Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakterier - Bakteriofag - Bakteriofobi - Bakteriologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Bakteriofag—Bakteriologi
744
orsakas av de två nu nämnda arterna, har
man framställt effektivt serum (se S e
rumbehandling). — Till bacillernas grupp
höra vidare mjältbrandens alstrare,
Bacillus anthracis (se svarttrycksplanschen), som
angriper djur och någon gång även människor,
Bacillus pestis, som ger upphov till b ö 1
d-och lungpest hos människor och djur, samt
Bacillus mallei, som förorsakar rots (se d. o.),
främst hos hästar.
Bacillus tuberculosis (»tbc») är orsaken till
alla de olika former av tuberkulos (se
d. o.), som förekomma hos ryggradsdjuren.
Man skiljer på 4 olika typer: human,
bovin (hos nötkreatur) och
fågeltuberku-l o s samt tuberkulos hos kallblodiga
ryggradsdjur. Morfologiskt äro de fyra
typernas alstrare varandra lika; de äro långa,
smala, i regel svagt böjda, orörliga stavar
med segmenterad eller kornig protoplasma.
Längden varierar från 0,5 /u till 5 /u. De äro
utpräglat aeroba. Enstaka forskare anse sig ha
funnit kornliknande former av
tuberkulosbaciller; dessa undersökningar äro dock icke
allmänt erkända. Tuberkelbaciller äro svårare
att renodla än de i det föregående beskrivna
bakterierna, men har man lyckats få dem i
kultur (se svarttrycksplanschen), äro de ganska
lätta att hålla vid liv. De äro mycket
motståndskraftiga mot kyla och även i viss mån
mot vanliga kemiska desinfekterande medel;
de senare behöva i regel längre tid för att
döda tuberkelbaciller än andra b. — Den
humana typen är patogen för människa, apa och
marsvin, den bovina för nötkreatur
(lungtuberkulos, pärlsot och juvertuberkulos), svin,
iår, get och kanin. För människan är den
bovina typen mindre farlig men synes dock
vid spädare ålder kunna förorsaka tuberkulösa
förändringar i hud, bensystem, lymfkörtlar
och tarmkanal (genom tuberkelhaltig mjölk).
— Bacillus leprae, s p e t ä 1 s k a n s (se d. o.)
bacill, liknar i hög grad tuberkelbacillen.
Inom vibrionernas grupp märkes
framför allt Vibrio cholerae asiaticae, den
asia-iska kolerans orsak (se Kolera). Denna
b. uppträder i regel som en liten, något böjd
stav, liknande ett komma (»kommabacillen»)
och något mindre än tyfusbacillen. Den bildar
icke sporer, är strängt aerob och äger med
tillhjälp av en i ena polen fäst cilie en livlig
rörelseförmåga. Koleravibrionen förekommer
mest i den sjuka människans tarmkanal och
avföring men kan även rätt länge leva
sapro-fytiskt i vatten. På grund av sin stora
resistens mot kyla håller den sig levande även i
is. Den sprides mest från människa till
människa men kan även föras vidare med
vatten; livligt trafikerade vattenvägar ha
därför ofta utgjort viktiga leder för
koleraepidemiers spridning. Vibrionen växer på
enkla substrat och är lätt att renodla från
kolerapatientens avföring. Man har i
kolerakulturer påvisat äkta toxiner men endast
i mycket svag koncentration. Desto
kraf
tigare effekt har man sett av endotoxinerna,
och f. n. är man därför böjd att tillskriva
dessa de häftiga sjukdomssymtom, som
kolerainfektionen medför.
En mellanställning mellan bakterierna och
protozoerna intaga spirochaeterna (se
d. o.) el. spirillerna, av vilka två arter
avbildas på färgplanschen, näml, syfilisalstraren,
Spirochaete pallida (fig. 19),och återfallfeberns
alstrare, Spirochaete Obermeieri (fig. 17).
Se vidare Immunitet, Infektion,
Ser u mbehandling,
Serumdiagnos-tik och Vaccination.
Litt.: C. Sundberg, »Medicinsk bakteriologi
och immunitetslära» (1920); H. M. Gram, »Den
medicinske mikrobiologi etc.» (1915); Jules
Bordet, »Traité de 1’immunité» (1920);
Dieu-donné, »Immunität, Schutzimpfung und
Se-rumtherapie» (1920); Chr. Barthel,
»Mikroorganismerna i lantbrukets och industriens
tjänst» (1916). H. D.
Bakteriofag, se Immunitet.
Bakteriofobi, bacillskräck.
Bakteriologi, läran om bakterierna, i
praktiken även omfattande jästsvampar och
mögelsvampar (se dessa ord). Den förste,
som iakttagit bakterier, är holländaren L e e
u-wenhoek (1632—1723), mikrobiologiens
grundläggare, som i regnvatten,
tarmuttömningar, tandbeläggning etc. fann ytterst små,
ofta rörliga varelser, »tusen gånger mindre än
axeln på de finaste sandkorn». Först kring
mitten av 1800-talet fördes studiet av dessa
organismer vidare. Mjältbrandens stora
bacillstavar iakttogos 1850 av fransmännens D
a-v a i n e, som 1863 uppvisade, att de äro
sjuk-domsalstrande. Den moderna bakteriologiens
verkliga grundläggare äro fransmannen
Louis Pasteur och tysken Robert
K o c h, vilka på ett lyckligt sätt
kompletterade varandra; Koeh var den förste, som
införde verkligt praktiskt användbara
metoder för renodling av bakterier. Den av honom
utarbetade moderna bakteriologiska tekniken
förde under åren 1880—94 till upptäckten av
det stora flertalet bakterier, som alstra
smitto-samma sjukdomar hos människan. Efter denna
period har i brännpunkten för
forskningsintresset stått läran om immunitet (se d. o.)
jämte denna läras praktiska tillämpning i
form av serumbehandling och
serum-diagnostik (se dessa ord). Vid sidan av
den medicinska bakteriologien ha också andra
grenar utvecklats till allt större praktisk
betydelse i jordbrukets, mejerinäringens samt
öl-, sprit-, pressjäst- och vinproduktionens
tjänst. För jordbruksbakteriologien
grundläggande blev tysken Hellriegels
upptäckt (1886) av baljväxternas kväveupptagande
genom bakterier. •— Beträffande följande
uppslagsord, vilka i första bandet hänvisats till
Bakteriologi, se Bakterier, (Aerob,
Antibakteriell), Immunitet (Agglutinin,
Aggressiner, Alexiner, Amboceptor, Anafylaxi,
Anafylatoxin, Antigen, Antikropp och Anti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
