd, använda ej mindre än
1 millioner för att erhålla en längd av 1
mm, och likväl skulle antalet atomer i
ett gram av gasen räcka till ett bälte flera
millioner gånger runt jorden. Eller för att
taga en annan bild: om alla Sveriges omkr.
6 mill. invånare skulle vara behjälpliga med
att räkna det antal väteatomer, som 1 g väte
innehåller, och om var och en kunde räkna
2 st. i sekunden, skulle de dock behöva 30
mill. år för att bliva färdiga därmed. Man
skulle vilja föreställa sig, att så försvinnande
små tal som atomernas vikter endast kunnat
bestämmas med största osäkerhet. Så är
dock ej fallet; värdena kunna tvärtom göra
anspråk på stor noggrannhet. Det föreligger
redan beräkningar, utförda av ett 40-tal
forskare, och beräkningarna stödja sig på
experimentella data icke från ett område utan
från ett dussintal varandra alldeles
främmande områden av fysiken och kemien,
sådana som den kinetiska gasteorien, den
moderna teorien för ljusstrålningen,
radioaktiviteten, de kolloida lösningarna,
elektronteorien etc. Och överallt har man kommit till
samstämmiga värden. Icke nog med att detta
talar för siffrornas säkerhet, resultatet måste
även anses som en glänsande bekräftelse på
atomteorien.
För att jämföra vikten av de olika
grundämnenas atomer använder man
förhållandet mellan de olika atomernas vikter. Till
enhet har man valt väteatomens, det lättaste
grundämnets, vikt. De andra grundämnenas
vikter i förhållande till väteatomens vikt,
eller, med andra ord, den siffra, som anger hur
många gånger en atoms vikt är större än
väteatomens,har man kallat för ämnets atomvikt.
Så är atomvikten för syre 16, d. v. s. en atom
syre väger 16 gånger så mycket som en atom
väte; atomvikten för kväve är 14, för svavel
32, för krom 52 o. s. v. Egentligen väger en
atom syre endast 15,88 gånger så mycket som
en atom väte. Men av praktiska skäl är det
lämpligare att sätte syrets atomvikt lika med
16 och att hänföra de övriga atomvikterna
till detta tal. Vätets atomvikt blir i så fall
1,oo8- Ett noggrant bestämmande av
grundämnenas atomvikter är för kemien av
mycket stor betydelse. Den förste, som med
framgång ägnade sig åt denna uppgift, var
Berzelius. I efterföljande tabell I äro alla nu
kända grundämnen angivna tillika med sina
kemiska beteckningar, atomnummer och f. n.
sannolikaste atomvikter.
Med tillhjälp av atomvikterna kan man
direkt ange viktsammansättningen i en
kemisk förening, om man känner dess
kemiska formel. Så består t. ex. kopparoxid,
CuO, av 63,57 d. koppar och 16,o d. syre,
sva-velkisen Fe S2, av 55,84 d. järn och 2.32,07
= 64,14 d. svavel. Med molekylarvikt
menas den sammanlagda vikten av alla de
molekylen uppbyggande atomerna. Så är t. ex.
kopparoxidens molekylarvikt 79,57 och svavel
-kisens 119,os- Med gramatom menas det
antal gram av ett ämne, som atomvikten
anger. Så är 1 grammolekyl kopparoxid = 79,57
g. Ofta brukar man låta den kemiska
beteckningen ej blott betyda ämnet utan samtidigt
lika många gram, som atom- eller molekyl
-vikten anger. He betyder i så fall 4 g helium,
Cu O 79,57 g koppar oxid.
En viktig fråga på atomforskningens
område är om de ämnen, som uppbygga vår
jord, stå i något visst samband med varandra,
om de möjligen ha uppkommit ur ett enda
grundämne eller om de äro alldeles oberoende
av varandra. Allt under århundradenas lopp
har svaret på denna fråga utfallit olika. Än
trodde man på ett enda urämne, än
förkastades denna åsikt som absolut orimlig. Då
den allmänna åsikten vid slutet av förra
århundradet avgjort var till förmån för
grundämnenas osönderdelbarhet, håller man nu åter
med största sannolikhet före, att de alla ha
ett gemensamt ursprung, således samma åsikt
som forntidens tänkare hade, men med den
stora skillnaden, att då vår tids åsikter vila
på experimentell grundval, deras enbart voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
