Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berezin, Iljá Nikolajevitj - Berezina (Beresina) - Berezyna - Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1315
Berezina—Berg
1316
bl. a. (1852—54) om mongolernas infall i
Ryssland. A. Kgn.
Bere’zina (Beresina), flod i Vitryska
sovjetrepubliken, biflod fr. h. till Dnjepr.
Längd 535 km, varav 400 km segelbara. Från
B. går Berezinakanalen (158 km) till
Düna och förbinder sålunda Svarta havet med
Östersjön; den är viktig som timmerflottled.
— B., som i juni 1708 övergicks av Karl XII
och i aug. s. å. av A. L. Lewenhaupt, är
historiskt ryktbar framför allt genom franska
härens olyckliga övergång 27—29 nov. 1812
under återtåget från Moskva, övergången
över B. skedde 40 km ovanför Borisov på
tvenne under oerhörda svårigheter slagna
broar med bockar som stöd. Den 28 på
morgonen började fienden anfalla, och hopar av
marodörer med hästar och vagnar trängde sig
mot floden. Marskalk Victor, som
kommenderade eftertrupperna, drev flera gånger
fienden tillbaka och räddade hären från
fullständig undergång. Men den 29 på morgonen
råkade broarna i brand; oerhörd oreda och
trängsel uppstodo, varvid tusentals människor
nedtrampades eller drunknade bland drivisen
i floden. Av 70,000 man kommo endast 40,000
över floden. L. W :son M.*
Berezyna, flod i n. Polen, biflod fr. h. till
Njemen (stundom förväxlad med Dnjeprs
biflod Berezina; se ovan). — Under världskriget
var under senare hälften av sept. 1915
B.-området skådeplatsen för förbittrade strider.
Berg kallas varje mera betydande
upphöjning av jordytan. Man kan urskilja flera
olika topografiska bergstyper, likaså kunna
bergen indelas efter sin olika höjd, ehuru
språkbruket här är mycket växlande. Lägre
berg benämnas vanligen bergkullar el.
bergshöjder; för de medelhöga bergen, tyskarnas
»Mittelgebirge», ha vi knappast någon
användbar svensk språkform; höga berg pläga
benämnas fjäll, i Sverige vanligen då de nå
upp över skogsgränsen. Högfjäll bli de, då de
nå över snögränsen och genom vittringens,
vattnets och isens inverkan fått
»högfjälls-former». Gränsen mellan de olika
bergstyperna är svår att draga och ligger olika högt
inom olika bälten av jorden. Så nå
högfjälls-formerna i polarområdena ofta ned mot
havsytan, under det att de för lägre berg
utmärkande formerna i tropikerna nå upp till
betydande höjder. Större slutna bergområden utan
utpräglad dalorientering benämnas ofta massiv.
För klimat, växt- och djurvärld,
fördelningen av folken och den mänskliga bebyggelsen
ha bergen en vittgående betydelse. Ofta äro
de skiljemurar mellan olika områden; i andra
fall äro de tillflyktsorter för undanträngda
former och folk. I tropikerna bli bergländer
ofta säte för högre kultur än de heta och
osunda lågländerna. Trafiklinjerna pressas
samman i bergen längs dalgångar och över
bergspass. På senare tid har bergsflodernas
vattenkraft givit bergländerna ökad betydelse.
Jordens högsta berg ligga i Asien, där Hi-
malaja i Mount Everest når 8,884 m ö. h. och
Karakorumkedjan 8,610 m, medan i Främre
Asien Demavend når 5,670 m. I Australien
är Mount Townsend i Australalperna högst,
2,241 m, medan Mauna Kea på Hawaii når
4,208 m. I Afrika är Kilima-ndjaro 6,010 m
högt; i Amerika når Aconcagua i Argentina
7,021 m och Mount McKinley i Alaska 6,187
m; i Antarktis når Markhamberget 4,600 m.
Europas högsta berg är Mont Blanc, 4,810 m,
Sveriges Kebnekaise, 2,123 m, Norges
Glitter-tind, 2,481 m. O. Sjn.
I geologiskt hänseende äro bergen
synnerligen olikartade till ursprung och
beskaffenhet. De bergarter, av vilka de uppbyggas,
kunna vara olika liksom hela deras
bildnings-sätt och historia, och denna mångskiftande
olikhet i material och ursprung återspeglas i
deras form och utseende. I sin första
anläggning framträda b. endast som relativt
obetydliga förhöjningar i jordskorpans yta,
förorsakade genom de inifrån jordens inre verkande
(endogena) krafterna. Så snart en sådan
olikhet i nivåförhållandena uppstått, börja de
nedbrytande, utifrån atmosfären verkande
(exogena) krafterna sitt nivellerande
förstörings-och erosionsarbete, varför ett b. sålunda alltid
är resultatet eller resultanten av dessa
krafters arbete i motsatt riktning. Ett b. är aldrig
färdigt; det representerar ett visst stadium i
en utvecklingskedja eller cykel, och beroende
på vilka krafter, som ha övertaget, kan berget
tillväxa eller bortnötas. Med hänsyn till de
tidrymder de olika krafterna varit i verksamhet
och den intensitet de utvecklat kan man i dess
historia särskilja vissa utvecklingsstadier.
En indelning av b. är en synnerligen svår
uppgift, då ju så många olika
indelningsgrunder kunna användas, och därför blir det
här mera frågan om att framföra vissa typer
än att uppställa en indelning, som skulle
kunna gälla för ett flertal av jordens berg.
En skillnad, som ofta framföres, är den
mellan berg och bergskedja. Stundom bli
det endast en kvantitativ åtskillnad, i det att
större komplex av nära varandra liggande b.
av ensartad byggnad kallas
bergskedjor,stundom, och det är nog det numera hävdvunna
och bästa bruket, lägges i det senare ordet
en alldeles bestämd betydelse, nämligen att
en bergskedja är bildad genom veckning av
jordskorpans lager (se Bergske d j e b i 1
d-ning). — Efter bildningssättet torde tre slags
b. i första hand vara att särskilja, nämligen
a) taffelberg eller horstberg, b)
veckberg och c) vulkanberg. —
Taffelberg äro i allm. bildade av någorlunda
orubbade skällor, mestadels av sedimentära
lager, vilka genom förkastningar bringats i
olika läge till varandra. De olika
bergarternas olika hårdhet och motståndskraft spelar
en ganska stor roll för detaljutformningen av
dylika berg. Ett slags horstberg, som
ingalunda äro sällsynta (t. ex. Schwarzwald,
Voge-serna, franska centralplatån och Bretagne),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
