Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergart - Bergartslära - Bergartsmetamorfos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1333
Bergartslära—Bergartsmetamorfos
* 1334
likkornig struktur; de benämnas abyssiska
el. djupbergarter. Ha de däremot
stelnat vid jordytan, hastigt och under
atmosfärs-tryck, karakteriseras de vanligen av
ofullständig kristallisation med resterande glasig
mellanmassa och benämnas effusiva eller
ytbergarter. Hit räknas alla vulkaniska
produkter, som härröra från den ytliga
vulkanismen. De eruptiva b. indelas därför i första
hand i djup- och ytbergarter, skilda åt genom
på grund av olika kristallisationsförhållanden
framkallade olika strukturer. S. k.
gångbergart e r förena i sitt bildningssättt
djupbergarternas tryckförhållanden med
ytberg-arternas hastiga avkylning och erhålla
därigenom oftast en karakteristisk porfyrisk
struktur.
De sedimentära bergarterna ha
en mekanisk eller kemisk sönderdelning av
jordskorpans ytlager att tacka för sitt
råmaterial. Detta har genom vattnets eller vindens
förmedling bortförts från sin primära klyft
och på mekanisk eller kemisk väg åter
bringats till avlagring. Sålunda bildas väl
skiktade bergarter av relativt enhetlig kemisk
sammansättning med en genom nötning av
mineralkornen eller genom kemisk utfällning
framkallad karakteristisk struktur.
Från en något annan synpunkt har i senare
tid en indelning av b. skett i s up r ak r
u-s t a 1 a b., bildade på jordytan, och i n f
rakrus t a 1 a b., bildade på visst djup under
jordytan. Den förra kategorien innefattar de
sedimentära b. och de vulkaniska
ytproduk-terna, lavor, tuffer, tuffiter (blandning av
tuffer och vanliga sediment), den senare de
intrusiva magmabergarterna. Förutom
ovannämnda båda genetiskt väl skilda
bergarts-typer brukar man räkna med en tredje grupp,
de s. k. m e t a m o r f a b. (se
Bergartsmetamorfos).
Inom varje av ovannämnda
bergartsgrup-per har man sedan genomfört en
detaljindelning, huvudsakligen grundande sig på den
kemiska och den därav beroende
mineralogiska sammansättningen. Så indelar man
eruptivbergarterna i sura,
intermediä-r a och b a s i s k a, alltefter kiselsyrehalt. En
ytterligare indelning grundar sig på arten
av de ljusfärgade mineralen (fältspater,
fält-spatoider) och en vidare underindelning på de
mörkfärgade mineralen (pyroxen, hornblände,
glimrar).
Inom de abyssiska b. betecknas de sura
typerna med gruppnamnet graniter, de
intermediära med namnen syeniter, d i
o-riter, monzoniter, alltefter arten av
fältspatutvecklingen, de basiska med namnen
nefelinsyeniter, ioliter, gabbror,
essexiter, alltefter halten av fältspat
eller fältspatoider. Slutligen har man en serie
s. k. u 11 r a b a s i s k a b., karakteriserade
genom frånvaron av fältspatmineral, t. ex.
olivinsten, skillersten, p y r o x
e-n i t. Dessa b. visa ofta tendens att blott
innehålla ett bergartsbildande mineral. De
eruptiva malmerna (järnmalm,
k r o m j ä r n) äro slutled i en sådan genom
naturlig differentiation bildad extrem typ.
Särskilt alkalibetonade b., kännetecknade
genom nefelin- och leucitmineral eller
alkali-haltiga pyroxener och hornbländen, kallas
alkalibergarter och utmärka sig ofta
genom sin rikedom på sällsynta mineral (t.
ex. katapleiitsyeniten vid Lakarp,
Langesunds-f jordens nefelinsyeniter etc.). — Inom de
effusiva b. få vi efter samma
indelningsgrund lipariter (sura), trakyter,
andesiter (intermediära), basalter
(basiska), magmabasalter (ultrabasiska).
Gångbergarterna har man i
nomenklaturen velat karakterisera genom att efter
motsvarande abyssiska bergartsnamn vidfoga
som epifix -p o r f y r, t. ex. granitporfyr,
dio-ritporfyr etc. Gabbrons hithörande gångform
har fått ett särskilt i vårt land utbrett
specialnamn, d i a b a s.
De sedimentära b. indelas efter
kemisk sammansättning med hänsynstagande till
grovlek och fasthet i materialet i
mekaniska sediment, t. ex. konglomerat,
sand, sandsten, lera, lersten, krita, kalksten,
märgel, kemiska sediment, t. ex. gips,
anhydrit, salt, kalksinter, och e o 1 i s k a
sediment, t. ex. lössbildningarna. — Om de
metamorfa b:s indelning se
Bergartsmetamorfos. — Jfr vidstående
färgplansch. P. Q.
Bergartslära, se Bergart,
Bergartsmetamorfos och Pet r o g r af i.
Bergartsmetamorfos. Såväl sedimentära som
eruptiva bergarter kunna under jordens
utveckling så starkt förändras, att det ofta är
förenat med de största svårigheter att avgöra
vad bergarten ursprungligen varit. Sådana
mer eller mindre förändrade bergarter kallar
man metamorfa eller med en äldre
benämning kristallina skiffrar och
förändringen de undergå
bergartsmetamorfos. Orsaken till b. kan anses vara, att
den urspr. mineralassoeiationen i bergarten
under senare inträdande förändrade
tryck-och temperaturförhållanden ej mera
representerar den stabila kombinationen av de
bergarten uppbyggande kemiska föreningarna.
Nya mineral och mineralassociationer med
nya strukturdrag bildas då efter hand, tills
en fullt ny bergart så småningom uppstått,
där man kanske blott med svårighet kan spåra
en eller annan rest av ännu ej omsatta
primära mineral eller strukturdrag (relikter).
Metamorfosen har av van Hise indelats
i en nedbrytande, katamorf, fas, vari
bergarten genom mekanisk eller kemisk
inverkan förändras på så sätt, att de
individuella mineralen mekaniskt krossas eller
kemiskt förstöras. Mineralnybildning är
därvid ej en väsentlig faktor; processen är
genomgående destruktiv. Den andra fasen är
a n a m o r f, uppbyggande nya mineralasso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
