Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkbockar - Barkborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
885
Barkborrar
886
Splintborre i profil.
mindre hakformigt böjda gångar, som
nedsätta virkets tekniska brukbarhet. De
vanligaste arterna äro allmänna
barkbocken (Tetropium castaneum), vanlig på gran
och tall, och blå barkbocken eller b 1
å-hjonet (Callidium violaceum), ett svårt
skadedjur inomhus, särskilt på vindar, där
barkrester finnas kvar på bräderna. I. T-dh.
Barkborrar, Ipidae el. Scoly’tidae, en familj
av underavdelningen Rhynchophora bland
skalbaggarna. De äro närmast släkt med vivlarna
men skiljas från dem genom att snyte saknas
eller är mycket svagt utbildat, varjämte
antennerna ha en stor klubba. Kroppen är lång
och valsformig, mörkfärgad, täckvingarna
punktstrimmiga och baktill ofta urholkade
eller tandade, storleken vanl. ringa, 3—4 mm.
Larverna äro krumböjda och vita samt
fotlösa, med tydligt huvud och kraftiga käkar.
B. leva i alla utvecklingsstadier nästan
uteslutande i det inre
av näringsväxterna
och vistas i det fria
i regel blott när
de för äggläggning
skola uppsöka
andra träd. De flesta
arterna leva i stam
och grenar av träd;
i sydliga länder
finnas doek former,
som leva i örter el.
frukter. B:s
gångsystem skilja sig
från alla andra
insekters gångar
genom att de bestå
av två slags
gångar, modergångar
och larvgångar. De
förra urholkas av
föräldradjuren
mellan barken och
veden och äro
jämnbreda och i
väggar
na försedda med små fördjupningar, de s. k.
äggfickorna, vari äggen läggas, samt hållas
vanligen fria från borrmjöl, vilket transporteras ut
genom ingångshålet och genom sin förekomst i
barksprickor röjer djurens närvaro i trädet.
Hos arter, som leva i månggifte, förekommer en
s. k. parningskammare, varifrån flera
modergångar stråla ut. När äggen kläckts, äta sig
larverna från modergången utgående gångar,
vilka kallas larvgångar och med larvernas
tillväxt alltmera vidgas och sluta i puppkamrar, i
vilka kläckningen sker. Hos de olika arterna
äro gångarna så ordnade, att en art lätt kan
igenkännas på sitt gångsystem. Detta kan
bestå av enkla, dubbla eller flera modergångar,
vilka i sin tur kunna vara lodräta,
horisontella, stjärnformiga eller tvärställda o. s. v.
B:s verksamhet vid urholkandet av
modergångarna kallas yngelgnag i motsats till de
gångar de urholka för att själva få föda, nä-
Bastborre i profil.
Äkta barkborre i profil.
ringsgnag. I fråga om näringsgnaget urskilja
vi två typer, av stor betydelse för b:s
skadlighet: 1) näringsgnaget sker på samma träd,
vari djuret har utvecklat sig, i vilket fall det
Bakkroppsspets av
tolv-tandade barkborren.
Bakkroppsspets av
åtta-tandade barkborren.
är betydelselöst; hit höra de flesta b.; 2)
näringsgnaget sker på andra friska träd och är
därför skadligt: märgborrar (se d. o.). B.
höra till följd av sin allmänna förekomst och
sina ofta återkommande härjningar till
skogens svåraste skadeinsekter, mot vilka
skogsmannen ständigt måste vara på sin vakt. De
delas sedan gammalt i tre grupper, s p 1 i n
t-borrar, bastborrar (se dessa ord) och
äkta barkborrar; ehuru denna
uppdelning ej motsvarar den moderna systematikens
uppfattning, är den för praktiskt bruk mest
lämplig.
Splintborrar: huvud synligt uppifrån,
halssköld stor, föga kortare än täckvingarna,
som ovan äro nästan horisontala och baktill
tvärt avhuggna; bukprofilen snett
uppåtstigande.
Bastborrar: täckvingar i spetsen
ned-åtböjda, framtill ofta med upphöjd tandkant,
baksida horisontal eller sakta uppåtstigande,
huvud synligt uppifrån.
Äkta barkborrar: huvud ej synligt
uppifrån, täckvingarna vanligen med en
urgrävning baktill, vars kanter äro tandade.
De äkta barkborrarna, Ipini, räkna nära
ett 40-tal svenska arter, av vilka de
ekonomiskt viktiga fördela sig på två släkten,
Ips (Tomicus), omfattande större arter (2,4
—7,8 mm), och Pityogenes, omfattande
mindre (1,5—2,5 mm) arter. Viktigast äro å 11
a-tandade b. eller granbarkborren,
tolvtandade b., skarptandade b.
Bakkroppsspets av
fyra-tandade barkborren.
Bakkroppsspets av
sex-tandade barkborren.
samt sex-, fyra- och tvåtand a de b.
Ättatandade b. (Ips ty po gr aphus} har
baktill på urgrävningens kanter fyra par
tänder, av vilka den tredje uppifrån är störst
(4,2—5,5 mm lång). Ättatandade b. är gra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
