Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barclay, Robert - Barclay, sir Thomas - Barclay de Tolly, Michail - Barcoo - Bard - Bardai - Bárðardalur - Bardenfleth, Carl Emil - Barder - Bardesanes (Bar-Daisan) - Bardisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Barclay, Th.—Bardisan
874
»Catechesis et fidei confessio». B:s skrifter
äro samlade under titeln »Truth triumphant»
(1692). — Litt.: M. C. Cadbury, »R. B.» (1912).
Barclay [bä’kli], sir Thomas, eng.
politiker (f. 1853). Var Times’ korrespondent
i Paris 1876—82 och hade sedan där en
internationell advokatbyrå. B. deltog sedan 1900
verksamt i arbetet för åvägabringande av ett
gott samförstånd mellan England och
Frankrike, bidrog i sin mån till 1904 års »entente
cordiale» och adlades som erkännande därför
s. å. B. agiterade även för samförstånd
mellan England och Tyskland och arbetade bl. a.
för upprättande av en engelsk-tysk förening
för inbördes kulturpåverkan. Viktigast bland
B:s böcker äro »The entente cordiale from
within» (1914), »Law and usage of war» (1914),
»Thirty years anglo-french reminiscenses 1876
—1906» (delvis självbiografisk, 1914),
»International law and practice» (1917), »Collapse
and reeonstruction» (1919).
Barclay de Tolly [barklä’ de tåli’], M
i-chail, rysk fältmarskalk (1761—1818).
Tillhörde en urspr. skotsk, sedan till Livland
överflyttad släkt och deltog med utmärkelse
i alla ryska krig fr. o.
m. 1788 (mot Turkiet,
Sverige, Polen och
Napoleon). Som
generallöjtnant stred han 1808
i Finland mot Sandels
och erhöll i mars 1809
i uppdrag att över isen
från Vasa anfalla Umeå.
Den djärva marschen
med 3,200 man över
Kvarken under 3 dygn
i sträng köld kröntes
med framgång: svenske
överbefälhavaren J. A. Cronstedt lät sig
överraskas och försummade att möta och anfalla
de utmattade ryssarna vid ankomsten. Umeå
med rika förråd överlämnades åt ryssarna. B.
fick kort därpå order att återvända till
Finland samma väg och löste på 5 dygn den svåra
uppgiften. För dessa bedrifter utnämndes han
till kommenderande general över hela ryska
armén i Finland. Han blev på hösten s. å.
efter freden i Fredrikshamn Finlands
generalguvernör och ordf, i den då inrättade
rege-ringskonseljen (sedermera senaten). B. var
1810—13 rysk krigsminister och anförde under
striderna mot Napoleon 1812—15 tidtals hela
ryska armén, blev greve efter slaget vid
Leipzig 1813, fältmarskalk efter Paris’ intagande
1814 och furste efter slaget vid Waterloo.
Barcoo [bäkö’], se Cooper creek.
Bard, skald och sångare hos de keltiska
folken. Hans uppgift var att besjunga gudars
och hjältars bragder, särskilt sin furstes, egga
männen till strid och även tjänstgöra som
härold. Till sången ackompanjerade han sig
på ett slags lyra (irl. cruit). Den mytiske
Merlin nämnes som stiftare av bardståndet,
som går tillbaka till kelternas äldsta historia.
Från Gallien fördrevos b. efter landets
erövring av romarna men kvarlevde länge 1
Wales, varifrån de spredo sig till Irland och
Skottland. De funnos även hos britterna i
Cornwall och Bretagne. På Irland sjönk
namnet b. i anseende och betecknade slutligen
den konstlöse kringvandrande sångaren
(fi-ledha var den konstnärlige). Genom att bevara
traditionerna från den iriska litteraturen och
lagkunskapen samt elda folkmedvetandet
in-togo de en betydelsefull plats; efter
irländarnas nederlag vid Boyne 1690 utdog bardskrået
på ön. Vid de små furstehoven i Wales hade
de sitt huvudtillhåll, fingo privilegier och
organiserades som en orden (940 och 1078),
vilken övade starkt inflytande på furstar och
folk. Tävlingar i sång och dikt (eisteddfod)
ägde rum, varvid officiella domare förrättade
prisutdelningen. Efter Edvard I:s krig
hotades orden småningom med upplösning men
kunde göra sig gällande till Elisabets tid.
Samlingar av bardpoesien från
1100—1400-talen föreligga i tryck alltifrån 1700-talet; av
prosadikterna (mabinogion) finns en samling
från 1300-talet, utg. 1841—50. Sedan på
1820-talet tävlingarna återupptagits, har även
namnet b. fått ny giltighet; en b. skall nu
erkännas av ett eisteddfod. Efter T. Grays
»The bard» och Macphersons Ossiansdikter
uppfattades b. allmänt men med orätt som en
även engelsk och germansk fornskald;
Klop-stock och hans skola kallade en sång i
forn-stil för bardiet. Se A. Bugge och A. Olrik i
»Världskulturen», bd III.
Bardai, huvudort i franska Tibesti, Sahara,
på nordsidan av Tibestiplatån.
Bårdardalur [-lör], en omkr. 70 km lång dal
i n. Island. Genomflytes av älven
Skjälfan-dafljöt. B. är tämligen tätt befolkad; stor
fåravel.
Bardenfleth, Carl Emil, dansk
ämbetsman och politiker (1807—57). Stod som ung
prins Fredrik (senare Fredrik VII) nära
både som hovman och senare under dennes
kronprinstid, då B. var stiftsamtman på Fyn.
B. förmådde kronprinsen bl. a. att söka
övertala Kristian VIII att införa en
konstitutionell författning. Vid Fredrik Vll:s
tronbestig-ning blev B. (jan. 1848) gehejme statsminister,
ingick som justitieminister i den liberala
marsministären och kvarstod (från juli 1851
som minister för Slesvig) till jan. 1852.
Barder, se Fiskben och Valar.
Bardesänes (greciserad form för det syriska
Ba r - D a i s ä n), syrisk astrolog o. diktare
(d. 222), bosatt i Edessa. Mest betydande är
han som hymndiktare.
Bardisän, stångvapen med lång, tveeggad
klinga med vingformiga, symmetriska
utvidgningar vid basen. Uppstod under 1400-talet
i s. Europa; mest i bruk i början av 1600-talet
som paradvapen för drabanter och
värdighets-tecken för officerare. Kvarlever ännu såsom
drabantvapen, bl. a. i England. I Sverige
upphörde dess användning med stånddrabanter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
