Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustiner - Augustin-eremiter - Augustinus (angelsaxernas apostel) - Augustinus, Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Augustin-eremiter—Augustinus
502
sig till den s. k. Augustinus’ regel. Se vidare
Augustin-eremiter. Om augusti
n-korherrar se Korherrar.
Augustin-eremiter, katolsk kongregation
från medeltiden. Omhuldades särskilt av
påvarna. 1287 och 1290 erhöll den en
författning, som närmade den till
franciska-nerna och dominikanerna men som på samma
gång gjorde den till en motvikt mot dessa
tiggarordnar. Ordensdräkten är helsvart och
sammanhålles av en lädergördel. Då
augus-tinerna stodo på höjden av makt och
anseende, utgjorde provinsernas antal 42,
fördelade på Italien, Frankrike, Tyskland och
Spanien, och klostren uppgingo till 2,000
med 30,000 munkar. Vid medeltidens slut
inträdde en tillbakagång i antalet och en sedlig
försämring. För att återföra orden till
renhet och stränghet bildades
»reformkongrega-tioner». På Luthers tid var även inom
Tyskland ordenslivet ganska djupt sjunket. De,
som verksammast arbetade för dess
reformerande, voro Andreas Proles och hans
efterträdare Johann von Staupitz, under vars
tid Luther bröt sig ut ur klosterbandet och
drog med sig ett stort antal munkar. —
Såsom en särskild grupp funnos augustinska
»tertiarier».
I nyare tid har ordens anseende varit i
sjunkande. Från franska revolutionens tid är
den upphävd såväl i Frankrike som i Spanien
och Portugal; även i Italien och Tyskland för
den ett tämligen tynande liv. — Från denna
orden ha utgått flera påvar och den ryktbare
predikanten Abraham a Sancta Clara. — Litt.:
M. Heimbucher, »Die Orden und
Kongregatio-nen der katolischen Kirche», II (2: a uppl.
1907). (B. A.)
Augustinus, angelsaxernas apostel (d. 605).
Tillhörde benediktinernas orden och Skickades
596 av påven Gregorius den store jämte
39 romerska och frankiska munkar till
konung Ethelbert av Kent för att i hans land
verka för kristendomens utbredning. I
Ethel-berts gemål, den merovingiska prinsessan
Berta, som redan förut var kristen, vann A. ett
gott stöd, och redan 597 mottog konungen
dopet. Vid julen s. å. följde över 10,000
angel-saxer hans exempel. 601 erhöll A. av påven
pallium som ärkebiskop över England och tog
sitt säte i Canterbury. Han utsåg ett
domkapitel till vilket han kallade munkar från ett
närliggande kloster. Detta blev uppslaget till
den för England säregna formen av
domkapitel med biskop och klostermunkar. — A. var
en intolerant prelat, personligen föga
sympatisk. Genom hans övermod omintetgjordes
samarbetet med de brittiska kyrkoledarna,
som härigenom fördes närmare det iriska
partiet. Så blev A:s kyrkopolitik fröet till de
för framtiden betydelsefulla religionsstriderna
på de brittiska öarna. A. G—w.
Augustinus, Aurelius, västerlandets
främste kyrkolärare under gamla tiden (354—
430). F. i Tagaste i Numidien (föräldrar de-
kurionen Patriciüs och hans kristna hustru
Monnika), kom han vid 16 års ålder till
Kar-tago för att utbilda sig till retor. Efter en
rätt stormig ungdom, vars syndfullhet han
dock själv torde ha överdrivit i sina
»Självbekännelser», börjar här ett allt starkare
san-ningsintresse vakna, närmast under inflytande
av Ciceros nu förlorade arbete »Hortensius».
Studiet av kristendomens heliga skrifter, i
vilka »uttryckens enfald» dock stötte, förde
honom först över i manikeismen, vars
uppfattning av det onda snarast blev en
täckmantel för hans viljesvaghet att bryta med
det gamla livet. I nio år — han var därunder
lärare dels i skönlitteratur i Tagaste, dels i
retorik i Kartago, Rom och Milano — hyllade
han denna religiösa åskådning. I Milano
lärde han känna biskop Ambrosius, som han
gärna hörde, till en början som estetisk
njutning, snart för religiös uppbyggelse. Ett
försök till sedlig upprättelse följdes dock av nytt
fall. För en kort tid fann A. nu i
nyplatonis-men sin befriande genius. Trots stark
intellektuell hänförelse kände han sig icke
tillfreds. På nytt grep han efter kristendomens
heliga urkunder, särskilt Paulus’ brev. Dessa
jämte Ambrosius’ predikan och föredöme
samt Monnikas och några förtrognas inverkan
på hans personlighet förberedde det
avgörande genombrottet. Jämte sonen Adeodatus
mottog han på påsklördagen 387 dopets
sakrament. (Han hade strax efter sin födelse
blivit primsignad och undfått det s. k.
sacra-me’ntum salis.) Kort efter sitt dop begav han
sig till Rom och följande år till Afrika, blev
efter några års vistelse i födelsestaden först
presbyter, sedan (395) biskop i Hippo, där han
efter en verksamhet av världshistoriska mått
i frid skildes hädan, just under det att staden
genljöd av de inträngande vandalernas
härskri. — A:s teologi (sammanfattad i
»Enchi-ridion ad Laurentium», 421) röjer inflytande
framför allt av Paulus, nyplatonismen och den
västerländska kyrkliga traditionen. Dessa
strömningar avspeglas redan i hans g u d
s-begrepp. Gud är 1) kärleksvilja, inför
vilken synden framträder som skuld och
frälsningen som den genom hans nåd upprättade
gemenskapen; 2) det rena, över allt upphöjda
varat, inför vilket synden är av sinnlighet
vållad brist på det goda och frälsningen det
saliga njutandet av enheten med den eviga
substansen. Även i hans treenighet
s-1 ä r a (särskilt skriften »De trinitate», 400—
416) röjer sig ett nyplatonskt drag i
betonandet av den rena enheten i Gud, i vilken de
tre personerna (termen kritiseras dock av A.)
förhålla sig till varandra ungefär som minne,
förstånd och vilja i det mänskliga
självmedvetandet. Några augustinska
treenighetsform-ler, bl. a. formeln om Andens utgående också
av sonen, »a filio» (»filioque»), som
österlandet förkastade, ha influtit i athanasianska
trosbekännelsen (se d. o.). Kristus är
förebilden, som bryter vårt högmod, vilket är syndens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
