Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterberg, Kurt - Atterbom, Per Daniel Amadeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Atterbom
464
även texten av A.),
balettpantomimerna
»Per Svinaherde»
(uppf. på Kungl.
teatern 1921) och
»De fåvitska
jungfrurna» (uppf. vid
»Svenska balettens»
gästspel på Svenska
teatern 1922);
scenmusik till E.
Did-rings »Jefta» och
Shakespeares
»Stormen» m. m.
Särskilt som symfoni-
ker utmärkes A. av kompositionsteknisk
fyndighet och friskt kynne samt bygger ej sällan
på svenska folkvisemotiv. H. G—t.
Atterbom, P er Daniel Amadeus, skald,
litteraturhistoriker (179019/t—185521/?). Var
komministerson från Åsbo i Östergötland och
sysslade redan som barn med författarskap
och litterära studier. Efter skolgång i
Linköping vart A. student i Uppsala 1805, måste
redan 1806 anta informatorstjänst i
Östergötland, där han började trycka dikter i
Lin-köpingsbladet, men fick 1807 återvända till
Uppsala. Han genomgick 1806—07 en
våldsam själskris, som efter faderns och en A.
verksamt och kärleksfullt stödjande
morbroders (P. Kernells) bortgång utmynnade i
svärmisk religiositet. 1807 bildade A. med några
kamrater ett vittert sällskap,
»Auroraförbun-det» (se d. o.), och sysslade i sällskap med
Elgström, Hedborn, Palmblad o. a. med en
ivrig författarverksamhet, med vars frukter
månadsskriften Phosphoros (1810—13) och
den av A. utgivna Poetisk kalender (1810—
22) samt Svensk litteraturtidning (1813—
24), utg. av A. och Palmblad, inledde den rent
nyromantiska dikten och spekulationen i
Sverige. Med utgångspunkter i tysk och svensk
förromantik hade A:s alstring, efter
bekantskapen med Goethe, Tieck, Novalis, bröderna
Schlegel, Schelling m. fl., hastigt utvecklats
genom påverkan från dem, och A. uppträdde
1810 polemiskt mot upplysningsfilosofien och
den akademiska epigonpoesien, förkunnande
en platonsk-idealistisk världsåskådning och
en romantisk konstlära, vars huvudsyften voro
känslans och fantasiens herravälde samt en
musikalisk form. Om A:s diktning under
stridsåren ännu visade åtskilliga drag av
omogenhet i både tanke och stil, gav den likväl
också rika prov på de sällsynta egenskaper,
som tillförsäkrat honom en av de främsta
platserna inom vår lyrik, nämligen melodisk
och suggestiv verskonst, utsökt naturkänsla,
symboliskt djup och rik stämning; han vart
en banbrytare och föregångare som skald
både genom sina formella insatser och
genom att som den förste anslå en del
romantiska temata, som sedan genomgått vår poesi.
Hans främsta dikter från denna tid äro
»Ero-tikon», »Skaldarmal», cykeln »Blommorna»
samt fragmenten av »Fågel blå» (1818).
Dessutom offentliggjorde A. under dessa år
märkliga estetiska avhandlingar om Bellman och
Ehrensvärd, vilka båda han satte synnerligen
högt, samt framhöll Thorild som
romantikernas föregångare. Under den långa utländska
resa, som han av vänner sattes i stånd att
företaga 1817—18 till Tyskland och Italien,
kom han genom Amalia v. Helvig i beröring
med flera av tidens ledande andar, bl. a.
Schleiermacher, Steffens, Jean Paul, Schelling,
Fr. Schlegel, Tieck och Grillparzer. Hans
»Minnen från Tyskland och Italien» utgåvos
1859 i 2 bd; fru Helvigs brev till A. utkommo
i sv. övers. 1915.
Efter hemkomsten 1819 utsågs A. till
akademikernas stora förtrytelse till kronprins
Oskars lärare i tyska språket och litteraturen.
1821 blev han docent i allmän historia under
Geijer och 1828 professor i filosofi, vilken
professur han 1835, då han utgav »Studier till
philosophiens historia och system», utbytte
mot den nyinrättade i estetik och modern
litteratur. 1839 invaldes han efter Ling i den
för honom så länge stängda Svenska
akademien och hälsades där välkommen av Tegnér.
A. var politiskt konservativ och intog en
avvisande hållning emot tidens liberala rörelser,
varför han ock å sin sida alltifrån 1830-talets
mitt utsattes för omilda, ofta orättvisa anfall
av stockholmspressen. Han förde för övrigt
ett stilla, tillbakadraget liv i oförtruten
forskning och idog litterär verksamhet. 1826 hade
han gift sig med Ebba af Ekenstam, med
vilken han levde i ett sällsynt lyckligt
äktenskap, upplöst genom hennes död 1854. A:s
brev till henne som fästmö utgåvos 1914.
Det ökade levnadsmod, som var frukten av
A:s utrikes resa, gör sig med styrka gällande
i hans författarverksamhet efter 1818. I
Poetisk kalender för 1821 offentliggjorde han
bl. a. »Recensionsblommor» och »Fridsrop», i
vilka han med älskvärt och högsint
erkännande åt samtida skalder manade till
endräk-tigt arbete på svenska litteraturens
förkovran. Han fullbordade även det sagospel,
som länge sysselsatt honom,
»Lycksalighetens ö», vars första del utkom 1824 och
andra 1827 samt i omarbetad upplaga 1854.
Fragment förblev däremot »Fågel blå», på
vilken han börjat arbeta redan 1814 och som
sysselsatte honom ännu vid hans bortgång.
Såväl till anläggning som utförande
betecknar »Lycksalighetens ö» höjdpunkten av A:s
diktning och är ett av nyromantikens
förnämsta verk; romantikernas
oändlighetsläng-tan har ej fått ädlare eller skönare uttryck
än i denna dikt. Dess byggnad erinrar om
Tieeks fantastiska dramer; ämnet är hämtat
ur en i flera länder bekant folkbok, och
Shakespeares sagospel ha påverkat A. Han följde
i det hela sagans gång men tilldiktade fritt
figurer och episoder (t. ex. Svanvit och
Astolfs hemkomst) samt inlade även i sagan
en genomförd karikatyr av den materialis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
