Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
Atom
446
och måste således tillerkännas en särskild
plats i det periodiska systemet. För att
relationen mellan ordningstal och svängningstal
skall bliva den riktiga, fordras endast, att vi
lämna ett tomrum mellan neodym och
sama-rium, där v följaktligen böra söka något nytt,
ännu okänt ämne. Lämna vi dessutom
ytterligare 4 platser tomma i systemet, gäller
Mose-leys formel för alla elementen. Vi erhålla på
detta sätt 92 grundämnen, varav 5 ännu äro
okända (tabell sp.436).Till tomrummen i VIII:e
och O-grupperna höra således ej några
element. Särskilt vackert framgår
röntgenstrålarnas likformiga bygnad ur bild 1, som
föreställer Lothar Meyers atomvolymkurva med
inritade svängningstal för en bestämd linje i
varje serie av de olika elementens
karakteristiska röntgenspektra. Nederst äro
ordnings-talen angivna tillsammans med grundämnenas
beteckningar, till vänster stå atomvolymerna,
till höger roten ur svängningstalen genom
100,000 angivna. Motsatsen mellan
atomvolymerna och röntgenstrålarna framträder
tydligt. Då de förra, liksom nästan alla
kemiska egenskaper, periodiskt variera, ändra
sig svängningstalen för röntgenlinjerna
fullständigt lineärt. Mendelejevs periodiska
system har bestått provet, men i stället för att
grundämnenas egenskaper äro periodiska
funktioner av atomvikten, måste man säga, att
de äro periodiska funktioner av
ordningstalet.
Vi övergå nu till att undersöka hur man
tänker sig själva atomerna byggda. Redan
länge hade man lagt märke till, att alla
atom-omvandlingar (radioaktiva ämnens
sönderfallande, elektrolytisk dissociation, ionisation,
fotoelektriska effekter etc.) alltid åtföljas av
elektriska laddningars uppträdande.
Samtidigt iakttog man, att elektriciteten aldrig
uppträdde i hur små mängder som helst;
liksom materien tyckes den ej vara obegränsat
delbar. Även elektriciteten synes således vara
av atomistisk natur. Den minsta fritt
uppträdande elektricitetsmängden,
elektricitetsato-men, kallas för ett elektriskt e 1 e m e
n-t a r k v an t u m. Mellan den positiva och
den negativa elektriciteten råder en
djupgående skillnad: då den positiva aldrig kan
uppträda fritt utan alltid är bunden vid en
materiell massa, som aldrig är mindre än
väteatomens, så uppträder den negativa oftast
med en (äkta eller skenbar) massa, som är
1,850 gånger mindre än väteatomens. Den
negativa elektricitetsatomen kallas för
elektron. /hpartiklar äro fria negativa
elektroner, a-partiklar och kanalstrålar positivt
laddade atommassor. Utgående från dessa rön,
gjorde sig snart den uppfattningen gällande,
att atomerna äro uppbyggda av en positivt
laddad kärna, omgiven av en skara omkring
densamma kretsande negativa elektroner.
Eftersom atomen är neutral, är de negativa
elektronernas antal lika med atomkärnans
positiva elementarladdningar. Enär vid de
radioaktiva ämnenas sönderfall såväl positiva
atomdelar som negativa elektroner utslungas,
antar man, att kärnan är sammansatt av
positiva massor och negativa elektroner. Då vid
vanlig ionisation elektroner utslungas enbart
från de yttre höljena, äro de radioaktiva
omvandlingarna förknippade med ett
sönderfallande av själva kärnan och således av en
mycket mera ingripande natur. Till en början
antog man (lord Kelvin, J. J. Thomson),
att den positiva kärnan var av stor
utsträckning, uppfyllande så gott som hela volymen
av ämnet i fråga. På grund av a-partiklarnas
relativa lätthet att tränga igenom tunna
metallblad kom man däremot snart till en annan
uppfattning. År 1911 uppställde
Ruther-f o r d sin atomteori, enligt vilken hela
atomens positiva massa är punktformigt samlad
i mitten av atomen, under det elektronerna
kretsa i slutna banor som planeterna kring
solen, på stort avstånd från kärnan.
Elektronerna kvarhållas i sina banor av
atomkärnans attraktion. Summan av
elektronernas negativa laddningar är lika med
atomkärnans positiva laddning. Huvudmassan av
atomen befinner sig i kärnan, ehuru dess
volym i förhållande till atomens hela volym är
ringa. Kärnans laddning, den s. k.
kärnladdningen, växer med ett bestämt värde
från atom till atom, om de ordnas på samma
sätt som Moseley ordnat grundämnena, d. v. s.
efter ordningstalet. Enligt van derBrock
är kärnladdningen just lika med Moseleys
ordningstal. Atomkärnan hos He har
således i överskott 2 positiva laddningar hos Fe
26 o. s. v.
Med tillhjälp av kärnladdningen kan man
nu även (enligt P a n e t h) på ett fullt exakt
sätt definiera ett grundämne: ett kemiskt
element är ett ämne, vars alla atomer
ha samma kärnladdning, t. ex. väte
(kärnladdning 1), syre (kärnladdning 8), klor
(kärnladdning 17), vanligt bly (kärnladdning 82),
uranbly (kärnladdning 82), toriumbly
(kärnladdning 82); ett renelement är ett
element, som endast består av en sorts atomer,
t. ex. väte (atomvikt l,oos), uranbly
(atomvikt 206), toriumbly (atomvikt 208), radium D
(atomvikt 210); ett biandelement är ett
element, som består av flera sorters atomer,
t. ex. klor (atomer med vikterna 35 och
37), bly ur pechblände (radium G, aktinium
D, radium D med atomvikterna resp. 206, 206
och 210).
Våra stora solsystem med dimensioner av
milliontals mil skulle således vara uppbyggda
efter liknande principer som de små
atomerna av storleksordningen milliondels
millimeter. Liksom solens massa är stor i
förhållande till planeternas, så är också inom
atomen centralkärnans massa stor i förhållande
till de kringkretsande negativa elektronernas.
Särskilt väteatomens sammansättning och
di-m nsioner har man med stor exakthet lyckats
utforska. Väteatomen består av en positiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
