Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
Bad
682
Det tages antingen i badkar eller bassäng
(b a s s ä n g b a d) som avkylning efter ett
varmare bad eller som självständig badform.
Tages det i ett badkar, bör det räcka endast
ett kort tidsmoment (några sekunder till 2
minuter); som bassängbad kan det göras vida
längre, enär kroppen genom simning eller
annan kraftig rörelse kan skaffa sig nödig
värme. Vida vanligare och angenämare är det
svala badet ute i havet eller i sjö, flod el. dyl.
(I dagligt tal kallas detta bad för det kalla
badet.) Alltefter temperaturen bör badet
räcka från en eller ett par minuter till en
halv timme eller längre. Simning eller andra
lämpliga kroppsrörelser förhöja badets goda
verkan. Detta bad verkar uppfriskande,
härdande och nervstärkande.
Det kalla badets temperatur ligger
under 14° C, och det får endast räcka ett kort
tidsmoment (några sekunder till en minut)
samt bör användas med mycket stor
försiktighet. Det kan tagas i badkar, bassäng eller
ute i naturen. Vid dylika bad, i synnerhet
under den kallare årstiden, bör man noga
tillse, att man både före och efter badet
håller kroppen väl varm. Detta bad är
mycket härdande och stärkande men får under
inga förhållanden tagas av blodfattiga, klena,
reumatiska personer eller av dem, som lida av
hjärtfel, åderförkalkning, njursjukdomar el. dyl.
b) Tager man badmediets
beskaffenhet till indelningsgrund, få vi vanliga
vattenbad, ångbad, luftbad (med
varm eller kall luft), solbad, sandbad,
gyttjebad, fangobad, oljebad (se
dessa ord).
c) Med avseende på badens
fysiologiska verkan indelas de i v ä r m e t i
11-förande bad, då det verksamma mediets
temperatur är högre än hudens och värme
således tillföres kroppen, indifferenta
b a d, då vattnets temperatur är lika eller
nästan lika med hudens och kroppen till följd
därav varken upptager eller avger värme, och
värmeberövande bad, då temperaturen
är lägre än hudens och kroppen av denna
anledning avgiver värme.
d) Med hänsyn till badens kemiska
beskaffenhet indelas de i enkla
vattenbad och medicinska eller m e d
i-kamentösa bad. Till dessa senare
räknas : saltbad (so o 1 b ad),
kreuznach-bad, sodabad, pottaskbad, t a
11-b a r r s b ad, terpentinbad, k o 1 s y r
e-b a d, nauheimbad, syrebad,
maltbad, klibad, svavelbad, senapsbad,
fangobad, gyttjebad, t v å 1 m a
s-s a g e b a d o. s. v.
e) Allteftersom det verksamma mediet
kommer i beröring med hela kroppen eller endast
delar av densamma, indelas baden i h e 1 b a d,
såsom våra vanliga karbad, eller
delbad, såsom halvbad, sittbad, fotbad
o. dyl. Jfr Badanstalt, Badort,
Badstuga och K allvattenkur.
Badets historia. Hos Orientens gamla folk
var badet i form av vissa tvagningar eller
kalla doppningar av renande betydelse och
nära förbundet med den religiösa kulten, i
det att man betraktade kroppens renhet som
en symbol för moralisk renhet. Hos grekerna
nådde baden en hög grad av utveckling, ej
minst i samband med gymnastiken. De
be-stodo av 3 huvudavdelningar: svettning,
gnid-ning och avtvättning (eller övergjutning). I
ett rum, som gjordes varmt genom kolglöd
En riddare i badet. Efter en målning i en medeltida
handskrift.
eller heta stenar och där svettningen
framkallades, utfördes allehanda gymnastiska
rörelser. Gnidningen (massagen) var särdeles
kraftig och verkställdes gärna med olja; själva
avtvättningen eller övergjutningen gjordes
med i början varmare, därefter småningom
svalare vatten. Romarna gjorde småningom
bekantskap med det grekiska badet. I början
voro anordningarna enkla, och bad funnos blott
hos de rika, men efter kejsardömets införande
inrättades allmänna badanstalter (se
Badanstalt), som gjorde dessa bad till hela
folkets egendom. Det romerska lyxbadet var
ett torrare varmluftsbad efter grekiskt
mönster, medan det romerska folkbadet var ett
svettdrivande ångbad, liknande nutidens s. k.
finska bastubad. — Från romarna fördes
badet vidare till nästan alla delar av Europa
under namnet romerska bad (se d. o.). Det
bysantinska badet är att betrakta som en
fortsatt utveckling av det grekisk-romerska
och ombildades ytterligare av turkar och
araber.
Under medeltiden badade man mindre än
förut, åtminstone i Europa. Hos de slaviska
folken hade sedan urminnes tider funnits ett
svettdrivande ångbad (se Badstuga), och
denna badform upptogs, särskilt efter
korstågen, av folken i mellersta Europa och
användes därefter av dem i stor utsträckning.
Jämsides med dessa ångbad brukades även
varma karbad, ehuru endast i ringa
utsträckning och av de rika. Fr. o. m. 1600-talet blev
badandet sällsyntare såväl bland de förnäma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
