Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ayrshirerasen - Ayuntamiento - Ayuruoca - Azalea - Azcárraga y Palmero, Marcelo - Azeglio, Massimo Taparelli - Azereidschan - Azev, Jevno Majer-Fischelevitj - Azider - Azimut - Azincourt, Agincourt - Aziner - Azinfärgämnen - Azobensol - Azofärgämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Ayuntamiento—Azofärgämnen
638
rakt nedåt; benen tämligen korta och fina,
huden mjuk och elastisk och färgen röd eller
röd och vit. Vikt omkr. 425—450 kg för
kor och 550—650 för tjurar; mjölkavkastning
2,500—3,000 kg med 3,5—4 % fett. — A.
förekommer även i England och Irland, Förenta
staterna, Kanada, Argentina, Australien samt
i Europa, särskilt i Ryssland, Finland och
Sverige. Om a:s betydelse för Sverige, dit
den först infördes vid inrättandet av
stam-holländerierna 1846—47, se
Nötkreaturs-avel. (E. T. N.)
Ayuntamiento [ajontamjä’ntå], sp.,
kommunalråd, spansk kommunalstyrelse.
Ayunta-mientos uppkommo under medeltiden, fingo på
1520-talet sina rättigheter starkt inskränkta,
men dessa vidgades ånyo genom 1812 års
författning. Om nu rådande förhållanden på
detta område se Spanien, förvaltning.
Ayuruoca [e^oroå’ko], se Ajuruoca.
Azalea [allmänt uttal asalè’a], se Alpros.
Azcärraga y Palme’ro [-i-], M a r c e 1 o,
spansk konservativ politiker (1832—1915).
överste 1866, tog han 1904 som general
avsked ur armén. Var krigsminister i Cånovas’
ministärer 1891—92 och 1895—97 samt
konseljpresident aug.—okt. 1897 och dec. 1904—
jan. 1905. Senator sedan 1885, var A. en tid
senatens president.
Azeglio [adzeTjå], Massimo T a p
a-r e 11 i, markis d’A., ital. statsman, målare o.
förf. (1798—1866). Blev g. m. en dotter till
Manzoni och utgav romanerna »Ettore
Fiera-mosca» (1833) och
»Niccolö de’ Lapi»
(1841), som
verksamt bidrogo till
nationalkänslans höjande. Sin största
betydelse fick dock
A. som politiker.
Han var moderat,
hatade lika mycket
»blinda och lumpna
regeringar» som
»den lurande
revolutionen», blev
ledare för de liberala,
företog flera agita-
tionsresor i Italien och hade sin andel i Pius
IX :s tillfälliga liberalism. Sedan han med
tapperhet kämpat i frihetskriget 1848, fick
han 1849 efter nederlaget vid Novara i
uppdrag av Viktor Emanuel att bilda ministär
och lyckades få till stånd en någorlunda
dräglig fred. Kort därefter upptog han i
ministären Cavour, för vilken han måste giva vika
1852. Han återupptog då sin verksamhet som
målare och blev direktör för tavelgalleriet i
Turin. Både under Krimkriget och senare
understödde han Cavours politik. A. var en
ovanligt ädel och oegennyttig man och
betecknades av Cavour som »italienska frågans
upphovsman». Hans memoarer utgåvos 1866
(12:e uppl. 1895). Litt.: A. Lill von Lilien-
bach, »M. d’A.» (1896); Sforza (på italienska,
1912).
Azerbeldschän, se Ase rbeid jan.
A’zev, Jevno Majer-Fischelevitj,
rysk-judisk polisspion o. provokatör (f. 1869).
Inträdde 1892 i ryska hemliga polisens
(och-ranans) tjänst, ingick senare som medlem i
det revolutionära socialistiska partiet och var
efter 1903 oinskränkt härskare i partiets
stridsorganisation. Som revolutionär
organiserade han ett flertal attentat, av vilka han
i tid förrådde en mängd för polisen, medan
han lät några gå i verkställighet, t. ex.
attentaten mot inrikesministern Plehve 1904 och
storfurst Sergej 1905. I samband med de
många misslyckade attentaten blev A. orsak
till många revolutionärers avrättning eller
deportering. Hans dubbelspel blev avslöjat
först genom Burtsev (se d. o.), som bl. a. med
stöd av upplysningar från förre polischefen
Lopuchin 1908 anklagade A. inför partiets
centralkommitté. En av denna utsedd
heders-domstol lät sig endast med stor svårighet
övertygas. Burtsevs skarpa angrepp i Le
Matin mot A. och den hemliga ryska polisens
arbetsmetoder och övriga verktyg väckte stor
sensation. Om A:s senare öden är intet med
visshet känt. Han lär vid världskrigets
utbrott 1914 ha satts i fängelse i Berlin. A.
hade även livliga förbindelser på finländskt
aktivisthåll. Litt.: J. Longuet och G. Silber,
»Aseff» (sv. övers. 1910); K. Zilliacus,
»Revolution och kontrarevolution i Ryssland och
Finland» (1912). Ths.
Azlder, salter av kvävevätesyra, H Ns
(se d. o.). Flera a. ha fått teknisk betydelse
genom användning i st. f. knallkvicksilver i
tändhattar. De ur denna synpunkt viktigaste
äro b 1 y a z i d och kopparazid.
Azlmüt, se Astronomiska
koordinater.
Azincourt [azäkö’r] el. A g i n c o u r t, by
i franska dep. Pas-de-Calais (prov. Artois), 303
inv. (1920). A. är bekant genom den
avgörande seger, som Henrik V med 14,000
engelsmän där vann 25 okt. 1415 över 50,000
fransmän under dauphin Karl. 10,000 fransmän
stupade. Engelsmännen förlorade blott 1,600
man.
Azlner, kemiska heterocykliska föreningar,
vilka innehålla en sexledad kärna, där
åtminstone en atom utgöres av kväve.
Azinfärgämnen, se Tjärfärger.
Azobensol [-å’l], se Azoföreningar.
Azofärgämnen, konstgjorda organiska
färgämnen, som innehålla en eller flera
tvåvärdiga dubbelatomer av kväve, —N2—■ (se
Azoföreningar), bundna vid aromatiska
radikaler, samt dessutom antingen amino-,
—NH2, eller hydroxylgrupp, —OH. A. äro
synnerligen talrika, i det de utgöra ung.
halva antalet av de f. n. kända tjärfärgerna.
Det enklast sammansatta azofärgämnet är
aminoazobensol, C8H4 (NH2) . N2 . C»HS, a
nilin gul t. De flesta a. äro gula, bruna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
