Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baltiska staterna - Baltiska utställningen - Baltisk konst - Baltistan - Baltsjik - Baltzarfejden, Balsefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Baltiska utställningen—Baitzarfejden
806
jämte dessa ett östbaltiskt låglandsområde
med gräns i Valdajhöjden och det sjö- och
höjdbälte, som därifrån går åt s. v. till
Baltiska landryggen och delvis berör sydöstra
Lettland och Litauen. Nordligast (norra
Estland, Dagö och ösel) är området en nästan
jämn slätt med ganska tunn jordbetäckning
på den flackt liggande berggrunden av silurisk
kalksten, som mot Finska viken bildar ett
brant strandstup, glin ten (se d. o.).
Därefter företer landskapet kring Rigaviken en
omväxling av flacka sänkor med sand- och
lerslätter och låga platåer av småkulligt
moränlandskap på 100—200 m ö. h. Ö. och s.
härom sträcker sig i en stor båge från
syd-ändan av Pskovsjön till Suwalki i s. v. ett
bälte av mera kuperat moränlandskap med
kraftiga moränvallar, en och annan
sandhed samt kullar, sjöar och mossar i mängd;
särskilt är trakten mellan Rezekne och
Vilna rik på sjöar. Den högsta punkten i
B. är Munamägi (317 m) på ändmoränstråket
Haanjaplatån (Hahnhofsches Plateau) omkr.
80 km v. om Pskov. Inom hela området
bestämmas landskapets detaljer av de glaciala
avlagringarnas utbildningsformer, särskilt av
det tillbakaryckande istäckets randbildningar.
— In. Estland är berggrunden
kambro-silur, och glinten erbjuder en god profil
genom den äldre delen därav, och sedan följa
i zoner, parallella med kusten, allt yngre
silur-lager, som stupa svagt mot s. och s. v. Ovanpå
siluren ligga devoniska bildningar (röd
sandsten och kalksten), och gränsen dem emellan
går s. om ösel, n. om Pernau, över n. delen
av Peipus upp till Narva. På gränsen mellan
Lettland och Litauen finns ett område med
perm och jura, och i s. delen av Litauen
utgö-res berggrunden av krita och tertiär.
Vattendragen gå till Östersjön och Finska viken.
Störst är Düna, som utmynnar i det inre av
Rigaviken. Dit flyta även Livländska och
Kurländska Aa. övriga floder äro Njemen
med Vilija i s., Windau, Pernau (estn.
Pärnu-jögi) och till Finska viken Narova från
Pei-pussjön, som till sin ö. del tillhör Ryssland,
till sin v. del Estland. Inom Estland ligger
även den betydande insjön Virtsjärv.
Riga-bukten är områdets maritima centrum. Vid
östersjökusten ligga rätt många större och
mindre öar.
De tre republikerna äro nybildningar från
världskrigets sista år (1917—18) genom
frigörelse från Ryssland. Historiskt höra
Estland och Lettland nära tillsammans. De
motsvara de Ryssland förr tillhöriga
östersjöprovinserna (Estland, Livland och Kurland),
underkuvades på 1200-talet av tyska riddare,
blevo delar av Tyska ordens besittningar samt
ägde alltsedan dess en dominerande tysk
herreklass. Estland och Livland tillhörde mer än
ett århundrade Sverige (Estland från 1561,
Livland från 1621) fram till 1721, då de
avträddes till Ryssland. Kurland kom till Polen
och därefter 1795 till Ryssland. Till religionen
äro Estland och Lettland evangeliska, Litauen
övervägande katolskt. Litauen var från
unionen i Lublin 1569 och intill Polens delningar
1772—95 nära förenat med Polen. I avseende
på befolkningen äro Lettland och Litauen
varandra närstående genom språk- och
stamgemenskap inom den indoeuropeiska folkgruppen.
Estlands befolkning talar ett finskt språk och
är av västfinsk stam. I Estland finnes även
ett mindre antal svenskar, i Litauen ett stort
antal judar. Områdets förnämsta stad är Riga
(280,000 inv. 1923) vid Diinas mynning.
Därefter kommer Reval (128,545 inv. 1923) och
Kovno, Litauens nuv. huvudstad (omkr. 90,000
inv.). Till Litauen räknas sedan 1923 även
Memelområdet med staden Memel vid
mynningen av Kurisches Haff, varemot Litauens
gamla huvudstad Vilna med område besatts av
polska trupper och förklarats tillhöra Polen.
I ekonomiskt avseende är jordbruket
grundvalen för dessa staters hela näringsliv. Se
närmare art. Estland, Lettland och L
1-tauen. A. B—n.;K. A. G.
Baltiska utställningen i Malmö 1914, se
Utställning.
Baltisk konst, beteckning för
östersjöländernas konst i den mån denna under viss tid
varit i större eller mindre omfattning
enhetlig, särskilt under medeltiden, då
östersjöländerna, med undantag av Polen och Litauen,
ägde en av gemensamma stilsträvanden och
flitig inbördes påverkan kännetecknad
konst-alstring. Stilbildningen inom området stod
nästan ständigt under främmande inflytande,
särskilt från s. och v. Tyskland, under
tidevarvets äldsta del från England och från
1100-talets mitt till 1300-talet från Frankrike.
Vissa delar av östersjöområdet framträdde
tidvis som stil skapande och uppslagsgivande
centra; märkligast äro Gotlands ledande roll
inom stenskulpturen under 1100- och 1200-taletj
inom byggnadskonsten under 1200-talet, samt
de nordtyska städernas, särskilt Lybecks,
ledande ställning inom byggnadskonsten på
1300-och 1400-talet och inom skulpturen på
1400-talet. Se Dansk konst, Svensk konst
och Tysk konst samt Finland,
Gotland och L y b e c k. — Litt.: Roosval, »Den
baltiska nordens kyrkor» (1924). H. W—n.
Baltistän, provins i Kashmir (se d. o.), före
1835 eget furstendöme.
Baltsjik, se B a 1 c i c.
Baitzarfejden el. Balsefejden kallades
striderna i Jämtland och Härjedalen under
Kalmarkriget 1611—13. Namnet uppkom från
B a 11 z a r Bäck till Pelvis, Karl IX :s
ståthållare över sjölapparna och hela
Lappmarken, som i maj 1611 fick konungens
befallning att infalla i Jämtland samtidigt med
att krigshövitsmannen Jakob Tommeson med
ett bondeuppbåd från Dalarna skulle inbryta
i Härjedalen. Danskarna svarade med infall
i de svenska gränslandskapen Medelpad och
Hälsingland. Jämtarna vägrade emellertid att
överskrida gränsen. Bäck besatte därför
små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
