Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Atom
456
de övriga elementen i det periodiska
systemet. Härvid har han funnit, att t. ex. även
de övriga ädelgaserna äro harmoniskt
uppbyggda (se planschen bild 9 och 10),
varigenom deras indifferenta karaktär förklarar,
att alla alkalimetallerna ha en elektron
löst bunden i en yttre bana etc. En del förut
oförklarliga avvikelser från den allmänna
gången i det periodiska systemet, som t. ex.
de sällsynta jordarternas i kemiskt hänseende
stora likheter, bero därpå, att hos dessa
element de nytillträdande elektronerna bindas i
inre banor. Och då ett ämnes kemiska
egenskaper i huvudsak bero på bindningarna i de
yttre elektronringarna, följer härav deras
kemiska likhet. Kommer Bohrs atommodell att
stå sig och kunna tjäna som grundval för hela
kemien, då kan man utan överdrift säga, att
han utfört en av de mest glänsande
prestationerna i naturvetenskapens historia — att,
utgående från en analys av de olika
grundämnenas spektra, finna förklaringarna till
grundämnenas oerhört mångskiftande egenskaper
och reaktioner.
Bohr har redan erhållit särskilt en vacker
bekräftelse på sina antaganden, nämligen
upptäckten av grundämnet h a f n i u m med
ord-ningstalet 72. Förut ansågs rätt allmänt, att
ett element på denna plats borde likna de
sällsynta jordarterna. Men enligt Bohrs
atombyggnad kan n:o 72 ej vara en sällsynt
jordart utan måste i stället likna zirkonium. På
Bohrs uppmaning undersökte H e v e s y och
C o s t e r en del zirkonmineral och upptäckte
verkligen däri på röntgenspektrografisk väg
ett nytt grundämne, mycket nära besläktat
med zirkonium och som de gåvo namnet h a
f-n i u m (efter Köpenhamns lat. namn, Hafnia).
Enligt Bohrs senaste undersökningar skulle
således det, som i huvudsak skiljer två
atomers elektronkonfigurationer åt, vara
anordningen på de yttre banorna. De inre banorna
äro däremot i allmänhet lika; endast
ban-diametrarna och elektronernas omloppstider
ändras, beroende på att kärnladdningen från
element till element ökas. Röntgenstrålarnas
stora likhet skulle därför bero på att de bildas
vid elektronsprång till dessa inre banor;
K-serien vid språng till 1-kvantiga banor,
L-serien till 2-kvantiga o. s. v. Då dessa banor
som nämnts endast kvantitativt ändras med
kärnladdningen, framgår härav Moseleys lag.
Som en karakteristisk periodisk egenskap kan
den förut omtalade atomvolymen nämnas. Ur
Lothar Meyers kurva (bild 1) se vi, att
särskilt alkalimetallerna Li, Na, K etc. utmärkas
av stora volymer. Enligt Bohr funno vi ju
också, att alla dessa grundämnen utmärka sig
för att äga en elektron svängande löst
bunden i en stor ellips (se bild 3 och 6 å pl.).
Med tillhjälp av de medelst
röntgenspektro-grafien bestämda ordningstalen har man
kommit till förvissning om att ej mera än 91
grundämnen, som äro lättare än uran, kunna
finnas. Den frågan, om ej möjligen
grund
ämnen tyngre än uran kunna finnas, lämna
dock ordningstalen ej något svar på. Att
likväl uran skulle vara det tyngsta
existensmöjliga grundämne har Rosseland nyligen
gjort mycket troligt. Som förut påpekats blir
den inre 1-kvantiga elektronbanans diameter
allt mindre, ju större kärnladdningen är.
Enligt beräkningar av Rosseland skulle denna
banas diameter för uranatomen vara av
storleksordningen 10-13, således av samma storlek
som den positiva kärnans diameter. Hos ett
grundämne med högre kärnladdning skulle
följaktligen elektronsbanans diameter vara
mindre än kärnans, vilket är orimligt.
Vi skola till sist övergå till att något
betrakta atomernas föreningar sinsemellan till
molekyler. Även här har den Rutherford-Bohrska
atommodellen lämnat värdefull hjälp. I
allmänhet föreställer man sig nu de kemiska
reaktionerna beroende på elektriska
attraktionskrafter atomerna emellan. Härvid spela
de lätt avspjälkbara s. k.
valenselektro-n e r n a en mycket stor roll. Endast sådana
elektroner, som befinna sig utanför de
ädelgaserna motsvarande stabila
elektronkonfigurationerna, kunna uppträda som
valens-elektroner. Enligt nyare åsikter skulle den
kemiska bindningen komma till stånd på så
sätt, att den ena atomens valenselektron eller
-elektroner införlivas med den andras
elektronkonfiguration. Härvid skiljer man på
två slags bindningar: de s. k. h e t e r o p
o-1 ä r a och de s. k. h o m e o p o 1 ä r a. Det
första slaget utmärker sig därigenom, att den
ena atomens valenselektroner fullständigt
av-dissocieras, varvid en positiv ion uppträder.
Valenselektronen förenar sig med den andra
atomen till en negativ ion. Båda ionerna binda
varandra sedan på grund av den elektriska
attraktionskraften. Den positiva ionen erhåller
genom avdissociationen av sina
valenselektroner en stabil ädelgaselektronkonfiguration. Så
många positiva ioner förena sig med de
negativa, att de av de positiva ionerna
avdissocie-rade elektronerna räcka till att utfylla den
negativa ionens elektronkonfiguration, så att
denna blir av ädelgastyp. Härigenom blir
atomens stabilitet störst. I det andra slaget
föreningar beskriva de båda atomernas
valenselektroner banor, som lika mycket höra till
dem båda. Sådana bindningar äro H2, O2, N2
och de organiska föreningarna. För
vätemole-kylen tänker Bohr sig bindningen så, att de
båda elektronerna rotera i ett plan vinkelrätt
mot kärnornas förbindelselinje och lika långt
från båda. Enligt en annan åsikt av tysken
Knorr ligger elektronbanan i samma plan
som vätekärnorna. De heteropolära
föreningarna äro således bindningar mellan
elektro-positiva och elektronegativa atomer, de
ho-meopolära mellan i elektriskt hänseende
likvärdiga atomer. Som vi se, upptaga de nya
åsikterna både Berzelius’ dualistiska och J.
B. Dumas’ unitaristiska betraktelsesätt. Dock
finnes det alla övergångar, från den mest ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
