Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banér, Axel Klasson - Banér, Gustav - Banér, Gustav Adam - Banér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Banér, G.—Banér, J.
824
var under 1720-talet en konsekvent och
verksam motståndare till den holsteinska
politiken. Vid hattarnas rensning av
rådskammaren 1738 fick B. behålla sitt rådsämbete.
Banér, Gustav, riksråd (1547—1600),
broder till Sten B. Tog verksam del i
upproret mot Erik XIV och blev, så länge
rådsherrarna åtnjöto Johan III :s ynnest, använd
i flera viktiga
uppdrag. Han blev redan
1569 konungens
hovmarskalk och sändes
1573, jämte
Hogen-skild och Klas Bielke,
till Polen för att
utverka Johans eller hans
sons val till konung i
detta land, vilket dock
misslyckades. Vid
k ungamötet i Reval
1589 hade Gustav B.
jämte sin broder Sten
livlig andel i de
när
varande rådsherrarnas åtgärder att
omintetgöra Johans plan att till Sverige återföra sin
son Sigismund, vilken 1587 blivit konung i
Polen. De ådrogo sig därigenom Johans onåd
och måste under de återstående åren av
dennes regering utstå åtskillig förföljelse. Efter
Johans död blev B. medlem i den av hertig
Karl och rådet bestående regering, som under
Sigismunds frånvaro i Polen utgjorde svenska
riksstyrelsen. Vid den slutliga brytningen
mellan hertigen och rådet efter Söderköpings
riksdag motsatte han sig väl Karls planer
men kvarstannade dock i Sverige även efter
Arboga möte, i förhoppning att kunna
undvika det svåra valet mellan att uppträda mot
sin konung eller mot sitt fädernesland. Efter
riksdagen i Uppsala febr. 1598 flydde han
jämte Ture Bielke till Danmark och mötte
sedan Sigismund vid hans ankomst till
Stegeborg. Efter slaget vid Stångebro kom han
liksom brodern Sten och deras vänner bland
rådsherrarna i hertigens händer, dömdes till
döden och avrättades i Linköping 20 mars
1600. För sin redlighet, sin lärdom och sin
vältalighet stod Gustav B. i högt anseende
hos sin samtid, och såväl hans efterlämnade
brev som den rörande berättelse, vilken man
av hans dotter Kristina äger om hans sista
stunder, vittna om en varm gudsfruktan och
de ädlaste tänkesätt. S. B. (L. D.)
Banér, Gustav Adam, el. den s. k.
»Dulle B.», hovman (1624—81). Var son till
Johan B. och blev på grund av dennes
förtjänster greve 1651 samt anställdes 1653 som
överkammarherre vid Kristinas hov. Han blev
1660 överste för livgardet och var 1664—66
riksstallmästare. Hans obändiga våldsamhet
och fullkomliga brist på hyfsning förskaffade
honom ovannämnda binamn (dull = hty. toll,
tokig) och gjorde honom snart olämplig till
viktigare offentliga värv; genom sina
galenskaper blev han en visa för hela landet.
Po
litiskt spelade han vid 1675 års riksdag (jfr
O. Varenius, »Högförräderimålet mot M. G.
De la Gardie år 1675» i »Hist. studier,
till-egnade C. G. Malmström», 1897) och senare
rollen av en högst tvetydig intrigör och
mel-lanlöpare.
Banér, Johan, fältherre (1596—1641),
son till Gustav B. Sina lärospån som krigare
gjorde B. från 1615 under Gustav II Adolfs
ryska krig, deltog sedan med ära i det polska
och förvärvade under trettioåriga kriget namn
som en av tidens förnämsta fältherrar. Han
hade 1621 blivit överste, var 1625—26
kommendant i Riga, blev 1630 riksråd och
utnämndes s. å. till general för infanteriet. I
slaget vid Breitenfeld var B. konungens
ställföreträdare på högra flygeln och ledde det
framgångsrika försvaret mot Pappenheims
ryttarmassor. Sedan opererade han dels på
egen hand, dels under konungens överbefäl.
Vid stormningen av Wallensteins befästa
läger utanför Nürnberg (Alte Veste) blev han
svårt sårad; i slaget vid Lützen deltog han
ej. En tid efter konungens död lämnade han
(jan. 1633), medtagande sitt livregemente,
plötsligt armén och drog sig tillbaka till sitt
i förläning erhållna slott Egeln s. v. om
Mag-deburg. Han plågades av sina sår från
Nürnberg och var djupt missmodig över den
överdrivna hänsyn Axel Oxenstierna av politiska
skäl visade de tyska furstarna. Ett närmande
mellan honom och Oxenstierna ägde
emellertid rum hösten 1633, och B. drog våren 1634
åter i fält, nu som svenska kronans och
sachsiska kretsarnas fältmarskalk. Han blev
under den bekymmersamma tid, som följde efter
Gustav Horns och hertig Bernhards av
Sach-sen-Weimar nederlag (aug. 1634) vid
Nörd-lingen, den, som återställde de svenska
vapnens glans och räddade protestantismen.
Situationen var ytterligt svår: Sachsen slöt
1635 fred med kejsaren i Prag, och de
flesta av Tysklands protestantiska furstar
följde dess exempel, och då svenskarna ej ville
uppge striden, trädde den sachsiske
kurfursten, glömsk av forna välgärningar, på deras
fienders sida. B. måste för att rädda sin
armé, den enda Sverige ägde i Tyskland,
draga sig tillbaka norrut. Efter att ha
erhållit förstärkningar och hjälpligt återställt
disciplinen inom sin armé grep han deck (nov.
—dec. 1635) åter till offensiven, inföll i
Sachsen och slog en överlägsen fientlig armé i
grund vid Wittstock (24 sept. 1636). Följande
år trotsade han i ett starkt befäst läger vid
Torgau under nära fyra månader alla angrepp
av långt överlägsna fiender. Då hans ställning
till slut blev alltför vansklig, företog han sitt
beundrade återtåg till Pommern, en bragd,
som mer än några andra gjorde hans namn
berömt. Han bröt 19 juni upp från Torgau
mot n. ö., gick över Elster, Spree och Oder
och stod redan den 26 vid Warthe. Här fann
han emot sig en betydligt överlägsen
kejserlig här under Gallas. Fienden menade sig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
