Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
Bakterier
732
avvibrionerna, de skruvformiga bakterierna
med en eller flera gängor. Inom dessa
grupper finnes sedan ett synnerligen stort antal
olika arter, vilka skiljas från varandra
genom sitt sätt att växa och sina biologiska
egenskaper. Hittills har allmänt antagits, att
varje b. uppträder blott under en form, d. v. s.
att b. äro monoforma. Emellertid
framhålla några forskare, att många b.-arter under
sin utveckling kunna uppträda under olika
former, m. a. o. vara polymorfa. Gamla
eller degenererade bakterieceller kunna ofta
antaga egendomliga, förvridna former, s. k.
involutionsformer. — Bakteriekroppen
utgö-res av en enkel klorofyllfri cell, d. v. s. en
halvfast massa, omgiven av en membran.
Massan torde sannolikt ej, som andra levande
celler, t. ex. högre växters och djurs, bestå
av protoplasma och kärna, tydligt skilda från
varandra, utan måste efter de nyaste
undersökningarna antagas innehålla en blandning
av bådas substanser. Sväller membranen
och blir tjockare, kallas den kapsel.
Kemiskt sett innehåller cellen
äggviteämnen, nukleiner, kolhydrater,
obetydligt med fett samt av salter
huvudsakligast fosfater och klorider av kalcium,
kalium, natrium och magnesium.
Ett stort antal bakteriearter äro försedda
med ett slags rörelseorgan, s. k. c i 1 i e r,
vilka utgöras av små trådformiga utskott
från protoplasmans yttre lager och i regel
äro längre än själva cellkroppen. Cilierna äro
placerade på olika sätt; på somliga arter finnas
de endast vid ena polen, hos andra äro de
spridda över hela ytan. De rörliga b. träffas mest
inom bacillernas och vibrionernas grupper.
Under gynnsamma förhållanden äga b. en
oerhörd fortplantningsförmåga.
Fortplantningen sker genom en enkel delning, således
på könlös väg, och ju hastigare denna delning
upprepas hos en viss stam, desto livskraftigare
anser man den stammen vara.
Generationsti-den, d. v. s. den tid, som åtgår, för att en
nyss bildad b. skall hinna dela sig i två nya,
utgör under gynnsamma förhållanden en halv
timme; sålunda uppstå efter en halv timme
ur en cell två nya, efter ytterligare en halv
timme ur dessa fyra nya, sedan åtta o. s. v.,
så att en b. inom loppet av tolv timmar kan
ha givit upphov till 17,000,000 nya. Efter
delningen ligga cellerna antingen ensamma för
sig eller grupperade på olika karakteristiska
sätt, beroende på efter vilket plan bakterien
delats. Försiggår t. ex. delningen efter
sinsemellan parallella plan, bildas kedjor av
streptokocker eller streptobaciller. Sker
delningen i tre mot varandra vinkelräta plan,
uppstå de tärningslika sarcinaformerna etc.
(se ovan). Det är övervägande kockerna, som
bilda dylika förband; bacillerna och
vibrio-nerna uppträda vanligen i oordnade hopar
eller ensamma. — Under ogynnsamma
levnadsvillkor bildar en del arter sporer,
ytterligt små, starkt ljusbrytande och väl
avgränsade celler, som alltid bildas
endo-gent, d. v. s. uppstå inne i modercellen och
oftast kvarleva efter dennas död. De äro
betydligt mer motståndskraftiga mot yttre
inflytelser, såväl kemiska som fysikaliska, än
de vanliga vegetativa (genom delning
uppkomna) formerna, och de uppstå aldrig, när
bakterierna leva under gynnsamma
förhållanden. De bildas därför aldrig hos b., som finnas
i den levande djurkroppen.
Förekomst. B. äro spridda överallt; de
förekomma i jorden, i vattnet och i luften
(dock ej i högre luftlager eller i luften på
oceanerna), på ytan av föremål, i djurens
tarmkanal. De finnas såväl i den brännheta
ökensanden som i polartrakterna. Av
särskilt intresse "är, att man kunnat påvisa, att
det i huvudsak är samma bakteriearter, som
förekomma i alla olika trakter av jorden.
Bakteriernas livsbetingelser.
Man skiljer på sådana arter, vilka livnära sig
endast av döda organiska ämnen,
saprofy-terna, och sådana, som taga sin näring
direkt ur den levande djur- eller växtkroppen.
Till den senare gruppen, parasiterna,
höra bland annat alla de sjukdomsalstrande
eller patogena bakterierna, till den förra de
flesta i luften och jorden levande arterna. De
ämnen, som bakterierna behöva för att förnya
sina cellbeståndsdelar och för att anskaffa
nödig energi till livsverksamhet, äro följande:
kol, kväve, väte, syre, svavel,
fosfor, kalium och magnesium. Som
regel gäller, att saprofyterna fylla detta sitt
näringsbehov ur ämnen av relativt enkel
kemisk konstitution, under det att parasiterna
oftare behöva tillgång på högre organiska
föreningar, såsom äggviteämnen och
kolhydrater; enstaka bakteriearter gå under, om de
ej ha en viss sorts äggviteämnen, t. ex.
män-niskc äggvita, till sitt förfogande. De flesta
b. ha dock mindre anspråk. Det för dem
behövliga kolet kunna de taga från snart sagt
vilken organisk förening som helst, under den
förutsättningen dock för vissa dylika ämnen
(t. ex. alkohol), att dessa äro tillräckligt
utspädda, då de i högre koncentration äro
giftiga för b. Företrädesvis tillgodogöres dock
kolet ur kolhydrater och högre alkoholer.
Kolet kan av några arter även upptagas
direkt ur luftens kolsyra, ur koloxid samt ur
kolväten. Kväve fås ur nitrater, nitriter,
ammoniak, aminosyror, äggviteämnen och för
vissa arters vidkommande direkt ur luften. Det
sistnämnda förhållandet är av största
betydelse för kvävets kretslopp i naturen (se A z
o-t o b a c t e r och Baljväxtbakterier). I
fråga om syret förhålla sig b. på olika sätt.
Några arter måste ha tillgång på fritt syre av
ett syretryck motsvarande atmosfärens
(obligat aeroba bakterier), medan syre av högre
tryck vanligen verkar som ett gift för dem. I
allmänhet kunna b. leva i en syrefri eller nästan
syrefri atmosfär (fakultativt a n a e r
o-b a), men det finns även några arter, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
