Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Balett - Balfe, Michael William - Balfour, Arthur James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Balfe—Balfour, A. J.
766
garneringar var det enda, som angav
karaktären. Dansörerna voro få, då man föredrog
att se damer, iklädda trikåer, uppträda i de
manliga rollerna, ett bruk, som införts av
Fanny Elssler. Ännu vid 1900-talets början
fanns på Kungl. teatern i Stockholm endast
ett fåtal herrar i baletten.
Balettkonsten stod dock mycket högt, främst
i Petersburg med Marius Petipa (1819—1910)
och i Köpenhamn, där Aug. Bournonville (se
d. o.) verkade. Under årens lopp stelnade dock
formerna, och en viss överdrift i benplastiken
gjorde sig gällande. Detta insåg Michail Fokin
(se d. o.), Petipas utmärkte lärjunge.
Uppfostrad i den stränga ryska skolan och med
impulser från den fria dansen, i vilken Isadora
Dunean (se d. o.) redan framträtt, införde
Fokin de mjuka och uttrycksfulla eller starkt
stiliserade armrörelserna. Planer på renässans
av b. hade uppstått i Ryssland bland en krets
unga konstnärer. Deras program gick ut på
att låta musik, kostymer och dekorationer
bilda ett stödjande underlag för de dansandes
rörelser och så sammangjuta det hela i ett
ackord. Detta kom Fokin till hjälp, och 1909
uppfördes av denne och hans sällskap i Paris
»Papillon d’Armide» av Tjerepnin. Framgången
blev storartad, och den ryska truppen drog
sedan segrande genom världen. Som de
främsta ryska konstnärerna gälla Anna Pavlova
(se d. o.), den mest lysande representanten
för reformerad klassisk balett, samt Nijinskij
och Tamara Karsavina.
B. i Sverige har gamla anor. Vid
drottning Kristinas hov utfördes Georg
Stiern-hielms b. »Den fångne Cupido» 1649 och
»Par-nassus triumphans» 1651. Sedermera
införlivades en balettkår med Stockholmsoperan, där
utvecklingen följde de stora linjerna i andra
länder. På Gustav III:s tid märkes Antoine
Bournonville, fader till ovannämnde Aug.
Bournonville. Från 1800-talet må nämnas
medlemmar av familjen Lund och senare Robert
Sjöblom (1843—90), Cecilia Flammand (1860—
1922) och Gunhild Rosén (f. 1855).
Stockholms-operans balettkår kom 1913 i åtnjutande av
Fokins instruktionstalang och har sedan dess
tillämpat hans nya idéer även på inhemska
verk. Man strävar efter stil och enhetlighet i
balettens rörelser, kostymer och dekorationer.
Bland Fokins svenska elever må nämnas Jenny
Hasselqvist, Ebon Strandin, Carina Ari, Lisa
Steier och Jean Börlin. Medan vår b. före
Fokinbesöket gemenligen endast var ett
bi-hang till operaverksamheten och som sådant
föga uppmärksammat, har den sedan varit
föremål för stort intresse. Så har Kurt
Atter-berg skrivit »Balettskisser» (uppf. 1920) och
»Per Svinaherde» (1921), Natanael Berg
»Älvorna» (1921) och »Hertiginnans friare» (1922)
och Hugo Alfvén »Bergakungen» (1923); i den
sistnämnda bära såväl titelrollens utövare som
många av bergtrollen masker. Jfr Dans,
Ryskabaletten, Svenskabaletten.
Litt.: J. G. Noverre, »Lettres sur la danse,
sur les ballets et les arts» (1760); Aug.
Bournonville, »Mit teater liv» (3 bd, 1848—78), G.
Vuilliers, »La danse» (1898); Henriette
Rég-nier, »L’harmonie du geste» (1913); E.
Reu-mert, »Den danske ballets historie» (1922);
P. Barchan, »Den ryska baletten», akvareller
av R. Bull; V. Svetlov, »Anna Pavlova»
(1922). Lisa Steier.
Balfe [bälf], Michael William, irl.
tonsättare (1808—70). Skrev operor i melodisk
men ej originell Rossinistil; nämnas må »Siege
of Roche» (1831) och »The bohemian girl»
(»Zi-generskan», uppf. 1849 i Stockholm).
Balfour [bä’lfoo el. -fe], Arthur James,
earl av B., britt, statsman (f. 1848 2s/7).
Underhusled. 1874, var han 1878—80
privatsekreterare åt morbrodern, markisen av Salisbury,
under dennes
utrikesministertid och
åtföljde honom till
Berlin-kongressen 1878. I
början av 1880-talet
slöt han sig tidtals till
det av lord Randolph
Ohurchill ledda s. k.
fjärde partiet (se
d. o.). Han var juni
1885—jan. 1886
»kommunalminister» (president i »Local
govern-ment board») i
Salis-burys första ministär.
I Salisburys andra ministär var han först
minister för Skottland (juli 1886—mars 1887),
därpå (mars 1887—okt. 1891) minister för
Irland. B. hade dittills mest gjort sig känd
som en litterärt, särskilt filosofiskt, finbildad
man, skarp dialektiker och talangfull talare
men gällde för att genom ömtålig hälsa och
förfinad indolens vara föga lämpad för mera
krävande praktiskt politiska värv. På sin nya
post visade han emellertid prov på hänsynslös
kraft vid de av honom 1887 genomdrivna
undantagslagarnas tillämpning och lyckades med
dem för ( । tid stävja laglösheten på ön.
Samtidigt inledde B. en era av socialreformatorisk
lagstiftning för Irland genom 1891 års »Land
act», särskilt dess bestämmelser om åtgärder
för näringarnas upphjälpande i de fattigaste
och mest överbefolkade trakterna av Irland.
Förste skattkammarlord och det unionistiska
partiets ledare i underhuset hösten 1891,
avgick han med Salisbury i aug. 1892 och tog
därefter som underhusoppositionens ledare
livlig del i striden mot Gladstones
home-rule-politik. I Salisburys tredje ministär (juni 1895
—juli 1902) blev B. ånyo förste
skattkammarlord och regeringspartiets ledare i underhuset
samt övertog efter Salisburys avgång 12 juli
1902 även premiärministerbefattningen. B.
framlade 1902 förslaget om
undervisningsre-form (»Education act»). Under den 1903
började stora tullstriden intog B. en
förmedlande hållning samt formulerade i ett stort, i
Sheffield i okt. s. å. hållet tal ett regerings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
