Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avståndsmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Avståndsmätning
618
AvstSndsmätningsinstrument
(koincidensmätare med 0,7 m
bas) för fältbruk.
Alla här nämnda metoder ersättas numera
ofta av instrument, som i sig innehålla
basen (s. k. inombasinstrument). Dessa
äro baserade på en triangel med i målet
förlagd, mycket liten spetsvinkel och en mot
avståndets riktning vinkelrät, inom instrumentet
belägen bas. För att med måttliga
dimensioner hos instrumentet erhålla tillräcklig
noggrannhet fordras en mycket exakt men
samtidigt snabb och enkel mätning av vinkeln.
Två huvudmetoder finnas härför: k o i n c
i-densprincipen o. stereoprincipen.
I den förra, som arbetar monokulärt,
placeras reflektorer (pentagonalprismor el. 45°
dubbelspeglar) på
ett bestämt
avstånd, basen.
Genom prismaanordningar uppdelas synfältet så,
att i olika delar
därav
vänster-och högerbilden
synas, skilda åt
av en skarp linje.
Alltefter
avståndet till målet
äro dessa mer
eller mindre
förskjutna mot
varandra och
bringas att
sammanfalla antingen
genom vridning av
ena reflektorn
eller genom i
strålvägen
däri
från anbragta, avböjande optiska anordningar;
dessa olika rörelser graderas i avstånd.
Stereoskopiska avståndsmätare äro baserade
på den telestereoskopiska principen,
kombinerad med kikareförstoring. I den sålunda med
förhöjd plastik sedda bilden (se
Stereo-s k o p i) införes ett stereoskopiskt sett märke,
varmed mätningen utföres. Om i båda
okula-ren placeras identiska märken, vilkas avstånd
är = ögonens, ser man dem med parallella
ögonaxlar och uppfattar dem som ett enda,
på »oändligt» avstånd beläget märke. Minskas
avståndet mellan dem, ser man deras bild
närma sig synlinjens riktning. Så kan man
genom inriktning av mätaren och justering
av märkenas avstånd bringa deras bild att
sammanfalla med målet. Tidigare anbragtes
i synfälten ett antal samhöriga märken med
olika avstånd; stereoskopiskt sedda, bildade
dessa en skala, som sträckte sig bort genom
synfältet och i vilken målet inpassades.
Numera användes vanligen ett enda mätmärke,
anbragt i korsningen av två rader
hjälpmär-ken, vilkas plastiska seende innebär en
värdefull kontroll på att man verkligen observerar
stereoskopiskt. Man kan även använda fasta
märken och bringa bilden att sammanfalla
med dem.
I absolut noggrannhet torde de båda
metoderna vara jämställda. Såväl förskjutningen
i koincidensmetoden som ändringen i
märkenas avstånd betecknas som parallaxen.
Det absoluta avståndsfelet växer med
avståndets kvadrat och med osäkerheten i parallaxen
samt minskas med basens längd och kikarens
förstoring; det relativa åter är proportionellt
mot avståndet. Stereometoden har den
olägenheten, att ej alla se stereoskopiskt eller
med lika skärpa — ehuru svårigheterna i
detta avseende torde vara överskattade —,
medan åter koincidensmetoden ej kan
användas mot diffusa föremål eller sådana utan
skarpa konturer. Odts.
Avståndsmätare ha stor betydelse vid a
r-tilleriet, enär all skjutning grundas på
kännedomen om avståndet till målet från den
skjutande pjäsen (jfr Kulbana, Rik
tme-del och Riktning). Vid
landartilleriet, där målet i regeln ej synes från
pjäsen (jfr Skjutning), ha avståndsmätare
ej någon vital betydelse, och vid rörligt
landartilleri saknas de ofta. Även utan dylika
instrument kan avståndet ofta bestämmas på
det sätt, att målet och pjäsen (batteriet)
geo-detiskt inmätas samt utprickas på en karta,
beskjutningsplan el. dyl., varå sedan
avståndet direkt uppmätes (jfr Ljud- och S y f
t-mätning). Vid luftvärnsartilleriet samt
kust- och sjöartilleriet äro däremot goda
avståndsmätare oundgängligen nödvändiga.
Vid luftvärnsartilleriet användes
a. som ett medel att mäta flygarens höjd över
pjäsen (se Luftvärnsartilleri). Vid
stationärt sådant artilleri kan härvid
mätning från två stationer användas, men vid
rörligt luftvärnsartilleri föredrages vanligen
inombasinstrument, vilka, ehuru mindre
noggranna, verka snabbare. De senare utesluta
därjämte den med två stationer förbundna
risken, att vid stark flygverksamhet de båda
stationerna kunna taga olika flygare till mål
för sin syftning, i vilket fall mätningen blir
alldeles felaktig.
Vid kustartilleriet användes alltid
antingen mätning från två fasta stationer
eller depressionsmätare (se sp. 616). De senare
fordra, att instrumentet befinner sig på en
ej alltför obetydlig höjd över vattenytan,
samt verka då snabbt och säkert. Vid högt
belägna kustpjäser, från vilka fri utsikt
finnes över vattenområdet, kan
depressionsmä-taren apteras direkt på pjäsen förbunden med
dess riktmedel, så att, i och med det pjäsens
siktlinje inriktas mot målet (fientliga
fartyget), riktmedlet automatiskt blir inställt
för rätt avstånd (s. k. automatiskt
riktmedel). Se även B a 11 i s t i k. G. af W-dt.
Vid sjöartilleriet tillkommer, att
såväl den skjutande som målet i regel äro i
rörelse, varigenom avståndet ständigt förändras.
Frågan om goda avståndsmätare för marina
ändamål har därför varit föremål för mycket
intresse och arbete. Då ombord å örlogsfar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
