Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard av Clairvaux - Bernhardi, Friedrich von - Bernhardt, Theodor von - Bernhardin, S:t - Bernhardinorden - Bernhardt, Sarah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Bernhardi—Bernhardt
78
väsentlig mån honom att tacka för
påvevärdigheten och fogade sig sedan också efter
hans vilja. Andra korståget kan betecknas
som B:s verk. Kraftigt bidrog han att höja
den nyinrättade Tempelherreordens anseende.
— B. framstår som traditionalismens
försvarare mot den nya dialektiska teologien, t. o. m.
mot Anselm. Ett av de minst tilltalande
dragen i hans historia är hans strid mot
Abai-lard, som han fick dömd ohörd på synoden i
Sens. B. är företrädesvis en praktisk-religiös
natur, som gentemot skolastiken (Anselm)
satte ett helgat liv som teologiens mål. Detta
liv skulle levas i fattigdom efter Kristi
förebild och under askes, anropande av jungfru
Maria och helgonen samt utförande av goda
gärningar. Den historiske Kristus — barnet
i krubban men framför allt den på korset
lidande människan, genom vilken Gud bragt
till stånd frälsningen — intager centrum i
hans tänkande. Höjdpunkten i hans
religiositet är en innerlig mystisk förening med Gud
och Kristus. B. har »samlat den skolastiska
auktoritetstron, munkaskesen, mystiken och
påvedömets maktkrav och skänkt dem åt
tiden, hopgjutna till en enhet i en storslagen
personlighet» (Holmquist). B. kanoniserades
1174 och tillhör från 1830 romerska kyrkans
»doctores ecclesiae». — B:s skrifter äro
utgivna av Mabillon (1667, 1696 och 1719)
samt i Mignes »Patrologiae cursus completus»
(ser. lat. 182—185). »Helige Bernhards
skrifter i svensk öfversättning från medeltiden»
utgåvos 1866 av H. Wieselgren i Sv.
forn-skriftsällsk:s saml. — Litt.: A. Ritschl,
»Le-sefrüchte aus dem heiligen B.» (i »Studien und
Kritiken», 1879); G. Hiiffer, »Vorstudien zu
einer Darstellung des Lebens und Wirkens des
heiligen B. von Clairvaux» (1886); E.
Vacan-dard, »Vie de S:t B.», I—II (1895); L.
Janau-schek, »Bibliografia Bernhardina» (1891); Axel
Hjelm, »Den helige B. och Abälard» (1898);
Hj. Holmquist, »Medeltidens kyrkohistoria»
(1910); A. v. Harnack, »Dogmengeschichte»,
III (6:e uppl. 1920). A. G-w.
Bernha’rdi, Friedrich von, tysk
general och militärskriftställare (f. 1849), son till
Th. von B. Blev 1907 armékårchef och 1909
general av kavalleriet. Erhöll samma år
avsked. B. har utgivit
arbeten rörande
kavalleriets utbildning
samt 1912
»Grundlagen und Elemente
des modernen Krieges»
och »Deutschland und
der nächste Krieg»
(»Tyskland och nästa
krig», 1912), vilken
senare bok väckt mycken
uppmärksamhet och
klander, särskilt i
England, i det att den där
ansågs vara präglad av krigslysten maktfilosofi
och ha blottat Tysklands aggressiva planer. I
världskriget deltog B. såsom armékårchef. Han
har skildrat kriget i »Deutschlands
Helden-kampf 1914—1918» (1922). M. B-dt.
Bernha’rdi, Theodor von, tysk historiker
o. politiker (1802—85). Uppfostrad i Estland,
var B. fr. 1834 en tid anställd i kejserliga
ryska kansliet men överflyttade 1851 till Tyskland.
Han utförde för Preussens räkning 1866—71
flera diplomatiska uppdrag i Italien, Spanien
och Portugal. B:s idérika nationalekonomiska
arbete »Versuch einer Kritik der Gründe, die
für grosses und kleines Grundeigenthum
an-geführt werden» (1848) förebådar den av
Schmoller och Ad. Wagner företrädda tyska
nationalekonomiska skolan. Hans förnämsta
historiska verk äro: »Denkwürdigkeiten aus
dem Leben des russischen Generals K. F. v.
Toll» (2:a uppl., 4 bd, 1865—66; i själva
verket en historia om fälttågen mot
Napoleon 1812—14), »Geschichte Russlands und der
europäischen Politik in den Jahren 1814—
1831» (3 bd, 1863—77; omfattar åren 1814—
22), »Friedrich der Grosse als Feldherr» (2 bd,
1881). B. stod i nära beröring med Moltke
och Roon; den förre betecknade honom som
samtidens mest betydande
militärskriftställare och rådförde sig ofta med honom i
militära frågor. Hans dagböcker, »Aus dem Leben
Th. v. B:s» (9 bd, 1893—1906), innehålla
värderika bidrag till tysk historia under
Vilhelm I:s tid. V. S-g.
Bernhardln, S :t, se Bernardino.
Bernhardlnorden, se Cisterciensorden.
Bernhardt [bärnä’r], Sarah (eg. Rosine),
fransk skådespelerska (1844 22/i0—1923 28/3).
Var naturlig dotter till en holländsk-judisk
musiklärarinna och en fransk adelsman,
uppfostrades i ett kloster i Versailles och blev
1860 elev vid konservatoriet i Paris. Debuterade
1862 på Théätre frangais som »Iphigénie»
(Ra-cine) och »Valérie» (Scribe och Melesville),
dock utan att väcka särskilda förhoppningar.
Efter ett par år vid Gymnase- och
Porte-Saint-Martinteatrarna engagerades B. vid
Odéon 1864, spelade där med växande
framgång Armande i »Les femmes savantes», Anna
i »Edmond Kean», Cordelia i »Kung Lear»,
drottningen i »Ruy Bias» och vann 1869 sitt
rykte som Zanetto i Frangois Coppées
enaktare »Le passant», vilken roll hon lär ha
förlänat en oförliknelig charm. Genom sin
verksamhet som sjuksköterska vid fronten under
1870—71 års krig utomordentligt populär,
återinträdde B. 1872 vid Théåtre frangais, där
hon 1875 blev societär. Här spelade hon nu
»Phèdre», »Andromaque», »Zaire», »La fille
de Roland», Suzanne i »Le mariage de
Fi-garo», donna Sol i »Hernani» m. m. och vann
med varje ny roll en ny seger. Efter att ha
väckt sensation i London som »Phèdre» och
»Adrienne Lecouvreur» bröt B. 1880 kontraktet
med Théatre francais, betalade den då enorma
bötessumman av 100,000 frcs och drog ut för
att lägga världen för sina fötter. Sedan dess
delade hon sin tid mellan turnéer i Gamla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
