Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus, Aurelius - Augustipäron - Augustów - Augustus, titel - Augustus (romersk kejsare, Gajus Octavius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Augustipäron—Augustus
504
manifestation, men han är ock medlaren, vars
offerdöd enl. Guds ordning är det avgörande
frälsningsmedlet. Dock är — med nyplatonsk
tankegång — på samma gång logos’
män-niskoblivande en yttring av det annars
svåråtkomliga gudomliga förnuftet. —- Särskilt
under kampen mot donatismen utvecklar A.
sitt sakraments- och kyrkobegrepp.
Sakramenten äro synliga tecken, så att säga
»synliga ord», medan de realiteter, som givas,
främst kärleken, äro osynliga. Kristi lekamen
och blod äro på ett symboliskt sätt
närvarande i nattvarden. Dopet stämplar den döpte
med ett outplånligt Herrens märke.
Prästvigningen ger prästen en outplånlig karaktär.
Kyrkan är det enda berättigade samfundet
på jorden. Alla samfundsformer skola
inriktas på att tjäna kyrkan. Gudsstaten skall
omspänna alla riken och folk (»De civitate
Dei», 413—426). Dock syftar A. på ett rent
andligt herradöme över synd, själviskhet och
ofrid, ej på någon hierarki; till förmån för
en sådan ha emellertid hans ord senare ofta
anförts. — Om A:s strid mot pelagianismen
om förhållandet mellan synd och nåd
(skrifterna »De gratia Christi et de peccato
originali» och »De fide et operibus») och i
samband därmed hans predestinationslära se
Arvsynd, Pelagianism och
Predestinationslära.
A. är en av kyrkohistoriens rikaste
personligheter. De mest olikartade riktningar inom
kyrkan ha lärt av honom. Han har
betraktats som romersk-katolska kyrkans fader,
som ännu behärskar katolskt fromhetsliv och
med sin lära om kyrkans auktoritet och
nådemedel byggt vidare på den romerska
katolicismens byggnad och lagt grund till
uppfattningen av denna som den
hierarkisk-sakra-mentala anstalten. Genom sin teologiska
spekulation har han angivit riktningen för
skolastikens arbete i snart sagt alla dess
förgreningar. Genom sin av nyplatonismen
påverkade åskådning har han givit väckelse åt
mystiska riktningar och främjat medeltidens
antiklerikala opposition. Genom sitt
kyrko-och sedlighetsideal har han stärkt och inom
kyrkoorganisationen givit hemortsrätt åt den
munkartade stämningen och förberett den
kommande, specifikt västerländskt färgade
utvecklingen av ett praktiskt verksamt
munkliv. Men å andra sidan ha de
förreformatoriska riktningarna anknutit till hans kritik
av varje utombiblisk kyrklig tradition. A.
är vidare genom sin på modern
kunskapsteori vilande psykologi en föregångsman till
nyare riktningar inom denna vetenskap,
liksom han med skäl kan betecknas som
pedagogikens fader. Men också renässansen och,
framför allt, den evangeliska reformationen
stå i skuld hos honom. Hans grepp om
syndens och syndaförlåtelsens problem, hans
åtskiljande av lag och evangelium, av bokstav
och ande, hans predikan om Gud såsom den,
som ensam i människan skapar tron och den
goda viljan, gå igen i denna strömning
såsom dess kärnpunkter.
I sina »Retractationes» uppger sig A. ha
författat ej mindre än 93 skrifter i 232
böcker. En fullständig edition av alla hans verk
är utgiven av maurinerna (11 foliobd, Paris
1679—1700), ofta omtryckt. En uppl. har
utgivits av vetenskapsakademien i Wien i
»Cor-pus scriptorum ecclesiast. latinorum»,
påbörjad 1887. A:s »Confessiones» (omkr. 399) ha
utgivits i flera svenska uppl., senast av
Na-than Söderblom (1905) och Sven Lidman
(1921) ; de utgöra ytterst värdefulla, om än ej
alltid fullt tillförlitliga självbekännelser,
förebilden till en hel litteratur av detta slag.
Även förtjänar nämnas »De catechizandis
ru-dibus», ett för pedagogikens historia
utomordentligt viktigt dokument.
Litt.: C. Biedermann, »Der helige A.», I—
III (1844—69); E. L. Cutts, »S:t A.» (1890);
A. Hatzfeld, »S:t A.» (1897); A. v. Harnack,
»A:s Confessionen» (1888); densamme,
»Dog-mengeschichte», I—III (1894, senaste uppl.
1920); H. Siebeck, »Die Anfänge der neueren
Psychologie in der Scholastik» (i Zeitschrift
für Philosophie und philosophische Kritik.
Neue Folge, bd 93); A. Gierow, »Augustini
betydelse i pedagogikens historia» (1901); N.
Söderblom, »Den unge Augustinus» (1905); G.
Aulén, »Dogmhistoria» (1917); Hj. Holmquist,
»Kyrkohistoria», I (1922). A. G—w.
Augustipäron, benämning på flera slags
sommarpäron, särskilt larsmässepäron.
Augustöw, stad i n. Polen, s. om Suwalki,
nära gränsen mot Östpreussen, vid A u g u
s-t ö wkan al e n, som förenar floderna
Nje-men och Weichsel; omkr. 13,000 inv.
Häst-och kreatursmarknader; trävaruhandel. —
Under världskriget omtalas A. i samband med
Hindenburgs operationer till östpreussens
befriande. Efter slaget vid Masuriska sjöarna
i sept. 1914 utkämpades under ryssarnas
reträtt strider vid A. sept_okt. Sedan ryssarna
blivit besegrade i vinterslaget i Masuren (se
d. o.) i febr. 1915, måste stora delar av ryska
armén sträcka vapen i skogarna vid A.
Augu’stus, lat., »den höge», »den
vördnadsvärde», titel, som (år 27 f. Kr.) av
romerska senaten gavs åt Octavianus, »kejsar
A.», och sedan medföljde kejsarvärdigheten.
Augustus, den förste romerske kejsaren
(63 f. Kr____14 e. Kr.). Hette egentligen
G a j u s Octavius, men då han upptogs
som son av den store Julius Caesar, vars
systerdotters barn han var, kallade han sig
Gajus Julius Caesar (Octavianus). Efter
Caesars död lyckades han steg för steg
tillägna sig envåldsmakten i Rom i tävlan med
Antonius (om dessa strider se Antonius).
Såsom det romerska världsväldets herre
(från 29 f. Kr.) uppträdde A. med stor
varsamhet och undvek yttre tecken av monarki.
Han lät de tidigare republikanska
statsinrättningarna bestå — ett och annat nytt tillkom
— och delade, åtminstone formellt, regerings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
