Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bad - Historia - Bad (kemi) - Bad... - Badajoz - Badaksjan - Badalić, Hugo - Badanstalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Bad—Badanstalt
684
som i folkets breda lager. Först på 1800-talet
började baden åter omfattas med allmännare
intresse och offentliga badanstalter (d. v. s.
sådana, till vilka allmänheten ägde tillträde)
inrättas. Se vidare Badanstalt. Bgt.
Bad (i kemisk bemärkelse). Vid arbeten på
det kemiska laboratoriet brukar man, när man
varsamt vill upphetta ett föremål eller under
längre tid hålla det vid konstant temperatur,
förfara så, att föremålet nedsänkes delvis el.
fullständigt i ett större kärl (bad), fyllt med
något värmeledande ämne, önskar man blott
åstadkomma en långsam upphettning, kan
sand användas som fyllnadsämne (sandbad).
Vill man vara säker på att ej erhålla för hög
temperatur, brukas som fyllnadsmedel
ämnen med olika kokpunkt, t. ex. vattenbad
(100° C), olje-, paraffin- och svavelsyrebad
(omkr. 300°), metallbad etc. En temperatur
något över 100° kan erhållas genom att
använda vatten, försatt med koksalt (108°),
sal-miak (114°), kalciumklorid (179°). Se även
Termostat. I. B.
Bad ... Orter med denna sammansättning
återfinnas under de egentl. ortnamnen.
Badajoz [o)aÖaljå’p]. 1. Provins i s. v.
Spanien, s. Estremadura; 21,848 kvkm, 651,156
inv. (1921). Genomf lytes av Guadiana, delvis
gräns mot Portugal. Provinsen lider ofta av
torka. Huvudnäring: boskapsskötsel. — 2.
Huvudstad i prov. B., vid Guadiana; 40,718 inv.
(1921). Spaniens viktigaste gränsfästning mot
Portugal. Biskopssäte. Dess fästningsliknande
katedral uppfördes 1258. Över Guadiana leder
en ståtlig granitbro. Porslinstillverkning.
Badaksjän, berglandskap i n. ö. Afganistan,
prov. Turkestan, mellan Hindukusch i s. och
Amu-darja i n. Huvudstad: Faisabad. B. är
känt för storartad naturskönhet och rika
mineralskatter, däribland rubiner och lapis
la-zuli från redan i forntiden berömda gruvor.
Befolkningen, omkr. 100,000, utgöres till
största delen av tadjiker, som tala persiska och
äro muhammedaner.
Badalic [-itj], Hugo, kroatisk skald (1851
—1900), lärare, sedan rektor i Agram.
Publicerade en rad såväl lyriska som episka
dikter och skrev libretto till den kroatiske
kompositören Ivan Zajcs nationella opera »Nikola
Zrinjski» (1876). Hans »Izabrane pjesme»
(Valda dikter) utgåvos 1896. A. Kgn.
Badanstalt, byggnad, där bad serveras
allmänheten. Dessa anstalter ha — visserligen
med åtskilliga modifikationer och
förändringar — blivit inrättade efter mönster från
forntiden; vi finna sådana, ofta inredda
med raffinerad lyx, hos de gamla grekerna
och romarna (se Romerska bad). Även
hos de muhammedanska folken (det
turkiskromerska badet) och en del andra forntida
folk förekommo badinrättningar, anordnade
med ej mindre lyx och bekvämlighet. Då den
nyare tidens varmbad på grund av sin
dyrhet ej kunde bli verkliga folkbad och då
behovet av ett billigt renlighetsbad alltmer
gjorde sig gällande, framkallades därav det
initiativ i denna riktning, som togs i
England på 1840-talet. Under Folkbad lämnas
en beskrivning på dessa inrättningar, under
Skolbad en skildring av en annan badtyp,
de s. k. lassarska baden med tempererad dusch
o. dyl. — Efter hand utvecklades b. i den
riktningen, att utom vanliga karbad och
efterföljande duschbehandling även en större eller
mindre simbassäng inrättades. Denna badtyp
visade sig så ändamålsenlig och tilltalande,
att den sedan bibehållits. Bassängvattnets
temperatur hålles året runt vid omkr. + 20° C
och kommer den badande till godo, sedan
kroppen på ett eller annat sätt rengjorts med
tvål, såpa el. dyl. och därefter överspolats
med vatten (dusch, tvättning el. dyl.). I en
modern badanstalt finnas sålunda numera
varma karbad, ång- och hetluftsbad,
bassängbad, duschar samt dessutom flera andra
badformer, s. k. medicinska bad, gyttje- och
tvål-massagebad, salta bad, svavelbad,
tallbarrs-bad, kolsyre- och syrgasbad. Ofta finnes en
avdelning för s. k. folkbad, där många
personer på en gång kunna behandlas.
England var, som ovan nämnts,
föregångs-landet på detta område. Tyskland och
åtskilliga andra länder följde snart efter. I
Sverige hade b. i äldre tid badstugans typ (se
Badstuga). Urban Hjärne uppförde redan
1697 i Stockholm en badanstalt med varma
karbad, ång- och hetluftsbad samt små
bassänger. Den låg vid Klara sjö, förde ett
tynande liv och måste nedläggas. Det var
egentligen året 1831, som blev badanstalternas
födelseår i Sverige, i det att hattmakaren
K. I. Lorens då öppnade en b. med över 20
badrum och 2 badkar i varje rum jämte
ång-bad och duschar vid gamla Norrbro. Sedan
dess ha bad i badinrättningar i Stockholm
alltid varit tillgängliga för allmänheten.
Den verklige skaparen av en fullständig
svensk b. i stor stil var dock professor C.
Curman, som 1867 framlade planen till en
sådan i Stockholm. Den kom till stånd vid
Malmtorgsgatan och invigdes redan 1868. Den
utvidgades och moderniserades 1896—97 men
är nu sedan mars 1917 nedlagd. Dess filial
Sturebadet uppfördes 1885, utvidgades 1902,
fick sin simhallsavdelning omlagd 1917 och
är alltjämt en mycket god b., som i många
avseenden tål jämförelse med kontinentens
bästa. Jämte denna b. intar det vid
Drottninggatan av arkitekten Klemming 1904
anlagda Centralbadet främsta rangplatsen i vårt
land. Efter Curmans mönster, ofta efter hans
personliga anvisningar, ha efter hand b.
uppstått i våra flesta städer, dels som enskilda
anläggningar, dels genom donationer (t. ex. i
Göteborg) eller, senare, som kommunala
inrättningar för folkhälsans främjande. Även
våra grannländer ha slagit in på den av
Curman angivna vägen.
Även badandet i fria luften med av- och
påklädning i därför uppförda slutna byggna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
