Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkborrar - Barkbrand, Solbrand - Barkbröd - Barkdjur - Barken, Norra och Södra - Barker, H. Granville - Barkeryd - Barking - Barkkoraller - Barkla, Charles Glover - Barkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Barkbrand—Barkning
888
Schema av en
bark-borres gångsystem, pk
parningskammare, mg
modergång, äf
äggfickor, Ig larvgång, p
puppkammare.
nens farligaste fiende i vårt land, angriper
företrädesvis äldre och medelålders skog
och ynglar i den nedre, tjockbarkiga delen
av stammen på såväl liggande som stående
träd. Gångsystemet
utgö-res av en trekantig
parningskammare och
vanligen dubbla, lodräta
modergångar, den ena
uppåt, den andra nedåt,
vilkas sammanlagda längd
kan uppgå till 10—12
cm. Granbarkborrens
allmännare uppträdande
gynnas av att stora
likåldriga och gamla
granbestånd förekomma,
varjämte snö- och vindbrott
öka yngelmöjligheterna,
såvitt träden få
kvar-ligga i skogen obarkade.
Mot granbarkborren
användas fångstträd (se
d. o.). Tolvtand a d e
b. (Ips sexdentatus) har
bak till på varje sida sex
tänder, av vilka den
fjärde uppifrån är störst, och är 6—7,8 mm
lång. Den är specialist på grova timmertallar
och ynglar under den tjocka barken, där dess
gångsystem utgöres av en parningskammare
och 3—4 längsgående modergångar, som
kunna bli 40 cm långa. Skarptand a de b.
(Ips acuminatus) har baktill tre tänder på var
sida, men den nedersta är störst (2,4—3,7 mm).
Arten är funnen i n. Sverige och i Småland,
är specialist på tallen samt angriper
tunnbark iga delar av stammen och även smala
grenar. Gångsystemet är stjärnformigt med
ett stort antal modergångar. Arten är en av de
vanligaste trakthyggesinsekterna i n. Sverige
och kan under vissa omständigheter skada den
uppväxande ungskogen. Sextandade b.
(Pityoyenes chalcoyraphus) angriper granen
och gör sitt stjärnformiga gångsystem under
tunn bark, varför den ofta förekommer i
toppen av de granar, som nedtill äro angripna
av den åttatandade b. De fyra- och t i
o-tandade b. (Pityoyenes quadridens och
bi-dentatus) leva på tallen och hålla till på
grenarna uppe i kronan, som genom deras
verksamhet kan glesna och torka. Båda arterna
ha stjärnformiga gångsystem; hos båda sakna
honorna tänder baktill. — Litt.: I.
Trä-gårdh, »Sveriges skogsinsekter» (1914); P.
Spessivtseff, »Bestämningstabell över svenska
b.» (1922). I.T-dh.
Barkbrand, S o 1 b r a n d, en på stammarna
av vissa trädslag inträffande, av atmosfäriska
inflytelser beroende skada, orsakad av
solbestrålning och uttorkning genom vinden. S-r.
Barkbröd bakades förr under hungersnöd
och missväxtår i nordens fattigare trakter
och bestod av 2/3 barkmjöl (av tall, lind o. s. v.)
och 1/3 rågmjöl. I dessa trakter ätes
fler
städes ännu även under normala år något b.,
för att man vid inträffande missväxt skall
vara van vid dess förtärande.
Barkdjur, se Stellers sjöko.
Barken, Norra och Södra, två
sammanhängande långsträckta sjöar i s. ö. Dalarna
med avlopp till Mälaren genom Kolbäcksån
och Strömsholms kanal. Med vikarna Saxen
och Vevungen 35,5 kvkm. 100 m ö. h.
Vattenståndet växlar omkr. 2 m. Vid n. v. ändan
ligger köpingen Smedjebacken och 5 km s. ö.
om Söderbärke övertväras Södra B. av
Väste råsbanan.
Barker [bä’ke], H. Gran ville, se
Gran-vi 11 e Barker, H.
Barkeryd, socken i n. v. Småland, s. ö. om
Huskvarna, Tveta härad, Jönköpings län;
99,75 kvkm, 1,688 inv. (1924). Mycket
höglänt, i s. 300 å 350 m ö. h.; genomflytes av
Huskvarnaån. Märkliga fornlämningar. 1,503
har åker, 6,021 har skogs- och hagmark.
Pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt.
Barking [bä’kin], stad i eng. grevsk. Essex,
strax ö. om London; 35,543 inv. (1921). Vid
B. stora ångpumpverk, som suga orenligheten
från n. London ut i Thames.
Barkkoraller, se K o r a 11 d j u r.
Bar kla [bä’kle], Charles Glover,
engelsk fysiker, nobelpristagare i fysik 1917 (f.
1877), prof, i fysik i Edinburgh 1913. B. har
gjort sig känd huvudsakligen för sina
betydelsefulla undersökningar om
röntgenstrålningens natur.
Han lyckades 1908
visa, att varje kemiskt
grundämne kan förmås
att utsända en för det
säregen art av
röntgenstrålning. Denna s.
k. karakteristiska
röntgenstrålning
visade sig äga en för
varje grundämne
bestämd genomträng-ningsförmåga. Senare
forskningar ha gett vid handen, att den
karakteristiska röntgenstrålningen är att tolka
så, att varje grundämne utsänder
röntgenstrålning av vissa bestämda våglängder, ett
röntgenspektrum (se vidare
Röntgenstrålar). B:s upptäckt har haft
utomordentligt stor betydelse i teoretiskt
hänseende, men den har även nyttjats i praktiskt
hänseende, i det att därpå grundats en
spek-tralanalytisk metod, som tillåter undersökning
av vilka kemiska grundämnen som finnas i ett
prov. Bland B:s andra arbeten böra
framhållas hans undersökningar över
röntgenstrålningens polarisation. G. A-ff.
Barkning, en åtgärd, som i vissa syftemål
stundom företages med virke av tall och gran
vid dettas avverkning. B. avser först och främst
att befordra virkets snabba uttorkning. B.
sker antingen såsom helbark ning, varvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
