Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgrad - Belgravia - Belial - Belimarković, Jovan - Belinuridae - Belisarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1203
Belgravia—Belisarius
1204
Gamla slottet i Belgrad.
dec. 1914). Vid centralmakternas »stort
anlagda offensiv mot Serbien hösten 1915 blev
B. erövrat av general Köwess’ armé 6—10 okt.
B. stannade sedan i Österrike-Ungerns hand
under krigets hela lopp. 31 okt. 1918
utrymdes det av österrikarna och besattes dagen
därpå av serberna. Se vidare Serbien,
historia. M. B-dt.
Belgravia [belgrél’vio], förnäm stadsdel i
Westend, London, s. om Hyde park.
Beliäl, hebr., i G. T. appellativ: B:s män,
B:s barn = fördärvliga människor. I senare
judisk litteratur blir ordet (vanl. under formen
B e 1 i a r) beteckning för satan, djävulen (jfr
2 Kor. 6: 15).
Belimarkovié [-vitj], Jo v an, serbisk general
och politiker (1828—1906). Var
generalstabs-chef, krigsminister (1868—73), deltog i kriget
mot turkarna 1877 och var 1889—93 medlem i
förmyndarregeringen för konung Alexander.
Belinurldae, utdöd familj inom ordningen
Xiphosura
(dolk-svansar), tillhörande den med
spindeldjuren besläktade leddjursklassen
Merostomata (se d.
o.). B.är känd från
devon till trias. De
mest kända
släktena äro Belinurus
från v. Europa och
Nordamerika och
Prestwichia från
Nordamerika, av
vilka den senare
Pregtwichia rotunda (ur
Englands stenkolsformation).
mycket liknar larven till det enda nu
levande dolksvanssläktet, Limulus (moluckkräftan;
se d. o.). R. H-gg.
Belisärius, berömd härförare i den
östromerske kejsaren Justinianus I:s tjänst (omkr.
500—565). Han blev 530 utnämnd till
över-fältherre och besegrade s. å. perserna men
led 531 ett nederlag, vilket föranledde hans
återkallande till Konstantinopel. Där kuvade
han 532 det farliga s. k. nikaupproret (se d. o.)
och räddade därigenom Justinianus’ vacklande
tron. 533—534 intog B. det vandaliska riket
(i Afrika) och förde dess siste konung,
Geli-mer, med sig, när han som triumfator
intågade i Konstantinopel. När kort därpå krig
utbröt mellan Justinianus och östgoterna, som
innehade Italien och Sicilien, fick B. befälet
över den kejserliga hären. Han intog under
åren 535—540 Sicilien, Neapel, Rom samt
slutligen Ravenna, som den tiden var Italiens
huvudstad, östgöternas konung Vitiges
överlämnade då Italien åt B. såsom ett
självständigt rike. Men B. lämnade lojalt sin nya
erövring i kejsarens händer. De förbittrade
östgoterna grepo då åter till vapen under en
nyvald konung, Totila. B. sändes 544 åter till
Italien. Där fann han den östromerska hären
fullständigt demoraliserad. Likvisst fortsatte
han kriget år efter år, men då han ej erhöll
något verksamt bistånd hemifrån, begärde
och fick han avsked 548. I spetsen för en i
hast uppbådad landstorm tillbakaslog B.
vintern 558—559 segerrikt ett anfall av
bulgarerna, som ryckte fram mot Konstantinopel.
En tid därefter (562) blev han falskeligen
anklagad för deltagande i en sammansvärjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
