Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741
Bakterier
742
moglobin till methemoglobin.
Streptokocker-nas giftverkan i övrigt anses mest bero på
endotoxiner, ehuru dessa ej kunnat med
säkerhet påvisas. — Streptokocksjukdomarna
behandlas dels med vanliga bakteriedödande
medel, dels med antistreptokockserum. Dettas
verkan är ännu av ganska osäker effektivitet
och kan ej jämställas med t. ex. difteriserums
goda verkan.
Till varbakterierna räknas även
Staphylo-coccus pyogenes, under vilken benämning man
sammanfattar ett större antal varandra
mycket närstående arter. Dessa äro lätta att
odla på vanliga substrat och äro fakultativt
anaeroba; kulturerna äro relativt
motståndskraftiga mot intorkning, uppvärmning och
desinfekterande kemikalier. — De olika
arterna producera i kultur färgämnen, vilket
förhållande man nyttjat för deras indelning.
Man har sålunda bl. a. Staphylococcus aureus
(guldgul), S. citreus (citrongul) och S. albus (intet
färgämne). Stafylokockerna bilda dels ett
ägg-viteupplösande enzym, dels ett toxin, som löser
röda blodkroppar (staphylolysin), och
ett, som löser vita (leukocidin).
Stafylokockerna äro mycket vanliga och förekomma
praktiskt taget konstant på människans hud.
Intränga de genom denna i underhuden eller
djupare, bilda de med tillhjälp av ovannämnda
enzym och toxiner smärre eller större, i regel
väl begränsade varbildningar (furunkler och
abscesser). Sådana kunna även uppträda i
inre organ, och ej sällan kunna stafylokocker
spridas till blodet, förorsakande
blodförgiftning. Under sådana förhållanden kunna
sta-fylokockinfektionerna, som eljest i regel äro
tämligen ofarliga och av mindre allvarlig natur
än t. ex. streptokockinfektionerna, få en
ödesdiger utgång för patienterna.
Diplococcus pneumoniae uppträder som
di-plokocker med celier av rundad eller
lansett-lik form och ofta omgivna av en kapsel. Den
förekommer mycket ofta i människans svalg
utan att därför alltid utöva någon patogen
verkan. Den utgör den vanligaste orsaken till
lunginflammation (se d. o.).
Pneumo-kockerna kunna även ge upphov till
varbildningar, särskilt i lung- och hjärtsäckar, leder,
hjärnhinnor och hornhinnan.
Serumbehand-ling har vid pneumokocksjukdomar försökts
med växlande resultat.
Till kockernas grupp hör även Diplococcus
meningitidis, meningokocken, som förorsakar
smittsam varbildning i hjärnans och
ryggmärgens mjuka hinnor, s. k. epidemisk
hjärnhinneinflammation, och mot
vilken ett gott verkande, bakteriedödande
serum, antimeningokockserum, finnes. Likaså
hör dit Diplococcus gonorrhaeae, som ger
upphov till en varig katarr från urin- och
könsorganens slemhinnor, d r ö p p e 1 (se d. o.) el.
g o n o r r é.
Bland de patogena bacillerna spelar den
s. k. tyfus-coligruppens b. en stor
roll. Hit höra framför allt nervfeberns b.,
Bacillus typhi, vidare de talrika arter, som
bland annat orsaka matförgiftning (se
d. o.) och som rymmas under benämningarna
Bacillus paratyphi A. och B. samt Bacillus
enteritidis Gärtner. Slutligen hör hit Bacillus
coli, vilken normalt förekommer i människans
och djurens tarmkanal men under vissa
förhållanden kan utöva patogen verkan. Samtliga
dessa mikrober äro korta stavar, som — ofta
även i samma kultur — kunna avsevärt växla
i storlek; de bilda ej sporer och äro försedda
med cilier, som ge dem en ganska god
rörelseförmåga. Enstaka colistammar kunna sakna
rörelseförmåga. De olika arterna särskiljas
genom sin olika förmåga att jäsa sockerarter
med eller utan bildning av gas samt genom
olika agglutination. Hos tyfus- och paratyfus
A.-bacillerna äro endotoxiner påvisade;
paratyfus B.- och Gärtnerbacillen producera ett
tarmslemhinnan starkt retande ämne, vars
karaktär av endotoxin eller äkta toxin ännu ej
är klarlagd. Tyfusbacillen förekommer nästan
uteslutande hos människan eller i människans
utsöndringar. Den är orsak till nervfebern
(typhus abdominalis; se Nervfeber).
Paratyfus A. förekommer även huvudsakligen hos
den sjuka människan och orsakar ett feber-,
tillstånd, påminnande om nervfeber.
Paratyfus B. förekommer som parasit hos ett stort
antal djur, såväl friska som sjuka. Hos
människan framkallar den lättare eller
våldsammare tarmkatarrer (genom retning på
tarmslemhinnorna förmedelst nyss nämnda toxin),
ofta med nervfeberliknande allmänsymtom, hos
djur tarmkatarr och blodförgiftning.
Svinpest och rått-tyfus äro exempel på
djursjukdomar, som förorsakas av olika
paratyfus B.-stammar. Benämningen Bacillus
enteritidis Gärtner innefattar en del för djur starkt
patogena stammar, som orsaka tarmkatarr
och blodförgiftning; även för människan äro de
patogena men framkalla i regel endast
tarmkatarr utan nervfeberlika allmänsymtom.
Särskilt äro de patogena för råttor, varför man
ofta finner dem som beståndsdelar i olika
rått-utrotningsmedel. Bacillus coli, vilken normalt
förekommer i alla varmblodiga djurs
tarmkanal, kan under vissa förhållanden orsaka
sjukdomar (blås- och urinvägskata
r-rer, bukhinneinflammation) men
är i övrigt ej patogen. (Närbesläktade med coli
äro en del i surkål, surdeg, surfoder och
surmjölk förekommande baciller.)
Bacillus diphtheriae är orsaken till difteri
och ger uphov till fast sittande beläggningar i
svalget och luftrören. Den bildar ett äkta
toxin, som har starkt giftig verkan på hjärta
och nervsystem. Den är en lång, icke
sporbildande stav, som är lätt att odla. —
Stel-krampsbacillen, Bacillus tetani, som ofta finnes
i jord, är likaledes en smal stav, som bildar
ett för nervsystemet synnerligen giftigt toxin,
vars verkan tar sig uttryck i våldsam kramp,
men är i motsats till difteribacillen
sporbildande och anaerob. Mot de sjukdomar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
