Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benbrott, Fraktur - Benckendorff, släkt - Benckendorff, Alexander von (1783—1844)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1247
Benckendorff—Benckendorff, A. von
1248
Röntgenfotografi av callusbildning vid ett utan
dislo-kation botat brott å armbågsbenet (ulna).
åtminstone endast i högst obetydlig mån —
av skadan på själva benet, utan just av de
förändringar i mjukdelarna, vilka ifrån
början framträda eller möjligen sedan tillkomma.
Sålunda äro t. ex. brott av huvudskålsbenen
eller ryggkotorna farliga därigenom, att skada
å hjärna eller ryggmärg så lätt inträffar
samtidigt eller kan tillkomma.
Ett enkelt benbrott läkes i allmänhet på
så sätt, att från benhinnan (perio’steum)
av-aöndras en i början mjuk, sedan hårdnande
massa, vilken sammangjuter brottändarna
(provisorisk c a 11 u s); sedermera
avsättes från märgkanalen och benets djup det
definitiva läkningsmaterialet. Därför är
också i början av läkningen själva
brottstället vanligen mera voluminöst och förblir
tämligen länge sådant; men efter hand
försvinner (resorberas) vad som ej är
nödvändigt för den slutliga läkningen, och under
förutsättning att brottändarna blivit väl
hoppassade, får brottstället tillbaka sin normala
form. Tidpunkten för den slutliga
läkningens fullbordande är mycket olika för olika
ben och olika åldersperioder. Den nu
skildrade läkningsprocessen inträder endast när
läkningen får försiggå, utan att infektion
tillstöter. Före införandet av den antiseptiska
sårbehandlingen var det ej ovanligt, att vid
komplicerade benbrott varbildning uppträdde
å brottstället och läkning skedde genom
bildning av granulations- och ärrväv, såsom vid
sår med substansförlust i de mjuka delarna.
Denna läkning går vida långsammare och är
förbunden med ej ringa faror, i det att
sårfeber (pyemi, septikemi) lätt tillstöter. Själva
benbrottets behandling består däri, att man
noga sammanpassar brottändarna, varvid det
till följd av musklernas sammandragning kan
vara nödvändigt att anlita bedövningsmedel.
Under den tid, som behöves för att
brottstället åter skall bli fast, måste det hållas
orubbat i det fördelaktigaste läget (genom
ingipsning el. dyl.). Se även
Bindesub-etansvävnad. (Djd.)
Benbrott förekomma hos husdjuren
oftast på extremiteternas ben men stundom
även å huvudets (underkäken, hornkvicken,
hjärnskålen) eller bålens (revben, hals- och
ryggkotor). Brott å hjärnskålens ben eller
de första halskotorna medför i regeln
ögonblicklig död (då djuren störta på huvudet),
och vid brott å kotor i ryggraden inställer
sig vanligen fullständig förlamning och
känslolöshet i den bakom brottet liggande delen
av kroppen (på grund av att ryggmärgen
skadats) och föranleder därför i regel
nedslakt-ning. Brott å extremiteternas ben
kännetecknas av stark hälta eller oförmåga att stödja
på benet, vanligen förkortning av
extremiteten genom förskjutning av brottändarna
samt abnorm rörlighet av den nedom brottet
liggande delen, varvid ett skrapande ljud
(krepitation) kan iakttagas, då brottändarna
skrapa emot varandra. Behandling lönar sig
i regeln ej hos större husdjur (häst och nöt),
emedan man ej kan anlägga ett förband, som
är tillräckligt starkt att hålla benändarna
i rätt läge, öppna benbrott (då
benskärvor genomträngt huden) ävensom splittrade
brott medföra även svårighet vid
behandlingen, varemot enkla brott i allmänhet läkas
lätt, om benändarna kunna bringas i sitt
rätta läge och genom lämpligt förband
fixeras, tills läkning skett; tiden för läkningen
får för större, vuxna djur beräknas till 2—4
mån., för mindre husdjur (får, svin och hund)
blott till 4 ä 6 veckor. Som förband användes
bäst gipsbandage, som anlägges på så sätt,
att nyss släckt gips utröres med vatten till
vällings konsistens, och däri doppas sedan
lindor av tunt tyg, omkr. % m långa och
3—6 cm breda, vilka sedan lindas om
brottstället, varv på varv, till dess bandaget
erhåller tillräcklig styrka, varvid tillses, att
de närmaste ledgångarna på ömse sidor om
brottet fixeras genom förbandet. Om
brottändarna ej kunna hållas tillräckligt
orörliga, kan nämligen ingen sammanläkning äga
rum, utan föreningen sker genom en
bind-vävsartad vävnad, så att en viss rörlighet
mellan benändarna kvarstår. Stundom kan
t. o. m. bildas ett slags ledgång, s. k. falsk
led (pseudartros). E. T. N.
Benckendorff, en urspr. från Brandenburg
stammande släkt, varav en gren överflyttade
till Livland och räknar många medlemmar,
som nått höga ämbeten i rysk tjänst. En tysk
släktgren, som skrev sitt namn von
Benec-kendorff, antog 1789 till följd av
giftermål och arv dubbelnamnet von
Benecken-dorff und von Hindenburg, vilket
sedermera vanligen plägat förkortas till von
Hindenburg (se d. o.).
Benckendorff, Alexander von, greve,
rysk general (1783—1844). Utmärkte sig som
generalstabsofficer under fälttågen mot
Napoleon i Tyskland och Frankrike 1813—14
och blev 1815 kavallerigeneral. Han
medverkade vid kejsar Nikolaus’ tronbestigning
kraftigt till dekabristupprorets undertryckande och
utnämndes därför 1826 till chef för
gendarme-riet och kejsarens stab. Genom att upprätta
tredje avdelningen av kejsarens eget kansli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
