Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benhinneinflammation, Periostit - Benhorn - Beni - Benicarló - Benickemaskar - Benign - Beni Hasan - Benin - Beninkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1273
Benhorn—Beninkonst
1274
grund av det intima sambandet mellan
benhinnan och benet intränger vanligen
inflammationen även i benet (o s t e i t, se d. o.) och
i benmärgen (o s t e o m y e 1 i t, se d. o.), ett
förhållande, som i hög grad ökar den med
sjukdomen förenade faran. Flertalet akuta b.
förorsakar höggradig ömhet och värk.
Behandlingen bör i början bestå i lokal
applikation av isbitar, isblåsa eller våtvärmande
omslag. Senare, så snart varet är färdigbildat,
måste i regel ett kirurgiskt ingrepp utföras.
Kronisk b. förorsakas av långvarig
mekanisk retning, kroniska hudsår, tuberkulos
och syfilis m. m. Vid kronisk b. blir
benhinnan ofta tjock och hård; ej sällan nybildas
benvävnad mera än förut. G. F-r.*
2. Hos hästar förorsakas b. av slag eller
stötar eller genom alltför stark tänjning av
de senor och band, som äro fästa på benet,
och visar sig som en begränsad, tämligen hård,
i början varm och öm svullnad, som oftast
föranleder nybildning av benvävnad
innanför benhinnan, varigenom s. k. överben
uppstå. E. T. N.
Benhorn, se Horn.
Beni (modern arab, pluralform av ibn, son,
= skriftarab, banu, »söner av»), med
efterföljande namn på en (antagen) stamfader, utgör
den vanligaste formen för arabiska stamnamn,
t. ex. Beni Häsan, hasaniderna.
Benicarlö [røänika’rlå], hamnstad i sp. prov.
Castellön de la Plana (Valencia), vid
Medelhavet; 7,113 inv. (1920). Frambringar en av
Spaniens bästa rödvinssorter, varmed man i
Bordeaux uppblandar färska franska viner.
Be’nickemaskar, se Binnikemaskar.
Beni’gn (av lat. beni’gnus, välvillig),
godartad (om en sjukdom), särskilt om svulster.
Motsats: malign.
Beni Hasan, by i Egypten, omkr. 250 km
s. om Kairo på högra Nilstranden, bekant
genom de därinvid belägna klippgravarna från
12:e dynastiens tid (omkr. 2000—1788 f. Kr.).
Flera av dessa gravar, som huvudsakligen
uppförts för ståthållare och stormän i den
omgivande provinsen, innehålla historiskt
värdefulla inskrifter och intressanta
bildfram-ställningar ur dåtida egyptiskt liv. E. P-s.
Benin. 1. Bukt vid Övre Guinea
(Väst-afrika), v. om Nigerdeltat, utmed Slavkusten.
Utgör en del av Guineabukten. — 2. Flod i
v. Afrika, v. om Niger, med vilken flod B. är
förbunden genom ett nätverk av »creeks».
Segelbar till staden Sapele; utfaller i
B.-bukten. Stränderna äro bevuxna med skogar av
oljerika palmer, varför floden även kallas Oil
rivers. — 3. Stad i britt. Sydnigeria, n. om
floden B.; omkr. 10,000 inv. B. var tidigare
huvudstad i negerriket Benin och
huvudort för slavhandeln. Då en engelsk
expedition 1896 lockats i bakhåll och nästan
fullständigt tillintetgjorts, blev konungen 1897
tillfångatagen av en straffexpedition och
landet annekterat av England. Vid stadens
in
tagande påträffades talrika märkliga
konstalster (se Afrikanska
fornlämning-a r, sp. 243, och Beninkonst). — 4. Förr
namn på hela östra kusten av Övre Guinea.
Beninkonst. Det nu betydelselösa gamla
negerriket Benin utgjorde förr ett viktigt
kulturcentrum i det svarta Afrika. Liksom
Ashanti, Dahomey och Yoruba ägde det en
egenartad inhemsk kultur och stod därjämte
i livlig handelsförbindelse med Europa.
Särskilt hade konsten där nått högt, ett faktum,
som egentligen först blev känt efter
huvudstadens erövring av engelsmännen 1897, då
betydande konstskatter fördes till Europa,
framför allt gjutna metallföremål och
elfen-benssniderier. Legeringen i de förra är ej ren
brons utan består huvudsakligen av koppar,
zink och bly, medan tennet träder starkt
tillbaka. Råmaterialet kom troligen till största
delen från Europa, åtminstone efter
portugisernas uppträdande på Guineakusten. Huruvida
gjutkonsten tidigare varit känd, är ännu en
öppen fråga. Tekniken är s. k. »ä cire
per-due», varvid den pjäs, som skall gjutas, först
formas i vax. I fynden ingår ett stort antal
fyrkantiga plattor med figurer i hög relief,
dels européer med dräkt och beväpning från
slutet av 1400- och 1500-talet (hjälmar,
armborst, hakebössor m. m.), dels negrer i sina
inhemska dräkter. Européernas kläder och
vapen äro i regel missuppfattade, medan
negrernas äro mycket korrekt återgivna, vilket
talar för att arbetena härröra från inhemska
mästare. Troligen ha dessa plattor använts
som prydnader i palatsen. En annan grupp
utgöres av rundskulpturer, människor och
djur. Bland dem lägger man särskilt märke
till huvuden av män och kvinnor i ungefär
naturlig storlek, vilka höra till de allra bästa
alstren av denna negerkonst. Även
djurfigurerna, leoparder, tuppar, ormar m. fl., äro
mycket realistiskt utförda. Bland
elfenbens-sakerna intages främsta rummet av väldiga
elefantbetar, täckta av skulpturer. Ett par
präktiga sådana finnas i Riksmuseets
etnografiska avdelning, som äger ett litet gott
urval gamla Beninsaker.
Somliga forskare ha i dessa konstverk velat
se assyriska, feniciska och framför allt indiska
former. Även inflytande från Abessinien och
medelhavsregionen har tagits med i räkningen.
F. v. Luschan åter, som mera ingående än
någon annan studerat dessa fynd, anser dem
till sin stil rent afrikanska och inhemska.
Frågan är dock ännu olöst, och först sedan
systematiska grävningar företagits på ort och
ställe, torde man kunna vinna större klarhet.
— Metallpjäser gjutas ännu på sina håll i
dessa trakter, men de äro betydligt
underlägsna de gamla och äro väl endast avsedda
att säljas till de vita. — Litt.: F. v. Luschan,
»Die Altertümer von Benin» (1919); F. Heger,
»De antika konstskatterna i Benin» (i Ymer,
1921; med litteraturuppgifter). Se bilder å
vidstående plansch. K. G. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
