Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus - Attersee, Kammersee - Attest - Atticism - Atticus, Titus Pomponius - Attika, Attik (byggnadskonst) - Attika (Grekland) - Attike och Viotia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Attersee—Attike och Viotia
466
tiska liberalismen och republiken.
I allegorisk form söker dikten
uppvisa det estetiska livsidealets
inre ohållbarhet och att det högsta
i livet icke är dikten utan
religionen.
Den sårande kritik, som
riktades mot honom bl. a. av Geijer,
sedan årtionden hans intime vän,
inverkade i hög grad hämmande
på hans poetiska alstring, som då
befann sig i mogen blomstring och
blivit mera enkelt hjärtlig och
svenskt idyllisk. Han avbröt
utgivandet av sina samlade dikter,
av vilka 1837—38 två band
utkommit. Efter hans död utgåvos
fragmenten av och planen till
»Fågel blå» (1858), tre band
»Lyriska dikter» (1863), »Ästhetiska
afhandlingar» (1866), två band
»Minnesteckningar och tal» (1869)
och två band »Litterära karakteristiker»
(1870) samt »Poesiens historia» (1861).
Under 1830-talet grep A. sig an med att
i fortlöpande skildring teckna karaktärerna
av de förnämsta gestalterna i svensk
litteraturhistoria. Dessa biografier utgåvos 1841
—55 under titeln »Svenska siare och skalder,
eller Grunddragen af svenska vitterhetens
häfder intill och med Gustaf III:s tidehvarf».
De äro skrivna med en kärleksfull
uppskattning av de skildrade, en sällsynt finhet i
analysen av både diktverk och
författarpersonligheter och en glänsande form. Särskilt gäller
detta om framställningarna av Swedenborgs,
Ehrensvärds, Thorilds och Bellmans
åskådning och skrifter. Vidare märkas uppsatser
över Almquist, Runeberg, Stagnelius,
tidskriften Iduna samt minnesteckningarna över
Hedborn och Palmblad. — A:s porträtt
återgives på vidstående plansch.
Litt.: A. Nilsson, »Svensk romantik» (1916);
F. Vetterlund, »Romantik» (1920) m. fl.
arbeten; C. Santesson, »Atterboms
ungdomsdiktning» (1920); R. G:son Berg i »Samlaren»
(1922). R-n B.
Attersee [a’torzè], Kammersee, sjö i
Salzkammergut, övre Österrike, 465 m ö. h.
Omfattar 47 kvkm och är 171 m djup.
Atte’st, skriftligt intyg, bevis. T. ex.
vigselattest. — Verb: Attester a.
AtticFsm, attiskt språkbruk; det för den
attiska dialekten egendomliga; utsökt smak
och träffande satir i uttryckssättet.
A’tticus, Titus Pomponius, romersk
affärsman (109—32 f. Kr.). Var en man med
fin grekisk bildning och levde i intim
vänskap med Cicero och andra frejdade
författare. Han drev en stor förläggarverksamhet
och använde frikostigt sin stora förmögenhet
till litteraturens fromma. Många av Ciceros
brev till A. äro bevarade.
A’ttika el. A 11 i k, ett över en byggnads
taklist anbragt, vågrätt avslutat dekorativt
Landskapsbild från Ättika.
parti, ofta bärande statyer, sinnebilder eller
inskrifter, som häntyda på byggnadens
bestämmelse. A. går antingen runt om hela
byggnaden, såsom på de flesta triumfbågar,
eller pryder någon av dess huvuddelar.
Arvfurstens palats (se d. o.), Kungl.
biblioteket och riksdagshuset i Stockholm t. ex. ha en
sådan över mittpartiet. A. T. G.*
A’ttika, den sydöstligaste delen av mellersta
Grekland, en triangulär halvö mellan Egeiska
havet och Saronska viken. Omkr. 2,527 kvkm.
Kusten är rik på ankarplatser, och på s. v.
kusten mot Saronska viken ligger ett präktigt
hamnsystem vid Peiraievshalvön samt vid
Salamis och den Elevsinska viken. A. är till
större delen uppfyllt av mestadels kala
kalkstens- och marmorberg: i n. v. Kithairon och
ö. därom Parnes, båda omkr. 1,400 m. S. om
dessa berg ligga Elevsinska slätten samt
slätten kring Aten, vilken i s. ö. begränsas av
berget Hymettos. Längst i s. ö. ligger det i
forntiden silverrika Laurion, som slutar med
den branta udden Sunion. I n. ö. utmed
Eu-beasundet utbreder sig Marathonslätten med
Pentelikonkedjan i s. Klimatet är torrt, och
endast Kefissos, som flyter över Atenslätten,
är vattenförande året om. Jordmånen är
mager, och blott ett tunt lager mylla betäcker
kalkstensgrunden. Odlingen av fikon och
framför allt av oliver är betydande. — I
forntiden utgjordes A. av en mängd små
kommuner (demoi) med självständig inre förvaltning
och med Aten som gemensam politisk
medelpunkt. I det nya Grekland är A. med ön
Salamis en eparki inom nomos (länet) Attike
och Viotia (se nedan). Befolkningen på
landsbygden utgöres till stor del av albaner. Litt.:
Struck, »Athen und A.» (1911).
Attike’ och Viotia’ (Boioti’a), nomos (län) i
ö. Grekland; omfattar halvön Ättika vid
Egeiska havet och landet v. härom vid
Korintiska viken eller de forna landskapen Ättika
och Beotien; 5,998 kvkm, 623,399 inv. (1920).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
